Vi höjer högra näven och tar i med magstödet. Och inte blir det vackert inte. Men det gör inget. För vi är ändå bäst. Vi är starkast och mest sammansvetsade. Där står min ärkefiende, mitt ständiga irritationsmoment och min nära vän. Idag är de alla lika. Trots meningsskiljaktigheterna har vi samma grund. Och jag är så stolt att stå här med er. Jag är stolt över varenda onsdagskväll, varje svettig rush i trappor och varje dödtrist flygbladsutdelning.
Vi hör inte våra egna röster men känner dem vibrera i bröstkorgen. Hesa av slagorden vi låtit eka mot husväggarna utanför kämpar sig våra toner ut och upp under taket. Regnet som fallit argt och bestämt rinner ned längs nacken och halsen, droppar ur håret ned på axlarna och letar sig in i ärmarna. Skitsamma att vi är blöta och kalla och allting inte blir som vi tänkt oss. För vi kan klara vad som helst. Vi kan förändra världen. Det här är bara början.
Gammal textkommunkationsuppgift: beskriv ett musikminne och de känslor musiken ger dig. Det här är såklart första maj och Internationalen. I morgon är det dags igen. För mig blir det första gången i Stockholm. Förväntningarna är på topp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar