Fast i redigeringen

Jag har fastnat i den jävla U-redigeringen. En fyr- eller femspaltig bild i mitten och så texten som ett U runt om. "Det funkade ju sist". Så förutsägbart och tråkigt. Borde sätta U-stopp för mig själv, köpa ett gäng tidningar och inspireras.

På grund av dålig planering fick jag 1,5-2 timmar till dagens uppgift. Vilket borde vara tillräckligt för att fixa ett uppslag, men tiden att leka finns inte. Jag förkastade tanken på ett maffigt bildblock med textrutor i bilden, och körde - surprise - U-redigering.

Men fan vad kul det är att jobba under press ändå! Sitter vid datorn i något sorts maniskt läge, bälgar i mig vatten, bräker med i "Oh miseryyyyyyy! Tell me whyyyyyy does my heart make a fooooooooool of meeeeeeee", trummar med fingrarna, äter potatis med ena handen och skriver mellanrubriker med andra, glider med blicken över sidan, byter plats på en artikel, hjärnan speedad. Livet leker. Och ikväll kör vi redigering på tid, tjo! Hoppas luften inte gått ur mig tills dess.

Uppdatering:
Idag blev min redigering kallad präktig och tråkig. Aj. Och skönt. Ärlig kritik betyder ärligt beröm. Präktig är något att jobba sig upp ifrån.
Det där berömmet jag fått hittills skrämmer mig, för det väcker en odräglig liten sjuåring som räcker handen högt upp i luften och ropar "Fröken fröken, jag kan! Jag vill vara bäst i klassen!". Den lilla snorungen trodde jag att jag lämnat bakom mig för länge sen. Jag vill inte vara bäst, jag vill ha roligt. Det viktiga är att det finns en glädje och stolthet i arbetet. Jag hoppas jag misslyckas igen, så jag kan suga åt mig av all konstruktiv kritik.
Redigering är fullt av regler och begränsningar. Däri ligger möjligheten till genialitet. Som med kylskåpspoesi: Bland de snäva orden uppstår magi.