Här sitter vi. De utstötta, utgallrade och utpekade. Utanförskapet självt. Gamla, sjuka, studerande, föräldrar, handikappade. Och så jag, betraktaren. Två kvinnor ser igenkännande på varandra, skiner upp.
- Hur är det, är det bra?
- Nej.
För det är det ju inte. Väntrummet är fullt, det är minst tretton nummer före i kön. Några har gett upp och gått. En desperat anhörig haffar en handläggare i farten. SVT är här och spelar in. Ett inslag om hur svårt det är att få kontakt med myndigheten. En ung och stjärnögd mamma nynnar för sitt barn medan minuterna går. Jag är på försäkringskassan för att testa offentlighetsprincipen.
Det går sådär, de vill inte lämna ut någonting. Jag hänvisas till ett telefonnummer. I min hjärna låter det mer komplicerat att se en allmän handling via telefonväxeln än via receptionen. Jag är rätt säker på att de gjorde jävligt fel. Men jag tar det lugnt, och säger som Morran: Jag kommer tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar