Du vet kanske inte än att du kan

Men herre min skapare, är det teatern som har förändrats eller är det jag? Ikväll går jag återigen därifrån alldeles sprickfärdig av känslor efter att ha sett någonting som angår mig. 

Kikkiland. Kikki Danielsson spelar sig själv och skaparna vill visa en annan grupp människor än de som vanligtvis syns på teatern. Vi är i en liten sketen håla där drömmarna är trånga och allt är sig likt. Där Kikki är idol och soundtrack.

Det vill säga: landet som jag kommer ifrån.
Och jag värjer mig först, ser bara nidbilder av white trash. Men det blir något annat.

Igenkänning. Det vardagstrista. En töntglad icakille. Präktiga par. Bugg! Ett sätt att vara mot sina barn – älska dem äkta men ointresserat, inte tro att de kan bli något särskilt. För vad är det för särskilt med dem, vad är det för särskilt med någon här?

Mitt i allt det vanliga: en stark destruktiv kraft. Jo, hålan är fortfarande en plats man behöver lämna, en plats som kväver och förstör. Men okej. Så ÄR det ju för många. Och för karaktärerna finns chansen att växa. Dramatikern leker med oss alla, skänker en stor vinst, krossar den i nästa stund, slår oss i ansiktet för att vi inte ska glömma att detta kan sluta i fullständig katastrof. Men, på något sätt, något bisarrt sätt, så slutar det i: Hopp.

Det står i programmet att Kikkis låtar och manuset bryter in i varandra och fördjupar och förstärker. Ja jävlar, så är det verkligen. Dansbandsmusiken och Kikki är en katalysator i dessa människors liv. Den här föreställningen hade inte varit densamma utan henne.

Och publiken. Vi är nog en ovanlig blandning. Tack vare att pjäsen är utformad som den är, så blir vi även publik till Kikkis show i pjäsen. Hon kliver fram och presenterar basisten – vi applåderar. Alla låtar applåderas. Och snart bryter applåderna sig helt loss från vanliga ramar. När karaktärerna får något – sin seger, sin chans, sin frihet, sin glädje. Då applåderar vi av ren förtjusning. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Det är sista föreställningen och skådespelarna på topp. Lisa Lindgren som är en helt vanlig leopardmönstrad Tina som bara inte vill vara ensam. Carina M Johansson kan sin kvävda kåta fru sedan Gynekologen i Askim. Första scenen med henne, och hennes make som sitter och grymtar sig igenom filtallriken för att få uppmärksamhet – det kryper i hela kroppen. Så en nervig tonåring som måste flyga NU eller förkolnas. Göran Ragnerstam dansar så att sadismen syns i varje rörelse – men ändå, med ett litet litet tvivel. Är han så vidrig eller misstar vi oss? Och den misslyckade sonen som beställer en bas och plötsligt finns sagan inom räckhåll, kanske, om nu bara... Hans minspel spelar på alla strängar i mig, jag slår händerna för ansiktet, jag fånler hela vägen in i skelettet. Älskade lilla vän, fånga nu din dröm! Du vet kanske inte än att du kan, men vi tror på dig, varenda en i den här berusade publiken.