Min mor tyckte att man ska uppfostra barnen lagom, och i övrigt låta dem vara fria och glada. Hemma hade vi en regel: Efter klockan sex pratar man i normal samtalston. Dessutom kokade hon ner vett och etikett till en enkel riktlinje: Se trevlig ut, säg hej, tack och förlåt.
Men jag var nog ganska korkad när jag var liten, för jag förstod aldrig det där med tack.
Minns när jag och Systern skulle ta tåget hem. En främmande kvinna kom fram till mig och sa "Ursäkta, du tappade den här", och räckte mig min mjukishund Majsing. Efteråt tyckte Systern att jag borde ha sagt tack. Jag fattade ingenting. Tack var ju bara ett ord bland andra. Tack var ingenting mot hur det kändes inuti. Majsing, min underbara lilla Majsing som jag varit nära att förlora, var hos mig igen. Det var himlastrålande lycka. Ett tack hade aldrig gjort det rättvisa.
Så här i efterhand undrar jag: Trodde jag verkligen att andra kunde känna det som kändes i mig, utan att jag på något sätt förmedlade det? Lilla dumma barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar