Varför nöja sig med mindre?

Om jag ska bli älskad vill jag älskas även när jag svettig och jordig gräver en grop till hallonbuskarna. Jag vill älskas när jag fyllefnittrar och fyllegråter. Jag vill älskas när jag tycker att allt är meningslöst. Jag vill älskas när jag sjunger och fuldansar samtidigt som jag diskar. Jag vill älskas när jag läser hela natten, när jag frossar körsbärstomater, när jag korrekturläser tågtidningarna med rosa penna. Jag vill älskas när jag snorgråter så jag knappt kan andas. Jag vill älskas när jag sticker hål på mina blåsor och river upp läkta myggbett. Jag vill älskas när jag nojar över larver eller skriker över spindlar. Jag vill älskas när jag snöar in på barnböcker och vägrar sluta recitera Pelle Snusk eller Mumin. Jag vill älskas när jag slår upp ord i den etymologiska ordboken och när jag hoppar i lerpölar. Jag vill älskas när jag ritar fult och simmar sakta. Jag vill älskas när jag står i spöregnet med utsträckta armar. Jag vill älskas när jag ingenting presterar och inget intressant säger. Jag vill älskas när jag ynkar och överanalyserar. Jag vill älskas när jag går på museum. Jag vill älskas när jag fastnar i fånig duktighet. Jag vill älskas när jag säger fel och ångrar mig.
Framför allt vill jag älskas när jag sitter i soffan i min unbreakabletröja, med orakade ben, och äter vita bönor direkt ur kastrullen.

Den som älskar mig så får obegränsad kärlek tillbaka.