"Jonas Gardell kommer tillbaka". Jag minns kvällen. Systern och jag ensamma hemma, Gardell på teven. Första gången jag såg honom. Vi tog in flasklammet fast vi inte fick, hade honom i soffan och han kissade och bajsade överallt. Tripp hette han, minst i en syskonskara där de andra hette Trapp och Trull. Jag hade hushållspappersrullen redo i handen.
Måste varit tio eller elva år. Mannen på teven var den roligaste jag någonsin sett. Från det ögonblicket älskade jag honom. Från det ögonblicket lät jag honom hålla mig i handen och få mig att skratta. Så småningom fick han mig att gråta också.
När jag ser om showen nu känns den först väldigt daterad. Skämt om Robinson-Herman, jag har ingen aning om vem det är. Så följer snack om gråsverige, med en ton som övertygar mig att även Jonas älskar Gnarp och Sveg, bara han får driva lite med dem. En fantastisk show vecklar ut sig. Jonas Gardell är kungen av återkopplingar. Han har publiken i sin hand, de vrålar av skratt, de skanderar i talkör, de sjunger vaggvisor och allsång, vad han än ber dem. Deras kärlek bär honom, och tvärtom.
Så kommer allvaret. Knäpptyst i salongen. Jag minns hur otäckt jag tyckte att det var. Nu är det fint och viktigt - ett förtroende. För mig är Jonas ingen komiker, han är den som säger det som måste sägas i den kanal som passar. Den där blandningen av absurd humor och djupaste allvar når alltid fram. En ängel i fjädertiara.
Håll mig alltid i handen, Jonas. Jag är din lärjunge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar