Övergrepp eller komplimang

På sista tiden har jag försökt diskutera tafsande med killar. Hur vanligt det är att som kille bli utsatt, och hur man reagerar. Deras svar förvånar mig. Det tycks vara ganska vanligt, men vissa ser det ungefär som en komplimang. Kanske generande om det är en gammal eller ful person som tafsar. Eller en av fel kön. Men annars snarast som någon sorts trofé, ett kvitto på att de ser bra ut. Stärkande för självförtroendet.

Jag antar att det har att göra med könsmaktsordningen, normer och hittan dittan dej. När en kille tafsar på mig säger han att han kan göra vad han vill med min kropp. För honom är jag inte en person, utan bara något man kan klämma lite på för sitt eget nöjes skull. Kanske inte ens för att han uppskattar det, utan mer för att han vet att han kan så varför låta bli?

Det har väl också med fysiska förutsättningar att göra. Även om vi tjejer ofta är starkare än vi tror, så finns föreställningen att när han går så långt som han själv vill så är vi försvarslösa. Medan en kille som blir utsatt antagligen känner sig säker på att han kan knuffa bort tafsaren när det är nog.

Könsroller spelar också in såklart. Jag är övertygad om att det finns killar som tycker att det är obehagligt att bli tafsade på, men inte vill medge det eftersom offerrollen varken är bekväm eller bekant. Lättare då att ta det med en klackspark och som ett bevis på sin egen oemotståndlighet.

Ändå kan jag inte förstå det. I min värld är det grundläggande att jag själv bestämmer vilka som får röra vid mig. Det gäller allt från tafsande till när påflugna tanter vill kindnypa barn. Att någon tar sig rätten utan att be om lov kan aldrig vara en komplimang.

Lugnets jul (eller Äta Sova Promenera)

Jag står på däck och ser havet dela sig för mig. Saltstänk i ansiktet. Känner mig som The Emperor of the World. (ja, på engelska faktiskt) Det är bara jag och en fiskmås som existerar.

Att komma till Fredrikshamn är som att komma till en vårdag i mars, just innan krokusen slår ut. I Århus äter vi hos Svågerns far som är en fransk vinhandlare. Blomkålssoppa, lökpaj och äppelkaka. Vinets värme sprids i tår och fingrar, låneraggsockor hjälper till. Jag somnar i soffan vid fönstret ut mot staden. Känner mig som Skorpan Lejonhjärta, utan hostan förstås. Täcket prasslar när jag vänder mig. Allt är nytt. Allt är gott. Snart är det jul.

Staden känns mycket kontinental, lika delar fransk by och stadsdel i London, med en touch av Visby. Ett bageri i varje gathörn, till och med något brasserie, charkuteri, chocolaterie. Vinbutiker som inte heter Systembolaget, billig spiritus i mataffären. De smala höga tegelhusen, kullerstensgatorna, vägarna som heter Boulevard. Bokskogarna. Havet med sina slipade stenar och glasbitar. Det är lätt att bli förälskad i Århus.

Om kvällen sitter vi i soffan och smuttar 23-årig rom och äter fina praliner. Äkta tantmys. Detta är en lugnets jul. Skinkan lyser med sin frånvaro, vi fisketarianer äter gudomlig sej i äppelsås, de andra får julanka.

På färjan hem ser vi Karl-Bertil Jonssons jul med varsin hörlur. Och så är julen komplett.

Silent Night

Jag bloggar inte på julafton. Detta är ett falskt blogginlägg, skrivet redan den nionde november. Tack blogger för schemalagda inlägg! Vill bara dela med mig av julaftons enda självklarhet, enda konstanta ingrediens, julaftons sanna själ:

Mahalia. Ingen kan fixa julstämning som hon. Avlyssnas bäst vid tända ljus medan det ännu är mörkt ute. God jul!

Finkultur och fulkultur (eller Hört i skogen)

Broderns kompis, sju år: Jag vet vem Måns Zelmerlöv är.
Brodern själv, åtta år: Jag vet vem Selma Lagerlöf är.

Underbart. Det är så lätt att umgås med Brodern och hans kompis. Vi drar fingrarna genom eld, jagar varann med dammsugaren, äter pepparkaksdeg, spelar Finns i sjön, tittar till kaninerna, kör fotobattle, gömmer oss för Morran, gör mandelmassegodis med choklad i vattenbad. De lär mig en ramsa som slutar med "Vad ser jag där? En naken militär. Med snopp och gevär!". Broderns kompis är genusmedveten och varvar med "snippa" ibland på bekostnad av rytmen. När jag ritar en naken militär kan det vara det roligaste som hänt någonsin. Sen får de tatuera hela mina armar med rosa glitterpenna. Det blir dödskallar, stjärnor och tomtar.

Jag älskar det här livets enkelhet.

Paus och stopp och rewind

Det är ikväll det ska ske. Städning, tvättning, bakning, skoputsning, packning, körning. Men jag vill inte. Varför kan vi inte bara fortsätta som vanligt? Föreläsningar, heroeskvällar och turer runt Sidsjön. Tycker inte att julen behöver komma och tränga sig på oombedd.

Hellre än att packa ligger jag i fosterställning i soffan, invirad i röd och svart fleece. Tänker på mycket viktiga saker. Som detta med pastans koktid, vem fastställer den? En godtycklig pastaexpert eller finns det en testlagarpanel som ska enas om tio, elva eller nio minuters kokande?

Det är inte synd om mig. Men det känns så. Under fleecefilten kommer en stor, gömd och glömd trötthet över mig.

Ynk.

Reklamen som gett upp

Reklamen utvecklas för att hitta nya vägar till oss. Vissa tidningar erbjuder reklamplats där texten i en artikel figursätts runt en frilagd bild på produkten. Annonser som vill likna artiklar är inget nytt, men i tryckta tidningar brukar det synas tydligt vad som är vad. Det här däremot, gillar jag inte:
Visst är den märkt med annons, visst skiljer sig typsnitt och layout. Men den är så uppenbart artikelhärmande. På internet går det snabbt och då är det lättare att bli lurad. Jag kan verkligen inte tro att detta är reklamens räddning. Framgångskonceptet kan inte vara att tvinga sig på oss. Vad har man för tilltro till produkten om man bara tror sig kunna lansera den genom att lura målgruppen? Kreativ, konstnärlig, självständig, ärlig, modig och beroendeframkallande reklam vill jag ha.

Kära Ingemar Åttingsberg

Tack för att du gav mig rätt och Pelle Sundberg fel angående vad acklamation egentligen betyder. Nu är jag odrägligt nöjd och kan sova gott om natten.

Och så detta med att prioritera kärleken eller karriären. Min arbetsmiljölärare på gymnasiet lanserade ett smart synsätt. Enligt det består livet av tre arenor: Jobb, hem och fritid. Därmed tre umgängeskategorier: Kollegor, familj, vänner. Man ska försöka att ha alla tre arenor, för om någon då skulle falla eller strula så finns de andra kvar. Finemang!

Det vackraste jag vet

...är inte "att se dig när du sover". Det vackraste är att ingå i ett sammanhang där jag får göra misstag. Där jag får vara dum och plump och ynklig och sårbar och odräglig. Där det är okej att det blir fel ibland. Ett sammanhang där det finns förlåtelse och förståelse. Det är en välsignelse som jag hoppas att jag aldrig någonsin tar för given.

Klimattjat

Gårdagens miljöföreläsning var svår att förstå syftet med. Handlade den om hur vi som journalister ska bevaka klimatfrågor? Hur vi som människor ska ta ansvar för miljön? Eller kanske om vad växthuseffekten egentligen innebär?

Stämningen blev i alla fall engagerad, några lämnade föreläsningen när den kändes för propagerande. Också jag har svårt för att bli skriven på pannan. Att pådyvlas hundratals år av "den vite mannens skuld". Kanske för att jag själv har så lätt att trilla ned i världsskulden. Känslan (faktumet) att min existens och mitt välbefinnande vilar helt på andra människors icke-välbefinnande. Den känslan är inte konstruktiv. (Korpens sång av min gamla favorit Per Nilsson)

P1:s Malin Olofsson tycker att medierapporteringen fokuserar för lite på strukturförändringar, och för mycket på individlösningar. Inte så konstigt, lättare att skapa enighet kring lågenergilampor än kring utsläppsrätter och resursfördelning. Hon presenterade en lista över vilken effekt medias klimatsmart-tips verkligen har. Säkert ganska luddig och inte särskilt vetenskaplig, men den förtjänar ändå en titt:

Koldioxid som "sparas" per person och år om du...
- aldrig använder plastpåsar när du handlar: 5 kg
- bara använder lågenergilampor: 17 kg
- aldrig har teven på standby: 25 kg
- sänker värmen i ditt hus med en grad: 230 kg
- åker buss istället för bil till jobbet: 400 kg
- blir vegetarian: 500 kg

Många överraskningar för mig. Lågenergilampor och plastpåsar som det varit ett sådant himla tjatande om i varenda tidning. Och att vegetarianism är likvärdigt med att välja kollektivtrafik trodde jag aldrig. Det känns som om många medier fokuserat på de åtgärder som inte svider. Att byta glödlampa är ingen konst, men att avstå söndagssteken?

Att skriva eller inte skriva om sorg och chock

Dagens föreläsning handlade om att intervjua människor i chock. Till exempel anhöriga till omkomna. En fd aftonbladetreporter gav tips på hur man är taktfull och ödmjuk. Hon hade för vana att (självklart) presentera sig ordentligt och sedan fråga "Orkar du prata med mig?". Om man utan diskussion förutsätter att dessa kriser har nyhetsvärde och ska skildras i media, så lät det hon sa ganska bra. Många vill berätta, påminde hon. Berätta om sin älskade vän, dotter, make, eller om det hemska de sett.

Sedan fick vi höra en intervju med Johanna Sällströms pappa. Han var i Spanien när han fick dödsbudet. De första som ringde, när han låg chockad i sin säng, var tidningarna. Hela dagen ringde de, och använde någon sorts pilutta-dig-argumentation om att "Vi kommer skriva oavsett vad du säger". Ett outtalat "Vi tänker publicera en jävla massa rykten, du får ge din bild eller skylla dig själv". Det är då man skäms över att plugga till journalist.

Kluvenhet kan sammanfatta dagen. Först en instinktiv avsmak inför att tränga sig på sörjande. Samtidigt minns jag när tjejen i vår högstadieklass dog. Någonstans i sorgen var jag upprörd över hur medierna värderade hennes död. Dagen efter olyckan hade de bild på den voltade bilen, många av oss såg nog bilden innan vi fick dödsbudet. Det var egentligen inte vad jag upprördes över. Snarare hur de sedan ignorerade de fina minnesstunderna, sammansvetsningen på skolan, blommorna och ljusen och breven och gosedjuren vid olycksplatsen, hur bilister saktade in och blinkade när de passerade oss som sörjde vid platsen, hur lärare slog knut på sig själva för att hantera sin egen och elevernas sorg, begravningen, och hur hennes skåp fick stå oanvänt tills hon skulle gått ur nian tillsammans med oss. Det hade jag velat läsa om i tidningen.

Jag trodde alltid att meningen med de etiska reglerna var att inte blanda in sin egen partiska moral, utan istället kunna luta sig på en gemensam och standardiserad moral. Men de blåljusfotografer vi intervjuade till B-uppsatsen var ense om att om du släpper din egen moral är du illa ute. Jag börjar känna samma sak. Och balansgången är så jävla svår.

När proffs hanterar ord

Julstämning - check

Sunkans luciafirande är något alldeles särskilt. Precis som på koncert annonseras olika tider för insläpp och själva framträdandet. Kyrkans belysning är dämpad, publiken sitter som packade sillar. Utanför är staden stilla, tolv minusgrader och månsken. Det bästa jag vet är när alla tärnorna vandrar in och jag kan höra varje persons enskilda stämma, sången förändras allteftersom en alt och en bas och en tenor passerar. Prästen pratar om ljus i mörkret och jag halvsover i värmen och lugnet. Som en äkta tant upprörs jag dock över hur kyrkan förvandlas till något jävla stroboskop av folks kamerablixtar. Besinna er, gott folk!

Den här julen är så annorlunda alla andra jular. För första gången firar jag inte med mina föräldrar. Första, andra, tredje advent har jag glömt bort. Bara en julklapp har jag köpt. Men vilken julstämning jag har! Ikväll firade jag årets andra julafton, veganskt (nästan) julbord med klassen. Panikbakade utlovade lussebullar, åt champinjonjansson och kände mig lika korkad som vanligt i TP. Nu luktar hela lägenheten saffran. Det är fint.

Greys slarvar med nidbilder

Greys Anatomy har fått en ny karaktär, en läkare med asperger. Hennes rolltolkning gör mig så jävla arg. Jag är inte aspergerexpert, men jag har en del vänner och bekanta med diagnosen. Det är ett syndrom som kan ta sig väldigt olika uttryck från person till person, så visst skulle det kunna finnas personer som beter sig som den här läkaren. Men i så fall tycker jag man ska förtydliga att det rör sig om ett gravt fall av diagnosen. Man får inte vrida och vända på verkligheten hursomhelst för att det ska passa manus. (Precis som jag tycker att även om Baywatch mest är till för att visa tuttar i baddräkt, så bör de göra korrekt hjärt- och lungräddning).

Den här rollen kommer bli vissa människors första bild av asperger. En galet stirrande kvinna som rör sig robotaktigt, ibland gungar med kroppen, slänger ur sig avancerade fakta utan relevans för situationen. Med noll fingertoppskänsla, helt oförstående för andras känslor och beteende.

I verkligheten innebär asperger att man har svårare för sociala koder och för att förstå hur andra människor känner sig. Det kan också innebära en annorlunda perception, att man tar in ALLT. Och en fallenhet för att bli expert på olika saker, att komma ihåg oändliga mängder fakta.

Men ingen bebis föds med alla oskrivna sociala regler i ryggmärgen, det är något vi alla lär in tills det kommer naturligt. För en person med asperger är inlärningsperioden längre och krångligare, kanske kommer det aldrig helt naturligt utan eftertanke. Det innebär inte att man blir en robot eller att man skiter i andra människors känslor.

I min värld skulle en läkare med asperger inte säga till en familj som förlorat sitt barn "Jag beklagar sorgen men hon är död och vi behöver hennes organ till donation NU". Läkaren skulle förstå att familjen känner stor sorg och behöver tid. Kanske skulle hon inte känna inuti sig exakt HUR familjen känner sig, kanske skulle hon inte själv ätas upp av deras sorg. Det vet jag inte. Men hon skulle i alla fall intellektuellt förstå ATT de har sorg, och respektera det.

Och ja, hon skulle säkert vara en jävel på en massa fakta, men hon skulle använda dem på ett relevant sätt istället för att slänga ur sig dem som någon jävla tombola. Hon skulle efter ett helt liv av iakttagande, analyserande och testande säkert inte väcka någon uppmärksamhet att tala om. Hon skulle vara en person bland andra personer, alla med sina egna personlighetsdrag. Och jag är övertygad om att vi lever i en värld där vi kan acceptera och uppskatta varandras personlighetsdrag.

Att Greys så desperat vill spexa till sin handling så att de målar upp nidbilder, det är bara fult.

(För en äkta och mångfacetterad bild av asperger i alla dess former rekommenderar jag aspergerforum.se.)

"Vi har en dröm om en bättre morgondag"

Som jag älskade den här serien när jag var liten! Första klippet är introt där alla djuren och deras problem presenteras. Sista klippet är sången "Vi är på väg". En klassiker.

Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra synder

Det där receptet jag fick av mitt hjärtas tröst och lilja, det vandrar vidare i bästa släktreceptstil. Hon fick det av sin mor, gav det vidare till mig, och nu ger jag det vidare till Dalmasen. Och vid varje överlämning förändras det en aning, alla lägger till något eget. Jag tycker det är fint. Jag föreställer mig att någon tonårig tjej om tvåhundra år kommer få lära sig receptet av sin far, som berättar att det kommer från "mormors morfars far" eller något sånt. Och imorgon provar jag en ny variant, med sesamfrön. Jag har höga förväntningar...
Dessutom är det kul att få leka Martha Stewart. Jag kör bak- och matlagningssupport via telefon och msn. Sakkunnig som jag är.

Sakkunnig har jag också varit när jag oombedd korrekturläste Systerns teatersällskaps hemsida. Jag kunde inte låta bli. För jag är övertygad om att de är en jävligt bra grupp och spelar fantastisk teater, och då tycker jag inte att det intrycket ska störas av några språkfel. Jag kommer sluta som en sådan där tant som säger åt ungdomar att dra upp byxorna.

Annars tillbringar jag kvällen i badkaret som vanligt. Säkert höjer jag husets energiförbrukning rejält, men det är verkligen enda sättet för mig att bli varm om vintern. Jag kan ligga inrullad i tre fleecefiltar och ändå frysa som en gris. Vad är det man ska äta i badet, chokladdoppade jordgubbar? Jag äter äpple och känner mig dekadent som bara den. Snövåta kläder som droppar mig i huvudet förtar inte känslan alls.