Rör inte min Bridget

Det händer att arga feminister ger sig på böckerna om Bridget Jones. De kallar det för chicklit och menar att det bidrar till osunda normer. Jag undrar alltid - var är dessa människors självdistans? Har de ett behov av att trycka ner andra människor?

Bridget är full av ironi, humor, självdistans. Full av kvinnors kamp med sin egen och samhällets dubbelmoral, av motstridiga impulser och tankar.


Att vara framgångsrik och yrkesarbetande - men förfasas över sin stora rumpa i direktsändning och gå hem och svära på badrumsvågen. Att vilja vara nöjd med sin kropp men panikraka benen när ett ligg är i sikte. Att försöka lita till sin egen vilja när bokhyllan bågnar av relationsrådgivningsböcker som Män är från Mars, kvinnor från Venus. Att festa och leva livet med sina vänner men ändå känna sig ofullkomlig utan en mans kärlek.


Bridget försöker så hårt att klara alla krav på hur hon borde vara (inklusive kravet att strunta i kraven). Hon försöker få livet att gå ihop bland feminister, småbarnsmammor, bögar, hunsade romantiker, sin egen bestämda mamma, skitstövlar och sann kärlek. Hon förtjänar inte att kopplas ihop med glansiga rosa romaner om inget eller med Carrie Bradshaw. Bridgetböckerna är skrivna med glimten i ögat, och egentligen hinner man inte tänka på något av allt detta när man läser dem. Man är tillräckligt upptagen med att skratta.

Bridget är inte en kvinna som man ser upp till, ingen idol att efterlikna. Men lika lite någon att fördöma och se ner på. Hon är en kvinna att räcka ut handen till, och säga "Hej syster".