De här dagarna jobbar jag med ett journalistiskt projekt som betyder mycket för mig. Jag vill inte avslöja något för jag är rädd att kasta en förbannelse över det.
Men det är något jag först fick idén till sommaren 2008. Det är något jag researchat till och från sedan april 2009. Något som engagerat mig oerhört, men också tyngt mig rejält. Researchen är sorglig läsning, och varje gång jag gjort något annat sedan i april har projektet funnits där i bakgrunden. Hur kan du skriva uppsats när du borde jobba med projektet? Hur kan du titta på film när du borde jobba med projektet? Vilket ärligt talat har lett till att jag skjutit upp det ännu mer. Jag har sett fem säsonger av Scrubs under hösten och vintern, och när jag tänker på all tid som kunnat användas förnuftigare får jag svindel.
För det här är viktigt. Och nu är jag så nära målet. Då kommer alla känslorna på en och samma gång, precis som för Gessle.
Euforin - Snart är jag fri! Det kommer bli så jävla bra! Jag får fina citat! Jag får fina fakta! Tvivlet - Har jag på fötterna? Kan jag verkligen skriva journalistiskt efter uppsatsen? Håller jag den röda tråden? Är mina slutsatser rimliga? Följer jag den ärliga väg som jag bestämt mig för? Sovrar jag rätt i mitt jättematerial? Är nybakade jag verkligen rätt person att rota i det här viktiga?
Och projektet leder vidare till nya trådar, inte att ta tag i nu, men som måste tas tag i. Någon gång, senare. Så många små lappar med anteckningar, tankar. Så många mappar med relevant bakgrundsinformation. Så många personer man skulle kunna prata med. Var ska jag dra gränsen?
Jag är så slut. Och så glad. Önskar att jag satt på en redaktion full av journalister att dela det här med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar