Hunden på tåget är storväxt, men bara åtta månader. Ungbusig, studsar och viftar på svansen, är lite överallt. En pytteliten tvååring närmar sig.
Ni vet hur det är, barn och jättehundar. Som gammal New foundland-ägare har man sett det klassiska scenariot många gånger. Det är gråt och skrik och upp i mammas knä och tänk om hunden bits och hjälp och oj och nej och så vidare.
Men den här tvååringen är annorlunda. Först står hon en bit ifrån och fnissar. Sedan går hon fram. Hunden blir alldeles till sig, slickar ner hela tjejen. Som gapskrattar. Att bli slickad i ansiktet av en jättehund tycks vara hennes livs lyckligaste ögonblick. Hon bubblar, hon tjuter av ren livsglädje.
För mig blir hon själva symbolen för framtidshopp. En tjej som är så tuff som tvååring kommer att bli oslagbar vad det lider. Hon kommer att växa upp till någon helt enastående.
Världen är i goda händer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar