Jag gillar verkligen barnkultur. Den säger något om vad som är essentiellt i livet, den speglar samhället runt omkring, och den gör det på ett konkret, koncist och ofta poetiskt sätt. Sagan "Granen i Sokolniki" från 1925 handlar om hur Lenin leker med barnhemsbarnen. "Gossen som inte ville äta soppa" från 1844 handlar om hur Kaspar dör en plågsam död efter att ha matvägrat i fem dagar. I en saga brinner en fåfäng flicka upp, i en annan dör syrsan som spelat vacker musik hela sommaren istället för att samla mat. En fransk godnattsång går ungefär så här: "Sov så får du en kaka, sover du inte så går pappa sin väg".
Gunilla Bergström och Astrid Lindgren lyckas alltid ta upp svåra och viktiga ämnen på ett naturligt sätt. Pija Lindenbaums "När Åkes mamma glömde bort" är en liten historia om utbrändhet. Pernilla Stalfelt tar upp det vi alla tänker på men inte säger högt i "Bajsboken" och "Kärlekboken". I böckerna om Mamma Mu och Nalle Puh finns alla våra egensinniga släktingar. Tove Janssons mumindal är poesins och fantasins hem. Erlend Loe finner meningen med livet, med minimalt antal ord.
Jag kommer aldrig sluta läsa barnböcker, se barnfilmer och lyssna på barnvisor. Det är en dimension av livet jag inte vill vara utan. Nyss såg jag om Dunderklumpen och möttes av kloka Elvira Fattigan:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar