Alla frivilliga kyssar borde väl vara av godo?

Jag är en sådan som trott att detta med att vara gay inte är något kontroversiellt längre. Att diskriminering knappt förekommer, att hatbrotten är få, att prideparaden kanske spelat ut sin roll snart.

Idag såg jag världens gulligaste film. Den var rolig men gick ändå djupt, var snyggt gjord med Edward Scissorhandsinspiration och framkallade en varm känsla i hela mig. Det var Patrik 1,5. En film om ett bögpar.

Och varje gång det var en kyss- eller kärleks- eller sexscen ackompanjerades den av salongens nervösa fnitter och macho-höhöhö. Det var så jävla obehagligt. Jag satt och formulerade i mitt huvud: "Vad är det som är så jävla kul? Om ni bara håller käften så får vi andra en mycket bättre filmupplevelse". Tänkte att nu säger jag det, nu måste jag bara säga det, jag ska resa mig upp och säga det. Och sa inget. Det hade säkert inte spelat någon roll för dem, men det skulle känts så mycket bättre i mig.

Efteråt sa vi: Varför går man och ser en film om ett bögpar om man måste sitta och fnittra hela tiden? Fnittrar de till Brokeback mountain också? Till Stekta gröna tomater?

En annan film som inte alls handlar om bögar men ändå är värd att se: Little Miss Sunshine. Platsar i min favoritkategori mysfilmer-om-struliga-människor-som-gör-sitt-bästa-för-att-klara-sig-ändå, typ Elling eller Benny & Joon.

Att vara ledsen eller ha sorg

Jag läste någonstans om känslor. Hur vi försöker tränga bort oönskade känslor men istället gör dem mer ihärdiga. Författaren tyckte att vi ska ändra vår syn på till exempel sorg. Sorgen ÄR inte jag, men den kan bo hos mig ett tag för att sen flyga vidare. Vi är inte våra känslor, vi har dem bara. Först när vi accepterat att de är där kan de lämna oss.
Kanske låter det som dravel, meningslöst med ett ord här eller där. Men jag giller't. Kan inte låta bli.

Forskning till ingen nytta

Fått ett nyhetstips: Gräv i forskninganslagen. Alla politiker pratar om att satsa på forskning, men vilken sorts forskning? Principen är mycket pengar till få, framstående forskare. Enligt tipsaren är mycket av den här belönade forskningen bara rabarber rabarber. Bluff eller dålig kvalitet eller inte samhällsnyttigt. De som beviljar anslag har ingen koll, och om man som forskare protesterar hamnar man i kylskåpet. Journalisterna som skriver om vetenskap gör det okritiskt och ytligt. Gå djupare. Hämta spaden, någon!

Hemma bäst

Jag är så glad att jag har ett hem. Under en vecka har jag haft sovhem på fyra olika platser. Alla har öppnat sina hem för mig, letat fram filtar, dukat fram en extra tallrik, umgåtts, kompromissat om teveprogram, bjudit på te. De har varit fantastiska. Men nu vill jag hem.

Inte sova i soffor, inte kånka på väskor, inte ha tröjan som kudde, inte låna handduk och snylta schampo, inte åka dyr tunnelbana och vara vilse i stora Stockholm, inte äta lunch ute.

Nu vill jag bygga bo. Köpa gardiner och borra för tavellister, baka bröd och fylla en massa matlådor. Vara i mitt alldeles egna hem.

Sundsvall - nu kommer jag!

Lägesrapport

Jag bläddrar i pärmar hos riksdagen. Ringer folk som inte svarar. Ser en man spela på kristallglas i gamla stan. Jag står i köket och ser två luftballonger segla fram över söder.

Jag sover i ultimata idyllfamiljens dubbelsäng. Hela idyllfamiljen ser Idol, modern trugar bullar och fadern öppnar en påse Frasses. De diskuterar "Visst är hon fyra, deras flicka?" "Nej nej, hon är två" "Tre är det hon är, hon fyllde tre i våras".

Jag lyssnar på turturduvors telefonsamtal hela natten och blir väckt klockan åtta för att se på Grease. Har Heroes-avgiftning.

Jag promenerar 1,5 timme och Pinks stegräknare påstår att det är nästan en kilometer. Vi pratar familj, både blodsband och sundsvallsband. Vi äter jättemuffins från Muffinsfabriken. Jag är omoralisk och plankar på tunnelbanan.

Jag kommer fram till att stockholmare i bil inte alls har bråttom. De vill bara döda oss, helt enkelt.

"Och då sa Bellman..."

Läste i Metro: "Stenkastning stoppade busar". Ny kreativ metod, kanske. Men det stod "bussar". Däremot skriver de på allvar att humor är ett krav för att komma in på piketpolisutbildningen. Hur testas det? Fantasierna är svindlande...

Bästa serien just nu

Femton avsnitt Heroes på tre dagar. Sju avsnitt idag. Jag börjar bli vimmelkantig. Heroes istället för Magnus Betnér, istället för Singelmammor, istället för Top Model, istället för Videokväll med Luuk, bara Heroes. Kul att få lite Aliasvibbar av Greg Grunberg som missförstådd men ädel polis, hans Eric Weiss var en av de bästa karaktärerna när det gick utför för Alias. Kul med tidsresor och otäckt med speglar. Jag sitter klistrad i soffan. Älskar Heroes. Se Heroes. Mer Heroes åt folket!

Hon spelar för livet

Hon har den klaraste röst. Och hon gör underverk med både Peps Jag spelar för livet och Dan Anderssons Jag väntar. Sofia Karlsson:

Analysera mera

I fyra och ett halvt år har jag gått hos kurator. Jag har haft lite olika förhållningssätt till det: På högstadiet smög jag, lät bara två personer veta om det. På gymnasiet var jag helt öppen med det. Nu tar jag det lite lugnt med att säga det till personer som inte känner mig än, eftersom alla har sina egna föreställningar om detta med terapi eller samtalsstöd eller vad man väljer att kalla det. Jag vill inte att det ska definiera vem jag är, utan låter det komma fram naturligt så småningom. Det är ingen stor grej som ska "avslöjas", folk får veta det i samband med att jag säger något i stil med "Tar du anteckningar åt mig på torsdagsföreläsningen, jag ska till kuratorn?".

Jag vet inte säkert hur människor reagerar. De flesta tar det nog lugnt, några blir lite förskräckta. Inför tanken på att vräka ut sitt liv för en annan människa, besöka ett sjukhus för sitt psyke, riskera att bli manipulerad. Och inför tanken på vilka hemskheter som döljer sig i mitt inre eftersom jag varit "tvungen" att gå så länge hos kurator.

Jag skulle vilja avdramatisera det hela. Kan man gå till tandläkaren kan man gå till kuratorn, sa min kurator I. Hon har rätt. Ingen tvekar inför att ta hand om brutna ben och värkande tänder. Jag är glad att jag tagit hand om mina tankar också.

Jag tror inte att vi som analyserar oss själva tillsammans med proffs har haft särskilt mycket jävligare liv än någon annan. Alla har sitt. Minst 100 000 barn lever med psykiskt sjuka föräldrar, nästan alla människor har en alkoholist i släkten. Många har närstående som gått bort i olyckor och sjukdomar, genom självmord eller "bara" naturligt. Vissa människor har bränt ut sig och drabbats av depressioner. Andra har gått igenom uppslitande separationer.

Däremot har vi som går hos kurator grävt i vår egen hjärna som få. Vi har jobbat hårt för att förstå varför vi är de vi är, för att nå självinsikt och komma vidare. Kuratorer och psykologer är våra eminenta assistenter, men det är vi som gör jobbet.

I, min gymnasiekurator, träffade jag varje eller varannan vecka under tre år. Som vi slet tillsammans! Hon har gett mig små läxor, spelat rollspel, sett mig fnittra nervöst och fått mig att gråta förtvivlat. Hon har hjälpt mig att ställa upp mål och nå dem. Lugnat mig och sporrat mig. Vi har gått så djupt att hon nästan upphört att vara en person för mig, och blivit mer av en extrahjärna. En utomstående person som har betalt för att hjälpa mig att hitta rätt och se saker ur nya vinklar. Det handlar aldrig om att förändra sig själv till något man inte är eller om att bli manipulerad. I hennes rum fanns mycket mer än bara elände. Jag delade stolt alla mina framgångar. Och ibland fanns det inte mycket att säga, eller inget jag orkade prata om, så då diskuterade vi livet, skola, väder och politik. Bara att sitta i hennes rum gjorde skillnad.

Lyxen av att ha en sådan människa i sitt liv unnar jag alla. Analysera mera!

Minnen

När jag tog studenten fick jag en del gamla bilder på mig själv. Det här är en av dem. Då hette jag Linda, eller Jinda som jag sa. Jag hade en egen pelargon, tyckte om att leka med lego och avskydde stickiga tröjor. En livsavgörande fråga på den tiden var hur varma kläder man kunde tvingas ha på sig, och om vi skulle till musikskolan eller ej. Nu skulle jag kalla det livet enkelt, men när jag var där var det säkert alldeles tillräckligt spännande.

Som Myran säger:

Liten?

Jeg?
Langtifra.
Jeg er akkurat stor nok.
Fyller meg selv helt
på langs og på tvers
fra øverst til nederst.
Er du større enn deg selv kanskje?

(Inger Hagerup)

What a wonderful world this would be

Don't know much about history
Don't know much biology
Don't know much about a science book
Don't know much about the french I took

But I do know that I love you
And I know that if you love me too
What a wonderful world this would be

Don't know much about geography
Don't know much trigonometry
Don't know much about algebra
Don't know what a slide rule is for

But I do know that one and one is two
And if this one could be with you
What a wonderful world this would be

Sam Cooke. Första gången jag hörde den var på en engelskalektion i sjuan, och jag föll direkt. Så fin i sin enkelhet.

Så gör du en vegetarian grinig

Jo, det är mycket vegetariansnack här nu. Särskilt med tanke på att jag brukar hävda att man inte ska bry sig om varandras matvanor. Jag måste bara ta upp ett sista fenomen. Förutom elitvegetarianerna och de gnälliga köttätarna finns också den mest ologiska gruppen: Köttätarna som vill sätta dit oss. Granskarna.

Det är de som är svårast att förstå och de är lika jobbiga som elitvegetarianerna. Vanliga gnällare är lättare att hantera. Granskarna accepterar att man blivit vegetarian på grund av ett personligt val, ofta någon sorts ideologi eller moral. Sedan lägger de sin energi på att försöka skjuta sönder vegetarianens logik. "Äter du det men inte det? Är inte det ena värre än det andra? Men vet du vad DET HÄR innehåller då?" Jag vet inte vari förtjusningen ligger. Jag vet inte vad de tror ska hända. Att vegetarianen ska säga "Hoppsan, där tog du mig på sängkanten, allt jag tänkt är ju helt ologiskt, det är nog bäst jag börjar äta kött helt enkelt"?

Tro mig, vi vet. Vi vet att man använder kalvmagar för att göra ost, vi vet att olika sorters sprit framställs med hjälp av gelatin, blod, benmjöl och krossade insekter, vi vet att både godis och fotografisk film innehåller gelatin.
Och vi fiskvegetarianer vet att fisk odlas, att haven utfiskas och att fiskar dödas medelst "drunkning". Vi vet att frigående höns hålls sju eller nio per kvadratmeter. Vi vet vad mockaskor är gjorda av och vi vet att mycket dun kommer från ankor som plockats levande. Vi vet att penselhår kan komma från djur och att bävrar dödas för parfyms skull.

Vi vet.

Sedan har vi tagit den kunskapen och gjort vår egen prioritetsordning. Slutat med det värsta, eller med det som vi lättast kan klara oss utan. Jo, jag tycker egentligen att det enda moraliskt riktiga är att vara vegan. Men jag har valt att inte vara det. Som mitt liv ser ut just nu äter jag både fisk och keso. Det är ett medvetet val, inget annat. Jag aspirerar inte på att vara perfekt, och hoppas verkligen att jag inte kräver det av någon annan. Granskarna åstadkommer ingen förändring. Däremot en stor trötthet.

Jag har varit på kräftskiva med Idol-Jan

Så var det sagt. Dagens Idolskvaller avklarat. Jag sa att jag skulle blogga om det, och nu när det visats i teve är stunden inne. Visst sjunger han bra? En jävel på att laga mat är han också.

Vilken röst

Man kan säga mycket om Idol. Ja, sannerligen. Men jag har ingen lust. Jag vill bara säga: Den här tjejen. Hon är en späd 16-åring men låter som en äldre, tjock, svart kvinna. Vill höra mer! Hoppas hon inte vinner.

Finaste texten

Att ha kraften att vara stark
att ha vishet att va klok
Allt det där, det lär du dej till slut
Och på resan som du gör nu
dina frågor vill ha svar
Det är du som väljer vägen
det är du som ger och tar

Människa - se himlen nu
öppna hjärtat känn dej fri
Var det livet lät dej bli
En dag är du glad att du är du

Du får lära själv att leva
ingen finns att ta din hand
Med förtröstan, tro och tillit
ska du växa från barn till man

Människa - se himlen nu
öppna hjärtat känn dej fri
Se vad livet lät dej bli
En dag är du glad att du är du

Så lär du dej till slut
utav det du själv lär ut
Du tar din plats bland dem du håller av
Och sånt som du har drömt om
den längtan som du haft
Se, du närmar dig ditt mål nu
tog dej dit av egen kraft

Människa - se himlen nu
öppna hjärtat känn dej fri
Var det livet lät dej bli
Människa var glad att du är du

(Människa, Tarzan)

Mitt Sommarlov

Vem har inte semesterångest nu för tiden? Så fort våren kommer, kommer samtidigt många krönikörer ut som äkta höstlängtare. De vill sitta i fåtöljen med en god bok och något lagom vemodigt klink-klonkande i bakgrunden. Sommar för dem är bara måsten som staketmålning, verandabygge och pretentiösa semestrar. När det skulle kunna vara sol och skog och strand. Vatten och glass och gräs. Onödigt att göra det enkla svårt.

Min fantastiska kurator bekräftade att många våndas över den gångna semestern när de ska tillbaka till skolan. De har ju inte gjort tillräckligt, inte allt de planerat, inte allt de kunde ha hunnit. Egentligen handlar det inte om att de själva haft tråkigt. Snarare om att deras upplevelser inte duger för den obligatoriska uppsatsen "Mitt Sommarlov".

Från dess att vi var små har vi drillats i att sommarlovet uppstår först när vi berättar för andra om det. Och även om det säkert inte är fröknarnas mening, så ställer de våra sommarlov mot varandra för noggrann jämförelse. Då händer plötsligt något med vissas sommarlov. Vi som haft jätteroligt i Rottneros, Mariebergsskogen och vår egen trädgård, vi som badat och ätit glass och cyklat på utfykter. Våra sommarlov står sig inte riktigt mot Thailand och Mallorca. Våra sportlov står sig inte riktigt mot Sälen och Åre.

I somras gick jag och Systern och Brodern en promenad längs grusvägen hemma. Det var ungefär en kilometer men tog nog en timme. För vägen var full av äventyr. Brodern cyklade först och spanade efter smultron i dikena. Jag och Systern gick efter med varsin mugg att plocka i, vår hund försökte sno åt sig så många bär som möjligt när hon kom åt. På vägen mötte vi en kopparorm som låg alldeles stilla fast vi rörde vid den. Den var hård och blank, och slingrade i väg när vi lämnat den ifred. Myggorna gick till massivt anfall. Vi plockade muggarna fulla, och åt smultron tills vi nästan tröttnade. Onödigt att göra det enkla svårt.

En natt strax före tolv gick jag och Brodern ut och la oss i hammocken med en filt. I vördnadsfull tystnad tittade vi på fladdermössens lek vid taket. Det kan också vara sommar. Uppsatsskrivandets tid är slut nu. Vi bestämmer själva vad som är skatter. Kanske blir det som i Dunderklumpen: "En liten fin sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder".

Våga flyga

Började falla som ett löv.

Ångrade sig halvvägs ner,

förvandlades till en gul fjäril

och flög sin kos.

(Dikt av Eeva Kilpi, ur Sånger om Kärlek. Tolkad av Kerstin Holm-Lindqvist. Citerad i Mark Levengoods Sucka mitt hjärta med brist dock ej.)

VANLIG LÖPSEDEL kan vara ÖVERTYDLIG

Men det är ju förjävligt! Vore det en ofarlig pedofil skulle det vara andra bullar.

Så gör du en vegetarian förundrad

Jane Magnusson recenserar Magnus Betnérs Tal till nationen, och skriver:

"Betnér ... småpratar sig genom den ena hopplösa tendensen efter den andra. Självmord, pedofili, vegetarianism - allt är lika meningslöst och därför väldigt roligt."

Pedofil eller vegetarian, ungefär samma sak. Kul!

"Håller du andan varje gång du svänger?"

frågade min nya körlärare. Jag kanske får sluta med det så småningom. Men det händer ju så mycket, hur ska jag då kunna tänka på att andas?

Så gör du en vegetarian glad

Dalmasen hade sojakorv hemma. Bara för att en vegetarian ätit där. En före detta kille fixade qournfärs åt mig första gången jag åt hos hans familj, och han sällskapsåt själv av den.

Det är väldigt enkelt att göra en vegetarian väldigt glad.

För även om de flesta är vänliga, finns det en del som tycker att våra matvanor är deras business. En vegetarian får alltid sin beskärda del av tjat och gnäll och blickar som säger "Du är till besvär". Och det är inte särskilt kul.

Jag kräver ingen speciallagad mat, ingen särskild omtanke. Jag kan äta bara potatis även om andra får en köttbit till. Men avsaknaden av gnäll och förfäran, kanske lite öppenhet för att alla inte äter exakt som du, det gör mig så innerligt glad.

Fackspråk

Jag tror inte att det står Väg eller Fil en enda gång i min teoribok. Det heter Körbana och Körfält. Och det kan jag leva med. Värre är det med Rondell. Både boken och min körlärare vägrar konsekvent att använda ordet. Han säger: "Nu ska vi köra till cirkulationen". Boken kallar det för Cirkulationsplats. Detta är något jag inte förstår: Varför göra något svårare än det är?

Pillingen

... är vad Brodern och hans kompisar kallar det kvinnliga könsorganet för. Aldrig tycks något ord för detta slå igenom, alla har sin egen version. Jag har försökt att säga snippa, men det vill sig inte riktigt. Jag gillar ändå ordet Pillingen. Påminner om snippa med P och I, och antyder dessutom att det är något som kan vara trevligt att pilla på.

"Ta det som en komplimang" eller "Din kropp är aldrig din"

I kommentarerna på tjuvlyssnat bär det ofta i väg mot större frågor. Någon vill plötsligt debattera de Stora Och Viktiga Frågorna. Att kräva politisk korrekthet bland tjuvlyssningarna är överdrivet och inget att bry sig om, tycker jag. Men något som är otäckt är de svarskommentarer som alltid dyker upp så småningom. Idag är det en tjuvlyssning om nyp i rumpan som startar det hela:

"blir man nypt i baken är det bara att le lite, ta det som en komplimang och sen återgå till sitt" skriver en typ och sammanfattar därmed ganska många kommentatorers uppfattning. Kanske har de aldrig blivit tafsade på? Kanske tror de att när en kille stövlar fram och klämmer mig på brösten som vore det hans rättighet, så tänker jag "Shit, vad jag känner mig vacker och sexig". Vad är det som säger att jag vill ha den "komplimangen"?

Jag skulle vilja publicera en grej jag skrev för några år sedan. Det var en hemuppgift i Feministiskt självförsvar, en kort text med ett bra och ett dåligt slut. Här är den med sitt dåliga slut:

Du strosar runt på stan efter skolan. Ni fick sluta tidigare idag, så du har gott om tid och behöver inte stressa eller planera. Våren är på gång, du kan redan gå med jackan uppknäppt och sjalen löst virad runt halsen.

Så får du syn på en man du känner igen, en vän till familjen. Du kalkyrerar situationen, kan du låtsas att du inte ser honom och skynda vidare innan han sett dig? Men det är för sent, han har redan fått syn på dig och kommer mot dig. Du spärrar upp munnen till ett leende, hälsar glatt och stannar till för att prata. Han pratar om hur glad han är att se dig, hur mycket du betyder för honom, frågar hur det är med familjen. Under tiden ni pratar ställer han sig närmare och närmare, tills han stöter emot dig. Du tar ett kliv bort, men han följer efter så du fortfarande känner hans kropp mot din. Han vill bjuda dig på café, och du vet att du tidigare har lovat honom att få göra det. På väg till cafét känner du hur du blir varm och hjärtat slår lite fortare. Du får gåshud och måste svälja oftare än vanligt.

På cafét får du som vanligt pengar. Han brukar smyga med det, orolig att någon ska se. Idag ger han dig inte i handen, utan lägger sedeln i ditt knä, nästan sticker in den mellan låren. Du tackar tyst. Han pratar om att du borde komma och hälsa på honom, försäkrar sig att du har hans nummer. Han säger att du kan ringa när du vill och alltid komma till honom om du behöver något.

Så tar han din hand. Han håller den inte bara, utan smeker den liksom med sina fingrar. Du kan alltid känna dig trygg med honom, säger han. Du tänker på vad som skulle hända om någon du känner kom förbi. Rummet känns så trångt. Du hoppas att ingen av de andra besökarna tittar åt ert håll. Han berättar att han har ett foto av dig hemma som han brukar titta på och "prata med" om kvällarna. Du känner dig smutsig.

När han måste släppa dig för att du ska kunna äta lägger han sin hand på ditt lår istället. Han klappar och smeker låret. Du tänker på vad som skulle hända om du skrek eller om du gick. Alla skulle titta på er. Han skulle inte förstå någonting. Du tänker att han är ju bara en farbror. Du tänker att om en halvtimme kan du skylla på att du måste till bussen. Hans hand ligger tung på ditt lår. Du sväljer...

Ni sitter kvar ända tills du måste springa till bussen. Han följer dig till hållplatsen. Du ler, säger "Ha det så bra" och ger honom en snabb kram innan du kliver på.
När du satt dig och bussen startat känns det som om luften går ur dig efter att ha hållt andan väldigt länge. Resten av dagen känner du dig trött och sur och har svårt att koncentrera dig. Du önskar att du vore modigare...

Det sovande folket

Jag vet inte varifrån fascinationen för sovande kommer. Kanske är det för att jag är en obotbar blängare, och först när någon sover får jag chansen att granska ordentligt. Först i sömnen är människor alldeles sanna och utan skal. Det finns de som kan kontrollera sig genom allt - glädje, sorg och ilska. Som är sina egna regissörer i vakenheten. Men ingen kan regissera sig i sömnen. Sömnen är pålitlig.
Jag kan inte tycka illa om en sovande. Såg jag Stalin och Hitler sovande tror jag att jag bara skulle känna en sak. Ömhet.

Den sovande kvinnan

Hon sitter mitt emot mig på tåget. Stram. Mörka byxor med skärp, knäppt kavaj, svarta klackskor. Naglarna är perfekt fixade, håret hänger rakt i en halvlång frisyr. Hon är proper. Läser en bok med benen i kors.
Men så tar tröttheten över och hon kan inte värja sig. Ögonlocken klipper, hon lägger ned boken och lutar huvudet bakåt. Ögonen är helt slutna nu, men kroppen fortsätter att förändras. Hon sjunker ihop. Nyckelbenen skymtar bakom kavajen. Lätta andetag. Kinderna slappnar av och blir påsigare, munnen är halvöppen. Jag ser att hon har putig överläpp och fyllig underläpp. En knöl på näsan och haka med en liten grop i.
Hon kan inte längre hålla sin kropp i stram kontroll. Huvudet sjunker ner mot vänster axel. Där vaknar hon till lite, höjer huvudet igen. Så sjunker det, sakta. Strax innan vänster axel är hon som djupast i sömn. Så rätar hon på huvudet igen. Allt upprepas. Som en klocka är hon: tick-tack, tick-tack. Håret blir rufsigt av att gnidas mot sätet. Varje gång hon sätter sig upprätt sträcks senorna i hennes hals.
Och jag ser att hon är vacker.