I natten

Stjärnögon gnistrar över svartmörka grantoppar. Under fötterna knastrar gruset medan dimman smeker ängsgräsets frökroppar. Jag hör mig själv andas och ser mina andetagsmoln segla ut till yttre rymden, till evigheten. När jag blundar förnimmer jag livet och rörelsen omkring – det ger trygghet men stör inte. Det är nära men långt bort. Jag vet att det finns andra människor, andra platser och andra liv. Jag vet att det finns andra känslor. Men just nu är det bara jag och universum. Under mig slingrar sig underjordiska livskanaler av rötter. Ur det mörka, fuktiga hämtar träden kraft att sträcka sig mot himlen, att bilda mörka siluetter bland stjärnornas ljus. De hittar liv under markens frostskorpa, och för med sig doften av jord och harmoni hit upp.

Luften är tom och klar som flytande glas. In bland granarna sträcker sig hemliga gångar med okända äventyr, klara att utforskas närhelst jag får lust. Plumsig, sjunkig mossa erbjuder sängar åt knytt och lindring till såriga fötter. Kanske ska jag också sova där.
Löven spelar ohörbar musik, den känns bara som en vibration i bröstkorgen. Runtomkring dem gnistrar stjärnreflexer till i trollsländors vingar. Imorgon är alla sländor döda, men inte ikväll. Här finns vatten också. Mitt i mossan sänker sig en källa där ytan darrar till ibland när någon snuddat den. Jag vet att andra vandrar vid min sida. Vi talar inte med varandra för vi har inget språk. Men ibland ser jag deras ögon glittra bland grenarna i skogen, mellan grässtrån och i källans vattenringar.

(En tidsbegränsad beskrivning av min idealmiljö, från textkommunikationen. En oas att fly till)