28 februari 2011
Att vara eller inte vara snygg
Jo, jag vet att mode är en stor grej på Oscarsgalans röda matta. Men jag blir ändå lite illamående av detta ständiga betygsättande av utseende, på en filmgala. Kvinnorna är vackra, bedårande, förtjusande, bla bla. Och från hyllandet är det så nära till hånet: Hur tänkte de där, usch vilken nyans, pinsamt, omodernt, för mycket löshår, fel smink och så vidare. Så befriade männen är från det där, i sina kostymuniformer.
04 februari 2011
Pysseldöden
Jag har nära till irritation just nu. Med det sagt: pysselföretagets vårkatalog fyllde mig med helig vrede. Allt annat är en underdrift.
Det började redan på första sidan, där jag erbjöds köpa en materialsats med fanerägg, vita fjädrar, pärlor, knappar och dekorpapper. Av detta skulle jag göra "romantiska vintageägg". Det var egentligen inte det felaktiga och tramsiga bruket av ordet "vintage" som irriterade mig. Utan en anda som genomsyrade hela katalogen.
Jag förväntar mig att en hobbykatalog ska tillhandahålla färger, tyger, pärlor, papper, lera, ståltråd, stenar, flirtkulor, träbitar, glitter, lim, fjädrar och sånt.
Dessa färdiga materialsatser är något annat. Klistra fast ett par ögon där, och en fjäder där, och så har du pysslat en egen påskkyckling. Fyll i färg längs den här linjen, så har du gjort ditt eget kurbitsmåleri. Och så vidare. Jag förstår inte. För det finns ju inget tvång att pyssla. Du måste inte. I brist på idéer och inspiration får man låta bli. I brist på engagemang får man låta bli. Det finns ingen obligatorisk pysseltimme när du måste sitta med lim och färg.
(Samma irritation känner jag inför pulver som ska blandas med vatten för att baka sina alldeles egna muffins. Snälla vän, det går an att köpa färdiga.)
Det är det ena. Det andra är vilka saker de har mage att tycka att jag ska lägga tid på att tillverka. Visst kan det vara kul att göra ett eget kort ibland, eller klä in en ask kanske. Men detta sopberg av pyssel. Av gullegull, av pasteller. På produktbilderna har de tagit något vardagsmässigt och liksom kräkts pyssel över det. Det är saftflaskor fullkomligt inklädda i vimplar och etiketter och tygskynken och spetsbårder och stämplar. Och jag vill ringa och skrika "Är det här vad ni tycker att jag ska göra med mitt liv?!"
Nej, jag tycker inte att varje minut av livet måste ägnas åt meningsfullheter. Inte alls. Men att sakta närma mig döden i sällskap av en vägledning för hur jag tillverkar "fräscha vita tuppar med färgglada fjäderstjärtar". Där går min gräns. Jag tror att till och med ett avsnitt av Two and a half men skulle vara mer givande. Och då ska man veta vad jag tycker om Two and a half men.
Det började redan på första sidan, där jag erbjöds köpa en materialsats med fanerägg, vita fjädrar, pärlor, knappar och dekorpapper. Av detta skulle jag göra "romantiska vintageägg". Det var egentligen inte det felaktiga och tramsiga bruket av ordet "vintage" som irriterade mig. Utan en anda som genomsyrade hela katalogen.
Jag förväntar mig att en hobbykatalog ska tillhandahålla färger, tyger, pärlor, papper, lera, ståltråd, stenar, flirtkulor, träbitar, glitter, lim, fjädrar och sånt.
Dessa färdiga materialsatser är något annat. Klistra fast ett par ögon där, och en fjäder där, och så har du pysslat en egen påskkyckling. Fyll i färg längs den här linjen, så har du gjort ditt eget kurbitsmåleri. Och så vidare. Jag förstår inte. För det finns ju inget tvång att pyssla. Du måste inte. I brist på idéer och inspiration får man låta bli. I brist på engagemang får man låta bli. Det finns ingen obligatorisk pysseltimme när du måste sitta med lim och färg.
(Samma irritation känner jag inför pulver som ska blandas med vatten för att baka sina alldeles egna muffins. Snälla vän, det går an att köpa färdiga.)
Det är det ena. Det andra är vilka saker de har mage att tycka att jag ska lägga tid på att tillverka. Visst kan det vara kul att göra ett eget kort ibland, eller klä in en ask kanske. Men detta sopberg av pyssel. Av gullegull, av pasteller. På produktbilderna har de tagit något vardagsmässigt och liksom kräkts pyssel över det. Det är saftflaskor fullkomligt inklädda i vimplar och etiketter och tygskynken och spetsbårder och stämplar. Och jag vill ringa och skrika "Är det här vad ni tycker att jag ska göra med mitt liv?!"
Nej, jag tycker inte att varje minut av livet måste ägnas åt meningsfullheter. Inte alls. Men att sakta närma mig döden i sällskap av en vägledning för hur jag tillverkar "fräscha vita tuppar med färgglada fjäderstjärtar". Där går min gräns. Jag tror att till och med ett avsnitt av Two and a half men skulle vara mer givande. Och då ska man veta vad jag tycker om Two and a half men.
Saknan
Saknar lägenheten i Göteborg. Stora köksbordet och trasmattorna som egentligen aldrig var mina. Att gå rakt ut i Kortedalaskogen och ploppa upp någonstans i Bergsjön. Brödlukten och spårvagnssången om nätterna. Saknar bron till Annersia i Östersund. Utsikten från Stocketitt, och hembygdsgårdens Kjell som är så varm som en människa kan vara. Och Sundsvall, underbara Sundsvall. Norra Berget, Sidsjön med de tama svanarna, Barista och Evolet och Tant Anci, universitetet som ser ut som någon liten korsvirkesby. Andfåddtrappan. Våldtäktsparken. Alla de här platserna har sin egen luft, som jag vill andas av idag.
02 februari 2011
Synd om, eller?
Tänker på vad man får och inte får känna. Och vem man i så fall ska stå till svars inför.
Det finns ett gäng känslor som är så fula att man måste skämmas om man känner dem. Bitterhet. Hat. Avund. Kanske är det något jag har med mig hemifrån, för Systern har beskrivit samma inställning.
På gymnasiet fick jag fler nyanser att se livet med. Vapenbrodern introducerade bitterhet för mig. Och när jag alldeles förskrämd erkände min avund- och svartsjuka inför kuratorn så ville hon inte utplåna den utan sa "Jamen föreställ dig att du kokar de där tjejerna i olja eller något." Jag lärde mig att var sak har sin tid. Hat kan vara ett bra verktyg, en fas du måste igenom utan att fuska dig förbi. Det är inte farligt att känna saker, däremot är det ganska dumt att ignorera känslorna och tro att de därmed ska försvinna. Det är min övertygelse idag.
Men en oväntad känsla utgör fortfarande tabu nummer ett. Jag inser det först nu. Den till synes okonstruktiva ledsenheten. Det känns som om jag ser ett mönster som förut har varit osynligt för mig.
När Vapenbrodern har mått dåligt och delat det med mig så har jag dels känt tacksamhet, för att jag tycker att det är ett väldigt fint förtroende att släppa in någon annan i det mörkaste. Dels har jag känt: Satan vad det här är otäckt. För jag vill fixa allt. Jag tänker att meningen med att visa sitt mörker för någon är att mörkret ska bort. Och så blir jag inte klok på hur jag ska kunna utplåna någon annans mörker.
Jag har också delat mitt mörker med honom, och varit så glad för hur han hanterat det. Alltid har han kommit med rätt kommentar, något cyniskt och humoristiskt som är medkännande samtidigt som det flyttar fokus och får mig på bättre humör.
Det är så vi gör. Analyserar och distanserar och drar upp strategier. Försöker muntra upp. Säger att nu kan det bara bli bättre, och har du tänkt på... Försöker göra något åt. Hitta nya vinklar. Vill trösta. Fixa. Så är det inte bara mellan honom och mig, utan i alla mina relationer. Vi pratar om det svåra, men bara med ett outtalat syfte att fixa det. Vad kan säga så att han mår bättre? Hur kan jag beskriva det mörka så att det inte blir för otäckt för den som lyssnar? Så att det ändå låter lite hoppfullt?
Och ibland, när någon har visat att de vill lyssna på det där ledsamma, så har jag sagt tack men nej tack. För jag vill inte ha någon stämpel som den ledsna tjejen. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara lösningsorienterad, klara mig fint, klara mig själv. Inte en gnälligt ältande och okonstruktiv person, av den typen som jag själv har så svårt för. Ibland har det såklart varit en ren överlevnadsstrategi. Jag har inte tid att vara ledsen nu, jag orkar inte känna det där nu.
Eller: Rationalitet. Jaja, men det finns ju andra som det är mer synd om än mig. (Och det är det ju inte bara jag som tycker. För en gång satte jag faktiskt ord på hur min och X:s relation inte gav någon plats för mig att vara ledsen, för hur dåligt jag än mådde så kunde jag inte konkurrera med X, som alltid mådde sämst av alla. Och den jag delade det här med tittade förvånat, oförstående, på mig och konstaterade "Ja? X mår ju sämst." Poängen gick förlorad.)
Ett klargörande: Jag är djupt och ärligt glad för dessa människor som vill analysera, distansera och strategisera med mig.
Men det slår mig, det riktigt överraskar mig: Tänk om det faktiskt har varit synd om mig ibland? Helt osannolikt är det inte. För om var sak har sin tid så borde även det ledsna ha en plats. Tycka-synd-om borde ha en plats. Väl.
Vi är så rädda för att fastna i ältande och självömkan. Eller att det mörka ska vara obärbart för våra vänner. Vi vill direkt till nästa fas, genom att hoppa över den första. Bråttom vidare. Vi (jag) tror att ledsen och stark är motsatser.
Nu syftar jag inte på det vi lärt oss av livet: Att inte blotta strupen för vem som helst, hur som helst. Utan om hur vi gör i verkligt nära och goda relationer, där vi delar det djupaste. Trots att jag har delat mycket ledset så är jag osäker på om jag i vuxen ålder har visat det oreserverat ledsna för någon. Det som finns om natten i sängen, de där enstaka gångerna när jag snurrar runt utan att kunna sova. Eller som en tyngd i kroppen ibland.
Att överlämna det ledsna knytet utan fixarsyften, och utan hänsyn till mottagarens eventuella obehag. Gör folk så? Jag tror att vi borde det. Jag tycker att vi borde börja med att tänka tanken.
Det finns ett gäng känslor som är så fula att man måste skämmas om man känner dem. Bitterhet. Hat. Avund. Kanske är det något jag har med mig hemifrån, för Systern har beskrivit samma inställning.
På gymnasiet fick jag fler nyanser att se livet med. Vapenbrodern introducerade bitterhet för mig. Och när jag alldeles förskrämd erkände min avund- och svartsjuka inför kuratorn så ville hon inte utplåna den utan sa "Jamen föreställ dig att du kokar de där tjejerna i olja eller något." Jag lärde mig att var sak har sin tid. Hat kan vara ett bra verktyg, en fas du måste igenom utan att fuska dig förbi. Det är inte farligt att känna saker, däremot är det ganska dumt att ignorera känslorna och tro att de därmed ska försvinna. Det är min övertygelse idag.
Men en oväntad känsla utgör fortfarande tabu nummer ett. Jag inser det först nu. Den till synes okonstruktiva ledsenheten. Det känns som om jag ser ett mönster som förut har varit osynligt för mig.
När Vapenbrodern har mått dåligt och delat det med mig så har jag dels känt tacksamhet, för att jag tycker att det är ett väldigt fint förtroende att släppa in någon annan i det mörkaste. Dels har jag känt: Satan vad det här är otäckt. För jag vill fixa allt. Jag tänker att meningen med att visa sitt mörker för någon är att mörkret ska bort. Och så blir jag inte klok på hur jag ska kunna utplåna någon annans mörker.
Jag har också delat mitt mörker med honom, och varit så glad för hur han hanterat det. Alltid har han kommit med rätt kommentar, något cyniskt och humoristiskt som är medkännande samtidigt som det flyttar fokus och får mig på bättre humör.
Det är så vi gör. Analyserar och distanserar och drar upp strategier. Försöker muntra upp. Säger att nu kan det bara bli bättre, och har du tänkt på... Försöker göra något åt. Hitta nya vinklar. Vill trösta. Fixa. Så är det inte bara mellan honom och mig, utan i alla mina relationer. Vi pratar om det svåra, men bara med ett outtalat syfte att fixa det. Vad kan säga så att han mår bättre? Hur kan jag beskriva det mörka så att det inte blir för otäckt för den som lyssnar? Så att det ändå låter lite hoppfullt?
Och ibland, när någon har visat att de vill lyssna på det där ledsamma, så har jag sagt tack men nej tack. För jag vill inte ha någon stämpel som den ledsna tjejen. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara lösningsorienterad, klara mig fint, klara mig själv. Inte en gnälligt ältande och okonstruktiv person, av den typen som jag själv har så svårt för. Ibland har det såklart varit en ren överlevnadsstrategi. Jag har inte tid att vara ledsen nu, jag orkar inte känna det där nu.
Eller: Rationalitet. Jaja, men det finns ju andra som det är mer synd om än mig. (Och det är det ju inte bara jag som tycker. För en gång satte jag faktiskt ord på hur min och X:s relation inte gav någon plats för mig att vara ledsen, för hur dåligt jag än mådde så kunde jag inte konkurrera med X, som alltid mådde sämst av alla. Och den jag delade det här med tittade förvånat, oförstående, på mig och konstaterade "Ja? X mår ju sämst." Poängen gick förlorad.)
Ett klargörande: Jag är djupt och ärligt glad för dessa människor som vill analysera, distansera och strategisera med mig.
Men det slår mig, det riktigt överraskar mig: Tänk om det faktiskt har varit synd om mig ibland? Helt osannolikt är det inte. För om var sak har sin tid så borde även det ledsna ha en plats. Tycka-synd-om borde ha en plats. Väl.
Vi är så rädda för att fastna i ältande och självömkan. Eller att det mörka ska vara obärbart för våra vänner. Vi vill direkt till nästa fas, genom att hoppa över den första. Bråttom vidare. Vi (jag) tror att ledsen och stark är motsatser.
Nu syftar jag inte på det vi lärt oss av livet: Att inte blotta strupen för vem som helst, hur som helst. Utan om hur vi gör i verkligt nära och goda relationer, där vi delar det djupaste. Trots att jag har delat mycket ledset så är jag osäker på om jag i vuxen ålder har visat det oreserverat ledsna för någon. Det som finns om natten i sängen, de där enstaka gångerna när jag snurrar runt utan att kunna sova. Eller som en tyngd i kroppen ibland.
Att överlämna det ledsna knytet utan fixarsyften, och utan hänsyn till mottagarens eventuella obehag. Gör folk så? Jag tror att vi borde det. Jag tycker att vi borde börja med att tänka tanken.
01 februari 2011
Idealen förändras
Så här säger friherrinnan i - suprise surprise - Fru Marianne om just tramsiga nyförlovade Marianne:
"Det är riktigt rörande att se Marianne, snövit, oskyldig, som hon är. Ja, fru Björk, det visar vad en omsorgsfull uppfostran kan åstadkomma, till och med i våra tider. Jag tror mig kunna säga att - så fästmö hon är - tänker hon på ingenting. Ett riktigt duvosinne! - Vad jag blir upprörd när jag hör dessa nya idéer, om att unga flickor skall veta allt möjligt - läsa anatomi och allt vad tänkas kan. Vilken råhet i tidsandan - Det vore just smakligt med så väl bevandrade ungmör!"
Och så mansidealet. Jane och Lizzy i Stolthet och fördom vet bestämt hur en man ska vara. Så här översvallande smickrande beskriver de Mr Bingley:
"- Han är just vad en ung man bör vara, sade [Jane], förståndig, godlynt, livlig, och jag har aldrig sett ett så behagligt sätt - så otvunget men samtidigt belevat.
- Han ser bra ut också, svarade Elisabet, vilket är en mans skyldighet, om han möjligtvis kan. Hela han blir därigenom fullkomlig."
"Det är riktigt rörande att se Marianne, snövit, oskyldig, som hon är. Ja, fru Björk, det visar vad en omsorgsfull uppfostran kan åstadkomma, till och med i våra tider. Jag tror mig kunna säga att - så fästmö hon är - tänker hon på ingenting. Ett riktigt duvosinne! - Vad jag blir upprörd när jag hör dessa nya idéer, om att unga flickor skall veta allt möjligt - läsa anatomi och allt vad tänkas kan. Vilken råhet i tidsandan - Det vore just smakligt med så väl bevandrade ungmör!"
Och så mansidealet. Jane och Lizzy i Stolthet och fördom vet bestämt hur en man ska vara. Så här översvallande smickrande beskriver de Mr Bingley:
"- Han är just vad en ung man bör vara, sade [Jane], förståndig, godlynt, livlig, och jag har aldrig sett ett så behagligt sätt - så otvunget men samtidigt belevat.
- Han ser bra ut också, svarade Elisabet, vilket är en mans skyldighet, om han möjligtvis kan. Hela han blir därigenom fullkomlig."
Scen från senhösten
Utanför Cyrillushusets fönster drar en man upp jackärmen för att titta på klockan. Änder simmar runt statyerna i dammen. Ett par cyklar förbi och de har hjälm. Kanske är det Per och Pernilla Strömgren, stans hängivnaste cyklister.
Det här är Karlstad, och jag tycker om det.
Här inne i Cyrillushuset är konsten så betryggande tråkig: tavlor med deprimerade blickar, en häst som tuggar på en äng, och en byst av någon gubbe.
Det här är Karlstad, och jag tycker om det.
Här inne i Cyrillushuset är konsten så betryggande tråkig: tavlor med deprimerade blickar, en häst som tuggar på en äng, och en byst av någon gubbe.
30 januari 2011
När oväsentligheter ställer sig i förgrunden
Fest igår. Lyckat. Idag märklig känslostorm över gårdagens urringning. Som ser bra ut när man tar på sig klänningen, men sedan börjar glida omkring. Bröstiga bilder på facebook.
Förvånas över mig själv. Det är väl en värdslig sak. Om det enda man ångrar efter en utekväll är avsaknaden av en säkerhetsnål ligger man i lä.
Kan inte riktigt sätta ord på vad jag nojar över. Att det såg billigt, slampigt, pinsamt, misslyckat, desperat, fult ut? Känslan av att ha gjort bort sig? Förstärkt av den där svajiga dagen-efter-förnimmelsen av att inte ha haft kontroll... Är det någon sorts heder jag oroar mig för?
Men herregud människa. Vilket navelskådande. Misslyckade klädval sker. Bröst finns, bland annat på mig, ibland syns de. Shit happens. Att jag skulle ha så mycket 1800-tal i mig anade jag inte.
Förvånas över mig själv. Det är väl en värdslig sak. Om det enda man ångrar efter en utekväll är avsaknaden av en säkerhetsnål ligger man i lä.
Kan inte riktigt sätta ord på vad jag nojar över. Att det såg billigt, slampigt, pinsamt, misslyckat, desperat, fult ut? Känslan av att ha gjort bort sig? Förstärkt av den där svajiga dagen-efter-förnimmelsen av att inte ha haft kontroll... Är det någon sorts heder jag oroar mig för?
Men herregud människa. Vilket navelskådande. Misslyckade klädval sker. Bröst finns, bland annat på mig, ibland syns de. Shit happens. Att jag skulle ha så mycket 1800-tal i mig anade jag inte.
29 januari 2011
Där mitt ankare ligger kastat
Herulen är Värmlands Museums vandring genom värmlänningarnas och själva mänsklighetens historia. Men det är inte undervisning, det är poesi.
Jag går där och upplever dem för femtielfte gången, känner dem var och en. Andäktig inför gamla spikar, men ännu mer inför de små små keramiktärningarna. För tärningar är inget man behöver, det är något man skapar för nöjes skull. Och där stannar tiden, med förnimmelsen av att vissa saker är eviga. Det är samma känslor då som nu. Samhällena, etiketten, normerna varierar men känslorna är sig alldeles lika.
Jag står med näsan en centimeter från en kyrkport från 1100-talet, och det är galet bra hantverk. Vid passagen tillbaka till nutiden, till framtiden, är jag rörd.
Stolt. En känsla jag aldrig brukar förstå annars. Det där som jämtarna måste uppleva när de står på ett packat torg och vrålar "Jamtland, Jamtland, jamt och ständut" under Storsjöyran lyser upp mig inifrån nu.
För jag är en del av detta. Mina fötter står djupt i leran och mossan, jag är förankrad i världen. Hör till. Djupet är stort, men jag bottnar.
Mitt Värmland.
Jag går där och upplever dem för femtielfte gången, känner dem var och en. Andäktig inför gamla spikar, men ännu mer inför de små små keramiktärningarna. För tärningar är inget man behöver, det är något man skapar för nöjes skull. Och där stannar tiden, med förnimmelsen av att vissa saker är eviga. Det är samma känslor då som nu. Samhällena, etiketten, normerna varierar men känslorna är sig alldeles lika.
Jag står med näsan en centimeter från en kyrkport från 1100-talet, och det är galet bra hantverk. Vid passagen tillbaka till nutiden, till framtiden, är jag rörd.
Stolt. En känsla jag aldrig brukar förstå annars. Det där som jämtarna måste uppleva när de står på ett packat torg och vrålar "Jamtland, Jamtland, jamt och ständut" under Storsjöyran lyser upp mig inifrån nu.
För jag är en del av detta. Mina fötter står djupt i leran och mossan, jag är förankrad i världen. Hör till. Djupet är stort, men jag bottnar.
Mitt Värmland.
Hettan från Egypten
Igår. Kairo brann, twitter brann, och där hittade jag en länk till Al Jazeeras direktsändning. Fastnade, uppkrupen på soffbordet med sändningen på lilldatorn och twitterflödet och andra textuppdateringar på stordatorn.
Jag mindes skildringarna från de som var med när muren föll, den febriga stämningen, kakafonin av knackande när stycken av muren hackades loss. Och hela världen såg på, hoppades och fruktade. Är det här vår mur?
Jag kände i alla fall starkt: Det här vill jag vara vittne till. Stämningen blev rent fysisk, jag satt med tårade ögon medan vågor av rysningar gick genom mig. Historia skrivs väl varje dag, stora världsnyheter passerar obemärkt, och i medievärlden pratar man om hur närheten avgör engagemanget. Närhet i tid, i rum, i kultur.
Det här kom så nära, på ett sätt som aldrig hade varit möjligt förr. På Al Jazeeras Kairoredaktion gick en reporter ut på balkongen och pekade: "Där nere brinner det, och ni hör sirenerna". Det var en av internets högtidsstunder, samtidigt som egyptierna förvägrades just internet.
I en så extrem situation blev journalistiken av den naturliga sorten. Vad händer, vad hoppas ni, vad fruktar ni?
Hela tiden hetsen, hettan. Twitterrapporterna som rasslar in, bilderna som flimrar fram. Egypten sover inte, hur kan jag sova? Kolsyra. Spänd förväntan.
Vad de riskerar, vad de kämpar, vad de vågar. Vilka livsnödvändigheter de tvingas kämpa för. Och mitt i detta skyddar de sitt museum. Den starkaste känslan var barnslig förundran: Detta händer verkligen på samma jordklot som jag lever på.
Jag mindes skildringarna från de som var med när muren föll, den febriga stämningen, kakafonin av knackande när stycken av muren hackades loss. Och hela världen såg på, hoppades och fruktade. Är det här vår mur?
Jag kände i alla fall starkt: Det här vill jag vara vittne till. Stämningen blev rent fysisk, jag satt med tårade ögon medan vågor av rysningar gick genom mig. Historia skrivs väl varje dag, stora världsnyheter passerar obemärkt, och i medievärlden pratar man om hur närheten avgör engagemanget. Närhet i tid, i rum, i kultur.
Det här kom så nära, på ett sätt som aldrig hade varit möjligt förr. På Al Jazeeras Kairoredaktion gick en reporter ut på balkongen och pekade: "Där nere brinner det, och ni hör sirenerna". Det var en av internets högtidsstunder, samtidigt som egyptierna förvägrades just internet.
I en så extrem situation blev journalistiken av den naturliga sorten. Vad händer, vad hoppas ni, vad fruktar ni?
Hela tiden hetsen, hettan. Twitterrapporterna som rasslar in, bilderna som flimrar fram. Egypten sover inte, hur kan jag sova? Kolsyra. Spänd förväntan.
Vad de riskerar, vad de kämpar, vad de vågar. Vilka livsnödvändigheter de tvingas kämpa för. Och mitt i detta skyddar de sitt museum. Den starkaste känslan var barnslig förundran: Detta händer verkligen på samma jordklot som jag lever på.
28 januari 2011
Det gåtfulla folkets böcker
Undrar ju ibland. Är det barn jag vill ha, eller bara någon i allmänhet att läsa undersköna Solägget för? Dela Mamma Mu-glädjen med? Gottar mig i kapitelboken om Mamma Mu och Kråkan nu. Skrattar högt, och tycker verkligen att den rymmer massvis med livsvisdom och livslust. På ett självklart, otillkrånglat sätt. Som bra berättelser kan de väcka så mycket tankar om de stora, och små, frågorna. Istället för att skriva barn på näsan med dåliga berättelser. Det är slappt och respektlöst.
27 januari 2011
Logiska kategorier
Min långa filmer-att-se-lista har i skrivande stund fyra rubriker:
Svenskt,
nordiskt,
doku,
filmer med Stephen Fry.
Lite skevt kanske.
Svenskt,
nordiskt,
doku,
filmer med Stephen Fry.
Lite skevt kanske.
26 januari 2011
Och därför är jag glad åt mina fötter
Kom att tänka på en fråga som dyker upp då och då i min bekantskapskrets: Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?
Kan inte komma på vad jag skulle välja. Mina ögon är vackert mönstrade. Jag är tacksam för mitt hår, så tjockt att det går att klippa och fixa på många olika sätt, och dessutom har jag att ta av om det börjar falla av när jag blir gammal. Trots en del tjafs med mig själv så trivs jag i en kropp med tydliga kontraster mellan höfter och midja. Mina fylliga läppar gillar jag skarpt, och mina kindben. Jag är helt enkelt nöjd med en massa saker.
Ha, SÅ förväntas man ju inte känna. Alldeles Mora Träsk-igt:
(Här och här skrev jag också om kroppen)
Kan inte komma på vad jag skulle välja. Mina ögon är vackert mönstrade. Jag är tacksam för mitt hår, så tjockt att det går att klippa och fixa på många olika sätt, och dessutom har jag att ta av om det börjar falla av när jag blir gammal. Trots en del tjafs med mig själv så trivs jag i en kropp med tydliga kontraster mellan höfter och midja. Mina fylliga läppar gillar jag skarpt, och mina kindben. Jag är helt enkelt nöjd med en massa saker.
Ha, SÅ förväntas man ju inte känna. Alldeles Mora Träsk-igt:
Mina fötter, så bra att jag kan gå på mina fötter
Sen sätter jag mig ner när jag blir trötter
Och vilar och masserar mina fötter
Mina fötter, dom står på marken men dom saknar rötter
Med tårna kan jag plocka upp små nötter
Och därför är jag glad åt mina fötter
Mina händer, så bra att jag kan ta med mina händer
Dom kastar brödet när jag matar änder
Sen vinkar jag till dig med mina händer
Mina händer, dom håller borsten när jag borstar tänder
Och känner när jag går i mörka gränder
Jag klappar dig på kind med mina händer
Mina öron, så bra jag hör med mina båda öron
Jag hör att någon står och käkar päron
Det smaskar och det hörs i mina öron
Mina ögon, så bra att jag kan se med mina ögon
För blundar jag då kan jag inte se nån
Därför är jag glad åt mina ögon
Sen sätter jag mig ner när jag blir trötter
Och vilar och masserar mina fötter
Mina fötter, dom står på marken men dom saknar rötter
Med tårna kan jag plocka upp små nötter
Och därför är jag glad åt mina fötter
Mina händer, så bra att jag kan ta med mina händer
Dom kastar brödet när jag matar änder
Sen vinkar jag till dig med mina händer
Mina händer, dom håller borsten när jag borstar tänder
Och känner när jag går i mörka gränder
Jag klappar dig på kind med mina händer
Mina öron, så bra jag hör med mina båda öron
Jag hör att någon står och käkar päron
Det smaskar och det hörs i mina öron
Mina ögon, så bra att jag kan se med mina ögon
För blundar jag då kan jag inte se nån
Därför är jag glad åt mina ögon
(Här och här skrev jag också om kroppen)
Jag gillar Börje, men han skulle avsky mig
"Karl hade vanor, i vilka han kände sig fullt berättigad, men som kunde reta gallfeber på Börje. Så till exempel kunde han - med en fysik som en jätte - ligga och sova till klockan elva eller halv tolv på dagen, och Börje kände en till äckel stegrad avsmak vid blotta tanken på en sådan onaturlig lojhet."
Fru Marianne av Victoria Benedictsson
(...som det var ett tag sedan jag läste nu, men under läsningen satt jag med block och antecknade, så jag har Marianne och Börje-material att ösa ur ett litet tag till)
Fru Marianne av Victoria Benedictsson
(...som det var ett tag sedan jag läste nu, men under läsningen satt jag med block och antecknade, så jag har Marianne och Börje-material att ösa ur ett litet tag till)
24 januari 2011
Guldgnället
Guldbaggegalan, och på twitter slentriangnäll på svensk film. Som när jag som barn tvingades smaka på maten, hade broccoli i munnen i en halv sekund, för att sedan spotta ut den utan att ens överväga saken.
Kritik kan vara konstruktiv. Sådan kritik brukar till exempel handla om små resurser, om hur filmstöd delas ut, eller om dålig fantasi och filmer som stöps i samma form. Men ikväll lät det mest: Åh, vad löjligt att ha en filmgala i Sverige, jag lider, svensk film blaha blaha. Det var som om klagarna hade fått en släng av sjukan att försöka plocka poäng genom att stämpla allt med Sverige som trist, så där som görs på vissa förfester där festarna helst vill flytta till Indien eller USA, men bara råkar bli kvar i Borås. Som om gnället skedde av princip, och sådant gör mig ärligt förbannad. I sådana lägen känns argument som "Gör det bättre själv då" eller "Låt bara bli att titta på skiten" plötsligt legitima.
Man måste inte gilla allt. Men det är just det: Filmåret 2010 fanns det ju så mycket att välja på. Jag har fortfarande massor av filmer från förra året som jag ser fram emot att se. Att i det läget behandla "svensk film" som EN genre känns ungefär lika balanserat som att säga "Färger är fula" eller "Mat är äckligt".
Tre riktigt bra filmögonblick för mig under 2010: Snabba cash, vars ångest tog tag i mig. För kärleken, stundtals övertydligt moraliserande, men ofta träffande. Himlen är oskyldigt blå, där Bill Skarsgård och Peter Dalle briljerar. Bill har verkligen förmågan att få mig att glömma att jag tittar på film. Så naturlig, okonstlad.
Filmer jag fortfarande ser fram emot: I rymden finns inga känslor, Svinalängorna, Sebbe, Cornelis, Till det som är vackert, Miss Kicki. Och ja, jag tänker se Änglagård och Fyra år till också. Alla kan de ge mig något, på olika sätt.
Kritik kan vara konstruktiv. Sådan kritik brukar till exempel handla om små resurser, om hur filmstöd delas ut, eller om dålig fantasi och filmer som stöps i samma form. Men ikväll lät det mest: Åh, vad löjligt att ha en filmgala i Sverige, jag lider, svensk film blaha blaha. Det var som om klagarna hade fått en släng av sjukan att försöka plocka poäng genom att stämpla allt med Sverige som trist, så där som görs på vissa förfester där festarna helst vill flytta till Indien eller USA, men bara råkar bli kvar i Borås. Som om gnället skedde av princip, och sådant gör mig ärligt förbannad. I sådana lägen känns argument som "Gör det bättre själv då" eller "Låt bara bli att titta på skiten" plötsligt legitima.
Man måste inte gilla allt. Men det är just det: Filmåret 2010 fanns det ju så mycket att välja på. Jag har fortfarande massor av filmer från förra året som jag ser fram emot att se. Att i det läget behandla "svensk film" som EN genre känns ungefär lika balanserat som att säga "Färger är fula" eller "Mat är äckligt".
Tre riktigt bra filmögonblick för mig under 2010: Snabba cash, vars ångest tog tag i mig. För kärleken, stundtals övertydligt moraliserande, men ofta träffande. Himlen är oskyldigt blå, där Bill Skarsgård och Peter Dalle briljerar. Bill har verkligen förmågan att få mig att glömma att jag tittar på film. Så naturlig, okonstlad.
Filmer jag fortfarande ser fram emot: I rymden finns inga känslor, Svinalängorna, Sebbe, Cornelis, Till det som är vackert, Miss Kicki. Och ja, jag tänker se Änglagård och Fyra år till också. Alla kan de ge mig något, på olika sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
