Cirkusen har börjat

Jag gillar att göra en grej av det. Samlas några stycken, äta groteskt mycket godis, kommentera låtarna. Är man ensam är melodifestivalen meningslös.

Men idag lyckas jag inte plocka fram den entusiastiska sidan av mig. Alla låtar är likadana, det är slätstruket och menlöst. Ingen styrka, ingen känsla, inget som stannar kvar. Som vore det skrivet av en schlagermaskin.

Varje danssteg minutiöst koreograferat, mördar allt vad dans är. Att dansa borde handla om att röra sig till musik för att det är omöjligt att låta bli. Här handlar det istället om en-två-tre-knyck, en-två-tre-höft, en-två-tre-fot, en-två-tre-arm. Så... passionerat?

Därför var det befriande när Caroline af Ugglas kom upp på scenen. Klädd som om hon i bara nattlinnet hoppat i gummistövlarna och gått ut för att mjölka korna, inga paljetter och inga tuttar upptryckta i halsen. Rörelser som spasmer. Inga spektakulära eld- eller ljuseffekter. Och viktigast av allt: Med musik som faktiskt var musik, full av rytm och gung och känsla. Tack.