Gossen som ej ville äta upp sin soppa

1844 skrev Heinrich Hoffmann en samling sedelärande verser där olydiga barn drabbas av eländes elände. Han kallade boken för Struwwelpeter, på svenska blev det Drummelpetter, senare Pelle Snusk. Det måste ha varit hemskt att höra de här sagorna som barn, att se hur Konrad fick tummarna avklippta bara för att han inte kunde låta bli att suga på dem och hur Emma brann upp när hon lekte med tändstickor. Men som vuxen är det något mycket komiskt över det. Dramatik, moralpanik och pekpinnar - på vers dessutom. Kaspar som inte ville äta soppa är en stor favorit:

Den lille Kaspar var så rund
och tjock och fet och frisk och sund.
Hans kind var röd, ty jämt han åt
sin soppa utan gnäll och gråt.

Men så en dag han skrek så här:
"Den soppan mycket otäck är.
Den går ej i min mage ner.
Jag äter aldrig soppa mer!"

Och nästa dag, som ni kan se,
har Kaspar smalnat - ack och ve.
Men åter skriker han så här:
"Den soppan mycket otäck är.
Den går ej i min mage ner.
Jag äter aldrig soppa mer!"

På tredje dagen, titta blott,
var Kaspar mager som en skrott.
Och ändå skriker han så här:
"Den soppan mycket otäck är.
Den går ej i min mage ner.
Jag äter aldrig soppa mer!"

På fjärde dagen var minsann
han som en tråd, då vägde han
knappt tjugo kilo - vilken nöd.
På femte dagen var han död.