Alla dessa förstaupplevelser som vi aldrig får tillbaka. De senaste åren har jag hört Cat Stevens Father and son tillräckligt många gånger för att inte längre längta efter ännu en lyssning. Men första gången.
Jag var sjutton år och det var så vackert att jag ville gråta.
Första Fix you.
Första Release me.
Första True colors.
När man plötsligt känner så mycket att det liksom inte får plats.
Det spelar ingen roll att det väntar nya första gånger. Jag blir ändå alldeles oresonligt arg och ledsen över att jag aldrig mer får höra Father and son med oinvigda öron. Det var bara det enda, ynka, ögonblicket. Det får mig att känna mig väldigt... dödlig.
Glad lördag på er också!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar