Hon sitter mitt emot mig på tåget. Stram. Mörka byxor med skärp, knäppt kavaj, svarta klackskor. Naglarna är perfekt fixade, håret hänger rakt i en halvlång frisyr. Hon är proper. Läser en bok med benen i kors.
Men så tar tröttheten över och hon kan inte värja sig. Ögonlocken klipper, hon lägger ned boken och lutar huvudet bakåt. Ögonen är helt slutna nu, men kroppen fortsätter att förändras. Hon sjunker ihop. Nyckelbenen skymtar bakom kavajen. Lätta andetag. Kinderna slappnar av och blir påsigare, munnen är halvöppen. Jag ser att hon har putig överläpp och fyllig underläpp. En knöl på näsan och haka med en liten grop i.
Hon kan inte längre hålla sin kropp i stram kontroll. Huvudet sjunker ner mot vänster axel. Där vaknar hon till lite, höjer huvudet igen. Så sjunker det, sakta. Strax innan vänster axel är hon som djupast i sömn. Så rätar hon på huvudet igen. Allt upprepas. Som en klocka är hon: tick-tack, tick-tack. Håret blir rufsigt av att gnidas mot sätet. Varje gång hon sätter sig upprätt sträcks senorna i hennes hals.
Och jag ser att hon är vacker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar