Manifest för kvällspress

Svenska Farmodern lämnade några pocketdeckare här. Sprängaren var jag säker på att jag läst, och dessutom sett filmen. Inget att ha, alltså. Jag skulle bara läsa slutet som var så spännande. Och lite i början, och lite i mitten…

Kanske har jag inte läst den tidigare, trots allt. Den här gången handlade den i alla fall om helt andra saker. Det var inte bara en vanlig deckare, och mördarens motiv var inte fantasilöst och taget ur luften.

Sprängaren handlar om att vara kvinna och chef. Om att kombinera familj och jobb när man älskar båda. Om att mötas med reflexmässig skepsis. Om skuldkänslor och dubbelbestraffning. Den är bra, intressant även om den innehåller lite otrevlig särartsfeminism. Men jag ser den inte som propagerande, utan snarare rapporterande.

Något som däremot är frustrerande är Liza Marklunds ohämmade förtjusning i kvällstidningsideologi. Vissa stycken är ren smutskastning av morgontidningar och upphöjning av kvällstidningar. Man behöver inte nödvändigtvis tycka allt man skriver, men jag kan inte låta bli att se Liza Marklunds personliga åsikt i propagandan:

”Morgonpressen brydde sig ju inte om sådant som var privat utan bara offentligt, med andra ord: Man berörde bara sådant som var manligt, politiskt korrekt och rumsrent och undvek allt som var känsligt, intressant och kvinnligt.”

”Så gjorde man på Dagens Eko, först det fina och allmängiltiga och opersonliga, sedan – i den mån det över huvud taget förekom – det obehagliga och upprörande. Om Ekot bevakade ett mord så fokuserade man nästan alltid på någon juridisk finess, aldrig på offret, de anhöriga eller gärningsmannen. Däremot kunde man göra sjutton inslag om apparaten som undersökte gärningsmannens hjärna, det var forskning och fint.”

”Nu hade Fina Tidningen hittat en klausul som gav huvudsponsorn rätt att dra sig ur spelen om den olympiska arenan inte var klar att användas den första januari det år spelen hölls. Annika orkade inte läsa hela artikeln. Om hon inte mindes fel fanns det flera tusen klausuler, och vad de innehöll var egentligen ointressant såvida inte någon av parterna avsåg att använda dem, ansåg hon. Men artikelförfattaren hade inte fått tag i huvudsponsorn för en kommentar. Ridå.”

Först på sidan 154 kommer lite kritik mot kvällspressen, då marknadsavdelningen vill rensa bort ”tunga” nyheter för att sälja mer. Men den heroiska chefredaktören ger självklart inte vika. I resten av boken kryllar det av reportrar som får beröm för att ha ringt och väckt anhöriga, och Annika Bengtzons moraliska tal om att anhöriga vill tala ut och det är inte upp till kvällspressen att ta ställning till om de är för chockade eller ej.

Visst finns det bra sidor av kvällspressen. Jag kommer inte på någon just nu bara… Och jag tror ärligt att Sprängaren vore bättre om den slapp vara ett manifest.