Summering

Oj. Jag skulle ju komma igång med bloggandet. Men jag kom igång med praktiken istället, lokaltidning jippiaj. Två perfekta veckor i Ack Värmeland är till ända.

En del har hänt:

Jag har fått en ny idol: En 60-årig dam vars intervjuer porlar lätt som en skogsbäck om våren.

Jag närmar mig en tanke om vad jag vill med mitt liv.

Jag har arbetat som en galning på ett lånat kontor som var som skräddarsytt för mig: I krukväxten satt en stor skräckinjagande plastspindel. Ju längre praktiken gick desto kortare blev min lunch, lika säkert som en matematisk funktion. Intressant fenomen.

Jag har blivit förtjust i att prata i headset som en annan Via Direkt-kvinna.

Jag har talat med många människor på Vägverket.

Jag har som en duktig elev försökt tillämpa det jag lärt mig i skolan, men fått svaret "Sånt gör vi inte här".

Jag har försökt visa framfötterna och har fått genomföra egna idéer.

Jag har fått kommentaren "Lilla hjärtat, välkommen till verkligheten".

Jag har skrivit i min dagbok: "Allt det som varit så mytiskt är också så okomplicerat. Vi är ett gäng vanliga människor, inte snyggare, smartare eller på något vis hippare än någon annan. Vi försöker leta upp sånt som människor vill veta och tala om det för dem. Det är egentligen inte svårare än så."

Jag har upphört att vara tonåring, min ålder börjar numera på en kurvig tvåa istället för en stram etta som känns sååå 2007.

Jag har gjort bejublade porträtt i Sovjetstil och trivts med mig själv.

Jag har rökt cigarr.

Jag har övergett min älskade Nokia3310 efter sju års trogen tjänst.

Jag har försökt vända min dygnsrytm till en som passar bättre när man ska morgonpendla. När jag lyckats överraskades jag av den förhatliga sommartiden och fick börja om från början.

Jag har varit på mitt livs första spritfest, med grundarna av Folkets provisoriska befrielsearmé.

Jag har visat mig sårbar och konstigt nog klarat mig ändå.

Jag har vant mig vid att bo i en garderob, dela syre med en annan människa och vara dennes hushållerska. Trodde det skulle bli svårt men det gick bra. Ett nästan-bråk avstyrdes snabbt med fredsgåva i form av cheesecake och smirnoff ice. Förstår inte hur jag ska vänja mig vid att vara ensam igen. Ingen som stör och småpratar och uppmuntrar och drar makabra skämt för tusende gången.

(Kim Jong Il känner som jag i Team America - en mycket bra film)

Och så har jag återvänt till Sundsvall där jag välkomnades av snö. Och funnit att min krukväxt fortfarande är vid liv. Lite grann i alla fall.

Kanske kommer viktiga och djupa och pretentiösa tankar om journalistik att leta sig fram till bloggen. Kanske inte. Jag pillar i alla fall med en lista över motbjudande ord. Och så var det ju de sista psyket-bilderna...