Den enas röst, den andras tårar

Jobbar med en presentation av hur språket kan vara ett verktyg för att skapa och uttrycka en maskulin identitet. En av mina källor dödar fullständigt tanken om att både män och kvinnor påverkas av normer kring kön. Hon kallar det antifeminism och sammanfattar hela diskussionen mycket roligt: "Women can't vote/Men can't cry syndrome".

Visst har hon en poäng. Män har makt. Män har i alla tider röstat, beslutat och chefat. Statsministrar och presidenter är män. Pengarna går till män. Självklart är det lättare för den maktfulla att avsäga sig makt än för den maktlösa att kämpa sig till den.

Den verkligheten försvinner inte för att man säger "Men män då, de får ju inte visa sina känslor, tänkt på det?"

Men feminism är faktiskt inte en tävling om vem det är mest synd om. Det är en strävan efter en värld där vi har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett kön.

Om vi verkligen vill komma framåt, måste vi försöka se alla aspekter klart. Där ingår inte bara maktdimensionen, utan även den personliga dimensionen. Att påstå att "om män inte trivs med sin könsroll är det ju bara att ändra den" är att fullständigt förneka att vi människor ingår i ett sammanhang, att vi har vissa förväntningar på oss och att vi anpassar oss.

Jag är en stenhård anhängare av teorin att vi alla reproducerar det sociala könet. Den manliga chefen gör det, våldtäktsmannen, dagisfröken och den kvinnliga sexologen gör det också. Mitt ansvar för att försöka göra annorlunda är lika stort som någons.