Analysera mera

I fyra och ett halvt år har jag gått hos kurator. Jag har haft lite olika förhållningssätt till det: På högstadiet smög jag, lät bara två personer veta om det. På gymnasiet var jag helt öppen med det. Nu tar jag det lite lugnt med att säga det till personer som inte känner mig än, eftersom alla har sina egna föreställningar om detta med terapi eller samtalsstöd eller vad man väljer att kalla det. Jag vill inte att det ska definiera vem jag är, utan låter det komma fram naturligt så småningom. Det är ingen stor grej som ska "avslöjas", folk får veta det i samband med att jag säger något i stil med "Tar du anteckningar åt mig på torsdagsföreläsningen, jag ska till kuratorn?".

Jag vet inte säkert hur människor reagerar. De flesta tar det nog lugnt, några blir lite förskräckta. Inför tanken på att vräka ut sitt liv för en annan människa, besöka ett sjukhus för sitt psyke, riskera att bli manipulerad. Och inför tanken på vilka hemskheter som döljer sig i mitt inre eftersom jag varit "tvungen" att gå så länge hos kurator.

Jag skulle vilja avdramatisera det hela. Kan man gå till tandläkaren kan man gå till kuratorn, sa min kurator I. Hon har rätt. Ingen tvekar inför att ta hand om brutna ben och värkande tänder. Jag är glad att jag tagit hand om mina tankar också.

Jag tror inte att vi som analyserar oss själva tillsammans med proffs har haft särskilt mycket jävligare liv än någon annan. Alla har sitt. Minst 100 000 barn lever med psykiskt sjuka föräldrar, nästan alla människor har en alkoholist i släkten. Många har närstående som gått bort i olyckor och sjukdomar, genom självmord eller "bara" naturligt. Vissa människor har bränt ut sig och drabbats av depressioner. Andra har gått igenom uppslitande separationer.

Däremot har vi som går hos kurator grävt i vår egen hjärna som få. Vi har jobbat hårt för att förstå varför vi är de vi är, för att nå självinsikt och komma vidare. Kuratorer och psykologer är våra eminenta assistenter, men det är vi som gör jobbet.

I, min gymnasiekurator, träffade jag varje eller varannan vecka under tre år. Som vi slet tillsammans! Hon har gett mig små läxor, spelat rollspel, sett mig fnittra nervöst och fått mig att gråta förtvivlat. Hon har hjälpt mig att ställa upp mål och nå dem. Lugnat mig och sporrat mig. Vi har gått så djupt att hon nästan upphört att vara en person för mig, och blivit mer av en extrahjärna. En utomstående person som har betalt för att hjälpa mig att hitta rätt och se saker ur nya vinklar. Det handlar aldrig om att förändra sig själv till något man inte är eller om att bli manipulerad. I hennes rum fanns mycket mer än bara elände. Jag delade stolt alla mina framgångar. Och ibland fanns det inte mycket att säga, eller inget jag orkade prata om, så då diskuterade vi livet, skola, väder och politik. Bara att sitta i hennes rum gjorde skillnad.

Lyxen av att ha en sådan människa i sitt liv unnar jag alla. Analysera mera!