Jag har varit i götet. Klev av bussen, och det luktade fisk såklart. Ungomar och barnfamiljer strosade med bautatoblerone i famnen. Det blåste och vi läste pjäser där alla dog och såg filmer där alla dog. Fastnade för Gordon Ramsay, joggade och åt glass.
Göteborg är som ett solsmekt lantkök med nybakt bröd och vänlig Alva. Som Kamomilla Stad med överkonstapel Bastian och spårvagnsförare Enoksson. Men de djupa Värmlandsskogarna är inte heller fy skam. Kvällen då jag tar tåget hem är vacker så det svider.
Jag skulle kunna tänka mig att vandra omkring barfota i Värmlandsskogarna som en vemodig mö. Med flätad korg på armen och mörkrött hår till hälarna. Alla som mötte min blick skulle förstå att jag bar på en vemodig hemlighet, men till skillnad från Helena Bergström skulle jag inte snorgråtande avslöja den i slutet. Jag skulle istället bada fötterna i en skogsbäck och sjunga ordlösa sånger med en röst klar som källvattnet. Barnen skulle höra min sång men inte bli skrämda, ty de visste att det blott var Tioli: Skogens mö, tjärnens jungfru, himlens dotter och stjärnornas syster.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar