Synd om, eller?

Tänker på vad man får och inte får känna. Och vem man i så fall ska stå till svars inför.

Det finns ett gäng känslor som är så fula att man måste skämmas om man känner dem. Bitterhet. Hat. Avund. Kanske är det något jag har med mig hemifrån, för Systern har beskrivit samma inställning.

På gymnasiet fick jag fler nyanser att se livet med. Vapenbrodern introducerade bitterhet för mig. Och när jag alldeles förskrämd erkände min avund- och svartsjuka inför kuratorn så ville hon inte utplåna den utan sa "Jamen föreställ dig att du kokar de där tjejerna i olja eller något." Jag lärde mig att var sak har sin tid. Hat kan vara ett bra verktyg, en fas du måste igenom utan att fuska dig förbi. Det är inte farligt att känna saker, däremot är det ganska dumt att ignorera känslorna och tro att de därmed ska försvinna. Det är min övertygelse idag.

Men en oväntad känsla utgör fortfarande tabu nummer ett. Jag inser det först nu. Den till synes okonstruktiva ledsenheten. Det känns som om jag ser ett mönster som förut har varit osynligt för mig.

När Vapenbrodern har mått dåligt och delat det med mig så har jag dels känt tacksamhet, för att jag tycker att det är ett väldigt fint förtroende att släppa in någon annan i det mörkaste. Dels har jag känt: Satan vad det här är otäckt. För jag vill fixa allt. Jag tänker att meningen med att visa sitt mörker för någon är att mörkret ska bort. Och så blir jag inte klok på hur jag ska kunna utplåna någon annans mörker.

Jag har också delat mitt mörker med honom, och varit så glad för hur han hanterat det. Alltid har han kommit med rätt kommentar, något cyniskt och humoristiskt som är medkännande samtidigt som det flyttar fokus och får mig på bättre humör.

Det är så vi gör. Analyserar och distanserar och drar upp strategier. Försöker muntra upp. Säger att nu kan det bara bli bättre, och har du tänkt på... Försöker göra något åt. Hitta nya vinklar. Vill trösta. Fixa. Så är det inte bara mellan honom och mig, utan i alla mina relationer. Vi pratar om det svåra, men bara med ett outtalat syfte att fixa det. Vad kan säga så att han mår bättre? Hur kan jag beskriva det mörka så att det inte blir för otäckt för den som lyssnar? Så att det ändå låter lite hoppfullt?

Och ibland, när någon har visat att de vill lyssna på det där ledsamma, så har jag sagt tack men nej tack. För jag vill inte ha någon stämpel som den ledsna tjejen. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara lösningsorienterad, klara mig fint, klara mig själv. Inte en gnälligt ältande och okonstruktiv person, av den typen som jag själv har så svårt för. Ibland har det såklart varit en ren överlevnadsstrategi. Jag har inte tid att vara ledsen nu, jag orkar inte känna det där nu.

Eller: Rationalitet. Jaja, men det finns ju andra som det är mer synd om än mig. (Och det är det ju inte bara jag som tycker. För en gång satte jag faktiskt ord på hur min och X:s relation inte gav någon plats för mig att vara ledsen, för hur dåligt jag än mådde så kunde jag inte konkurrera med X, som alltid mådde sämst av alla. Och den jag delade det här med tittade förvånat, oförstående, på mig och konstaterade "Ja? X mår ju sämst." Poängen gick förlorad.)

Ett klargörande: Jag är djupt och ärligt glad för dessa människor som vill analysera, distansera och strategisera med mig.

Men det slår mig, det riktigt överraskar mig: Tänk om det faktiskt har varit synd om mig ibland? Helt osannolikt är det inte. För om var sak har sin tid så borde även det ledsna ha en plats. Tycka-synd-om borde ha en plats. Väl.

Vi är så rädda för att fastna i ältande och självömkan. Eller att det mörka ska vara obärbart för våra vänner. Vi vill direkt till nästa fas, genom att hoppa över den första. Bråttom vidare. Vi (jag) tror att ledsen och stark är motsatser.

Nu syftar jag inte på det vi lärt oss av livet: Att inte blotta strupen för vem som helst, hur som helst. Utan om hur vi gör i verkligt nära och goda relationer, där vi delar det djupaste. Trots att jag har delat mycket ledset så är jag osäker på om jag i vuxen ålder har visat det oreserverat ledsna för någon. Det som finns om natten i sängen, de där enstaka gångerna när jag snurrar runt utan att kunna sova. Eller som en tyngd i kroppen ibland.

Att överlämna det ledsna knytet utan fixarsyften, och utan hänsyn till mottagarens eventuella obehag. Gör folk så? Jag tror att vi borde det. Jag tycker att vi borde börja med att tänka tanken.