Sårad manlighet - pöh!

Den där tidningen jag citerade angående kvinnors lycka, tycks inte bara ha en märklig kvinnosyn utan en märklig människosyn rent allmänt. I ett annat nummer hittar jag denna ingress:

”Danska män har den sämsta spermakvaliteten i världen. Två av tio unga män måste inse att de förmodligen inte kan bli biologiska fäder. I Sverige ser det något bättre ut, här har cirka var sjätte problem med att bli pappa. Det är tufft för männen som såras i sin manlighet, och det är ett nästan outhärdligt dilemma för de kvinnor de lever tillsammans med. Ska de välja kärleken eller möjligheten att få barn på naturlig väg? Följ med forskarna bakom de skrämmande siffrorna…” och så vidare. Min kursivering.

Eh…va?
Vad är det för manlighet som såras? ”Åh nej, jag har inte friska spermier, jag är ingen riktig MAN! Hur ska jag nu kunna borra, meka med bilen och bära tunga saker med trovärdighet?”
Och vad är det för kvinnor sen, som hittat mannen de vill ha familj med men som mer än gärna sticker ut och letar vidare. Bara för att familjen inte kunde bildas exakt enligt ABC-boken. Hur skulle ett knivigt val någonsin kunna stå mellan kärlek och naturlig fortplantning? Har man bestämt sig så fixar man väl det på annat sätt.

Okej om de hade skrivit om den sorg det kan innebära när man först inser att man inte kan få biologiska barn. Eller om de slitningar som behandlingar, utredningar, adoptionsväntan innebär för förhållandet. Men sårad manlighet och kvinnor i valet och kvalet – bespara mig det!