Så lika, så olika

Igår var jag ute på en resa i världen. Jag reste med SVT. Först träffade jag Jennifer, som filmat sin egen glädje och sorg som en ”modern kvinna”. Det kändes väldigt självcentrerat att göra en dokumentärfilm av hur man diskuterar kärleksbekymmer och sex med sina vänner. Men allteftersom tiden gick upptäckte jag hur filmen inte alls handlar om Jennifer, utan om världen. Om kärlek och sex och familj och normer och samhälle och existens för alla människor.

En scen som biter sig fast är när Jennifer diskuterar sexlust med några indiska änkor. De säger att de inte har någon lust. Visst hade de sex med sina män förut, men nu längtar de inte efter det. Och hon frågar om de onanerar. Ordet finns inte på deras språk, så tolken frågar generat något om ”kvinnor tillfredsställer sig”. Kvinnorna missförstår och tror att Jennifer menar att två kvinnor skulle vara med varandra. ”Det går ju inte” säger de. När de förstår vad hon verkligen menar bryter de ut i ett skrattanfall som aldrig tar slut. Något så tokigt har de aldrig hört.
Först är scenen komisk. Sedan blir den bara sorglig.

En timme senare träffar jag Isabel, en colombiansk tjej som är ett år äldre än mig. Hon har bestämt sig för att gå med i FARC-gerillan. Tre månader ska hon tränas i djungeln, som ett slags lumpen. Sedan är uppdraget livslångt.

Det är värt att nämna att Kunskapskanalen ska visa en dokumentär med motsatt vinkel nästa vecka, för att balansera den här. Jag tycker det är helt okej att berätta en partisk personlig historia om Isabel, så länge man är öppen med det. För visst står FARC för hemska saker. Och vissa saker sticker till: Hur Isabel får en tillsägelse och undergivet svarar ”Jag vill verkligen be om ursäkt”. Hur Laura frågar varför de spränger broar som förstör folkets infrastruktur, när de samtidigt kallar sig folkets armé. ”Det bekymrar mig” säger hon, men får inget riktigt svar.

I stort är känslan i filmen en helt annan. Utan att beundra FARC måste jag beundra de här människorna i min egen ålder, som bestämt sig för att viga sitt liv åt väpnad kamp. Åt att förverkliga sin ideologi. Åt att kräva rättvisa.

I djungeln ryms också vardag. Småprat, småflirt, läraren som poängterar vikten av preventivmedel, toapapper som tagit slut, bråk om vem som lånat schampo, dans i natten. Men dansen avbryts när någon skriker ”Flygplan” och alla lampor släcks. Isabel väcks mitt i natten av kulsprutseld. Hon och en vän har ett stillsamt samtal om hur det skulle kännas att döda någon. Att de oundvikligen kommer att behöva göra det. ”Jag har inte tänkt på det” säger Isabel.

Isabel är inte den klassiska gerillasoldaten. Vanligast är förtvivlad arbetarklass som inte ser någon annan utväg, säger programledaren. Isabel är medelklass och gick på universitetet. Hon deltog på demonstrationer och fick ögonen på sig, hennes vänner arresterades. ”Jag tänkte inte sitta med armarna i kors” säger hon. Alla har sin egen historia om hur de gick med. En tjej sa till sin familj att hon skulle på gudstjänst, men smet till FARC istället. En annan hälsade på sin bror, blev övertygad, lämnade sin dotter till sina föräldrar och flyttade ut i djungeln.

Så är de färdigutbildade och ska skiljas åt i mindre grupper, för olika uppdrag. En kille packar sin ryggsäck medan han säger hej då till Isabel. Han säger att de kanske aldrig ses igen. Hon säger att de tillhör samma familj nu. Det märks att han har svårt att gå därifrån. Han upprepar sig, packar långsamt, vill ta henne i hand flera gånger. Sista gången de tar i hand håller de kvar varandras händer medan han går bortåt, tills händerna måste glida isär. Han säger ”Det har varit ett nöje att tillbringa den här tiden med er”.

Jag är helt fast. Ofta när jag hör talas om människor som gör stora och svåra saker tänker jag att de är så annorlunda mig. De lever i en annan värld, är fostrade annorlunda, har inget val. De måste vara modiga. Men de här två som håller varandras händer, är också precis som jag. Och jag väntar på en eftertext som talar om hur det gick för alla. Var är de nu? Lever de? Det kommer ingen sådan text. En timme kände jag Isabel, nu träffar jag henne aldrig mer.