Semesterkultur, del 1

Inte är det kulturskymning bara för att det är sommar, snarare tvärtom. Sommaren är tiden då komissarie Barnaby snällt samsas med Sonja Åkesson medan Gordon Ramsay polar med Torsten Thurén.

En film som jag snubblade över sent en natt var tyska Prinsessan och Krigaren. Med sin minutiöst genomtänkta scenografi och ljussättning påminner den om Amelie från Montmarte, men med otäckare stämning. En saga för vuxna, socialrealism och surrealism i samma paket.

Sweeney Todd har jag länge tänkt se, men jag har varit osäker på om splattermusikal är något för mig. Dessutom hatade jag Edward Scissorhands, men älskade Kalle och chokladfabriken. Inledningen är förvånande lik Kalle och chokladfabriken, Borat gör en skön rolltolkning och det är kul med musikal. Men det är en sorglig och ganska meningslös historia, som nog kräver sin splatterentusiast eller Johnny Depp-suktare.

In Bruges handlar om två lönnmördare som får en livskris när de hålls sysslolösa i medeltidsstaden Bruges. Märkt som komedi och den är både rolig och tänkvärd tills slutet, som istället är meningslöst och fegt. Tycker jag då.

Så var det slutligen bekräftat: Jag är inte tillräckligt djup för Roy Andersson. Arenan sommarvisade Du levande, och eftersom jag gillade Sånger från andra våningen ända tills slutet (återkommande tema för mig uppenbarligen) gav jag den ett försök. Jag blev både positivt överraskad och besviken. Roy Andersson har ett eget bildspråk, han tycks jobba efter samma devis som Erlend Loe. Erlend Loe hatar utropstecken och tycker att om man behöver krydda med dem är texten inte tillräckligt stark i sig själv. Roy Andersson använder statisk kamera, och har någon gång sagt att den etablerade metoden att byta vinkel ofta är en metod för att skapa dramatik som inte finns där.
I Du levande har han letat upp/hittat på massvis av tragikomiska människor. Han har ett öga för vardag och detaljer. Trots att scenerna ofta är absurda är de också scener att känna igen sig i. Vi skrattar och våndas och drar efter andan i salongen.
Jag förstår inte varför Roy Andersson inte utnyttjar de här tragikomiska karaktärerna till att bygga en sammanhängande historia. Istället visar han lösryckta fragment som för mig inte bildar någon helhet.

Polisorkestern som kom bort är något så ovanligt som en israelisk film om en egyptisk polisorkester som kör vilse i Israel. Också den visades på eminenta Arenan i Karlstad. Jag håller inte alls med kritikerna om att titeln osar kalkon, tvärtom gör den mig nyfiken och ger ledtrådar om filmens innehåll: Stillsam, stundtals vemodig humor och intressanta levnadsöden. Huvudpersonen Tewfiq har dessutom ett fantastiskt ansikte.

Sommarens kulturpersonlighet måste för mig vara Gordon Ramsay. När jag hittade Systern och Svågern framför ett matlagningsprogram förstod jag ingenting. Men jag blev fast. The F Word är så tydligt upplagt för många reklamavbrott och för att man ska kunna komma in programmet när som helst och ändå ha glädje av det. Många goda programidéer har misslyckats och urvattnats av det tänket, men The F Word lyckas.
Jag tror att det beror på de många momenten: Tre rätter lagas i restaurangkök, av amatörer som Gordon får skälla på. Han åker hem till någon motsträvig matlagare för att få den att börja se positivt på matlagning. Han tar hand om djur som han så småningom äter upp. Han tävlar med valfri utmanare om vem som lagar godast mat.
Dessutom undviker The F Word den vanliga en-timmes-halvdokumentära-upphackade-program-fällan: Handlingskedjan där något först händer i bild, sedan får deltagarna berätta vad som hände, för att slutligen berätta vad de känner och tänker inför det som hände. Att slippa det är en välsignelse.
Trots alla The F Words fördelar tror jag inte jag skulle se det om det inte vore för Gordon Ramsays personlighet. Första intrycket var att han var en otrevlig jävel, eventuellt maktgalen. Men ju mer jag ser desto mer tycker jag att han är som ett barn. Obehärskat förbannad när något går fel, småhoppig och entusiastisk inför sina egna bra idéer, tusen procent passionerad i det han gör, allmänt studsig och vild. Det går inte att komma ifrån att det är charmigt (i alla fall på håll). Och jag väljer att tolka vinjetten med macho-muskel-Gordon som ett uttryck för självironi, så det så.