Dead man walking.

Det kan vara den första riktigt sorgliga film jag sett, och oj, vad jag grät den där gången för länge sedan. Nu har jag läst boken bakom.

Den svenska översättningen av boken dras tyvärr med en hel del korrfel och märkliga översättningar som ger fel nyanser. När någon säger "Jaså?" och den andra personen svarar "Jaså." känns det som om någon varit liiite snabb med att översätta ordet "Really".

Men jag orkar inte läsa på engelska när jag nu har en kurslitteraturfri vecka. Sådant kan ändå inte stå i vägen för den berättelse som hugger tag i en.

När Helen Prejeans nunneförsamling omförhandlade vad kristen tro handlar om - kort sagt från en fråga om vad man tror till en fråga om vad man gör - blev det så att hon började brevväxla med en dödsdömt fånge. På köpet blev hon anti-dödsstraffskämpe.

Det är fantastiskt hur troende människor ser på världen och sig själva. Vilket ansvar de tar för att ställa saker tillrätta. Jag är mycket medveten om att förjävliga saker utförs i religionens namn, men nu syftar jag på något helt annat. De här människorna som ser det som sin livsuppgift att göra så mycket gott de bara hinner och orkar och mer därtill, de fascinerar mig något oerhört.

Dead man walking är faktaspäckad, och även om en hel del säkert har förändrats sedan boken gavs ut 1993 så är den jäkligt intressant. Till exempel berättas att så sent som i januari 1993 hängdes en man i delstaten Washington. Jag som föreställde mig att hängning blev omodernt någon gång i början av 1900-talet. Men se på fan - det är fortfarande okej att hänga folk i Washington och New Hampshire. Och på andra ställen i världen, såklart.

Helens övertygelse är att vad hemskt en människa än har gjort så har h*n ett okränkbart människovärde. Lätt att hålla med om även utan att vara nunna.

Jag är övertygad om att om någon nära mig mördades så skulle jag vara desperat efter hämnd. Förblindad av sorg skulle jag önska döden åt mördaren. Just därför är jag så tacksam att rättssystemet skyddar gärningsmännen.

Vi är vana vid att det existerar dödsstraff i världen. Kanske inte här, men det finns. Det är ingen källa till daglig chock. Men att ställa sig utanför en stund, att glömma vad vi vet och plötsligt se: Staten planerar och genomför mord. Många olika människor deltar i mordet, men ingen är direkt ansvarig eftersom de alla "bara gör sitt jobb". De spänner fast en levande människa och injicerar denna levande människa med gift. Det är lagligt.

Det ÄR chockerande.