Lego fyllde 50 år nyss. Synd då att de förlorat sin forna glans. Lego var en av de bästa leksakerna som fanns, lika rolig för både flickor och pojkar. När jag var strax över ett år var mitt högsta nöje att sitta med en legogubbe och ta av hjälmen - sätta på hjälmen - ta av hjälmen - sätta på hjälmen och så vidare i all evighet. Man kunde skapa vad som helst av klossarna. En leksak som var både teknisk, kreativ, pedagogisk om man så ville. Och klossarna kompletterades med fina cyklar, träd och pizzor så man kunde leka hela världar.
Sen började lego förnya sig, och det ledde till det elände vi har idag: flick- och pojklego. Pojkar vill såklart bara ha coola legorobotmanicker som är svarta och blå, och märkeslego som Star wars. Flickor ska ju inte bygga och fixa, de får leka med rosa legodockor som man inte ens behöver sätta ihop själv. Ska flickor klicka ihop något får det vara personliga smycken.
Jag kan nästan inte gå i en leksaksaffär längre, klarar inte att se alla rosa spisar, arga actionfigurer och könsuppdelade utklädningskläder (änglar till höger och cowboys till vänster, liksom). Jag tycker inte att man ska göra politik av hela livet. Men att medvetet könsstämpla något som tidigare varit fritt för alla att använda - det gör mig förbannad.
Sprudlande spretande amerikansk-svenska föreläsaren tipsade om sidan The Living Room Candidate. Där kan man se filmer från de amerikanska presidentkampanjerna från 1954 och framåt. Fantastiskt! Allt från "Everybody likes Ike" till "We must love eachother, or we must DIE!"
Så gick vi dit, jag och grannen. Vi kröp in genom källarluckan med varsin ficklampa, hon övertygad om att det spökade och jag med en känsla av att sorg och ondska satt i väggarna. Där inne stod en säng kvar. Vi höll varandra i handen men fortsatte upp för trappan, och där var dagsljuset igen. De gamla tapeterna var kvar, några skåp och lampor och badrumsinredning också. Det var en sorglig plats, men också vacker. Och nu gör adrenalinet att jag känner mig osårbar.
Uppdatering: Några timmar senare när adrenalinkicken gått över känner jag mig inte alls osårbar. Det känns som om jag har skändat en eländig plats för mitt eget nöjes skull. Så det dröjer ett tag innan bilderna kommer upp, jag behöver distans till sorgliga psykhusen.
Nu är det snart fem år sen någon sa "Sånt är livet" till mig. Det är inte rätt sak att säga till en människa i sorg. Men nu, efter fem år, är jag säker på att det finns chevor i himlen.
Skymningen var något alldeles särskilt idag. Jag satt i mitt öppna fönster och såg den. Mjukrosa dimma regnade från himlen och svepte in svartskogen i poesi.
En gammal grej från textkommunikationen. Uppgiften var att skriva en text om att inte vara hemma, och tänka på VEM som berättar. Jag försökte tänka som en hund. Det var ganska roligt.
Att inte vara hemma är att inte veta vad som väntar runt hörnet. Att inte känna igen lukten på mattorna. Att inte veta var vattenskålen är. Ibland finns det inte ens någon. Konstigt. Inte hemma är ingen filt på golvet, och förbjudna soffor. Inte hemma är massa händer som kliar bakom örat, gnuggar magen och smyger ned goda matbitar i munnen på en. Inte hemma är det ”schh, schh” och ”akta” och ”vänta” och ”plats”. Ibland finns det djur där, andra djur. Djur som är små och kanske arga. Djur som låter ovanligt. Spännande små djur man bara vill nosa på.
Inte hemma kan också betyda stort äventyr. Det kan vara stor stad och spännande luft som sticker lite i nosen. Och matlukt överallt ifrån, som bara blandas och blir så god! Och det kan vara gå i koppel och gå fint fint bredvid mattes fot. Annars får man ett ryck i kopplet så det blir ont att andas. Och det finns jättemånga tikar som luktar gott och människor som luktar intressant så man bara vill gå närmare och nosa. Men det får man ju inte, för då vore man ingen fin fin hund bredvid mattes fot.
Jag hade en period när jag läste mycket inredningstidningar. Allt oftare fick jag vansinnesutbrott över det präktiga, adjektivsjuka språk journalisterna använder. Under ett sånt utbrott skrev jag den här parodin på inredningsreportage. Nästan allt har jag läst i verkligheten i olika reportage. (Numera har jag för min egen säkerhets skull övergått till att bara bildra i tidningarna)
Jag kör sakta längs grusvägen. Mil efter mil kantad av stora granskogar som andas mystik. När jag äntligen är framme har stjärnor börjat tindra på himlavalvet. Siv hälsar välkommen med ostkaka och hemgjord sylt från de egna vinbärsbuskarna. Så här på hösten är det mycket som ska göras: Det ska saftas, syltas, läggas in och framför allt bakas! Och trots allt ståhej får man inte försumma barnen. Läxor ska läsas, kläder ska lappas och det ska skjutsas till hockeyn. Det är en aktiv familj med många fritidsaktiviteter jag möter, och för Siv har familjen alltid varit viktigast, trots hennes karriär som formgivare. Tyvärr får vi inte chansen att träffa de tre barnen Wilhelm, 3, Axel, 5 och Signe, 8, de slumrar redan sött i varsitt rum.
När jag ber Siv att berätta om hur de hittade från Djurgårdens stimmiga gator ut till Jämtlands friska, klara landskap får hon genast något drömskt i blicken. Paret var bara på besök hos Åkes föräldrar, och när de fick veta att det var ett hus till salu i granntrakten åkte de dit mest för skojs skull. Det lilla huset på endast 205 kvadratmeter var ju egentligen inte alls vad de sökte. Men det blev kärlek vid första ögonkastet och Siv och Åke beslöt att slå till. Bekanta rådde dem att riva hela huset och börja om på nytt, men ett sådant brott mot husets själ och hjärta klarade de inte av. Eftersom Åke är snickare gjordes mycket av jobbet privat, och efter en tid hade huset varsamt renoverats med hjälp av bland annat gamla fotografier och lokalbefolkningens stöd.
Självklart tär renovering på äktenskapet. När det var som värst tog Åke Sivs hand och ledde ut henne i den blomstrande fruktträdgården. ”Vi måste leva nu Siv…” kunde han säga ”… se så vackert träden blommar!” Tio år senare bor de fortfarande kvar, och huset har nu utökats med en ateljé samt ett gästrum med separat toalett. Det blev dock en besvärlig period när badrummet skulle nyrenoveras i höstas. I en hel vecka fick familjen klara sig med endast gästtoaletten, utan dusch. ”Men nu har vi det ju bekvämt resten av livet!” skrattar Siv. När jag frågar hur det känns nu, efter alla om och men, svarar Siv att hon ryser till varje gång hon kör uppför backen. Det är svar nog.
Bildtexter: Signes rum är inrett i vilsamt grönt.
Det stora skåpet är inhandlat på auktion, byrån däremot har gått i arv i Sivs släkt i generationer.
Mattan är inhandlad på en av parets många resor till det exotiska Indien.
Så, inspirerad av vackert vemodiga bloggen Rostsverige begav jag mig till min granne: gamla psyket. Eller "sinnessjukhuset" som mäklaren sa. Två av byggnaderna är ännu inte renoverade. Kanske var de vackra i sin sorglighet. Men mest tänkte jag på Gökboet, på lobotomi och på hur människor som idag klarar sig med mediciner förr spärrades in för livet. Jag tänkte på all den smärta som måste funnits mellan de här väggarna, och så förmådde jag inte gå in. Det blev bilder utifrån istället.
Några av de renoverade husen såg så tomma och opersonliga ut att jag funderade på om de också var obebodda. Persiennerna var neddragna och fönster gapade tomma från gardiner och växter. Men här och var lyste en lampa och en gardin var provisoriskt upphängd. Kanske var det bilden av vilsen väntan. Flyktingförläggningens lägenheter.
Min farfar hette Aimable, älskvärd. Väldigt fint. Jag upptäckte just att ordet finns på svenska också, som adjektivet Ämabel. Lite tungt att döpa någon till dock...
Jaha, och varför äter du kött då? Är det för att du hatar djur eller tycker du bara att det är gott? Som vegetarian är du alltid sugen på att motivera och diskutera dina matvanor. Varje gång du väljer gurkan framför leverpastejen är det ett ställningstagande du gärna tar dig tid att förklara. Sedan är du nyfiken på vad andra tycker om ditt val. Om de tycker det är fånigt och meningslöst, eller imponerande och häftigt. Du vill också veta om de någon gång ätit något vegetariskt, och vad de tyckte om det. Medan köttätarens leverpastej bara är mat, är vegetarianens gurka alltid en symbol för något mer.
Vet dina föräldrar om att du är straight? Vad tycker de om det? Är du gay vill du självklart berätta för alla, från nära vänner till ytligt bekanta, när du kom på det, hur det kändes, om du berättat för dina föräldrar och vad de tyckte om det. Du vill dessutom gärna veta om dessa människor runt omkring dig någonsin träffat en bög eller flata (eller sett en på TV, eller läst en bok av någon). Särskilt nyfiken är du på vad de under sitt liv tyckt och tänkt om homosexuella, både positivt och negativt.
Hur går det med förhållandet, gillar ni varandra fortfarande? Är det inte dags att göra slut snart? Vi som är singel tycker självklart att det är väldigt intressant att höra personer med fasta förhållanden berätta om hur mycket bättre livet blir när man funnit den rätta. Vi tar tacksamt emot synpunkter på när vi senast bör ha skaffat en partner, tips på hur och när vi kan träffa någon, och tankar kring vad som är viktigast hos en potentiell livspartner.
Oj, känns det inte jobbigt att dina föräldrar är gifta? Är de dina biologiska föräldrar? Undrar du aldrig hur det hade varit om de adopterat bort dig?
Visst finns det uppriktigt intresserade och omtänksamma frågor. Frågor som leder till givande samtal. De ska vi självfallet fortsätta att fråga varandra. Men vissa människor tycks inte kunna eller vilja förstå att det finns andra sorters liv än det de själva valt. Andras tillvaro tycks bara vara en transportsträcka till deras ”riktiga” liv. Alltid finns de där, redo att med tvärsäkerhet leverera synpunkter på våra val.
Låt oss träffa ett avtal: Jag håller käft om din leverpastej så håller du käft om min gurka. Det är bara mat. Tugga och svälj.
Jag brukar hålla mig undan från sommarplågorna. Jag lyssnar aldrig på radio, men får ju lik förbannat höra Hej Monika och de andra på bussen och i affären. Eftersom jag har en hörselnedsättning uppfattar jag aldrig sångtexter och det gör en del musik ganska menlös, det tar bort en dimension av upplevelsen. Nu hörde jag Ingen vill veta var du köpt din tröja på TV och kollade upp texten på internet. En låt som bara varit irriterande ljud på bussen visade sig nu faktiskt ha en mening. Hur de sätter fingret på den där känslan som kommer över en ibland: att ingenting man gör är värt något och att man sakta men säkert kommer blekna bort och försvinna ur historien. Och så vrider de till det med en glättig melodi... Det är faktiskt ganska genialiskt.
Bussen går halv nio men den brukar vara sen har man otur blir det bråttom när man kommit fram om man går genom tunneln kan man spara nån minut men då får man räkna med rödljusen vid korsningen jag har fått veta att november kan bli svårt minst var fjärde samtal måste leda till ett köp men alla verkar nöjda och vi har en ny bra chef man kan allas namn och säger hej varenda morgon men...
Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör Ingen vill veta var du köpt din tröja Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad och du har tränat bort din dumma dialekt
Nästa lördag kanske vi ska titta på ett hus det finns några nya som dom bygger vid stationen Gör man lite själv så blir det inte farligt dyrt och din man är händig han har redan byggt en bastu, men...
Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör Ingen vill veta var du köpt din tröja Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad och du har tränat bort din dumma dialekt
Förra sommarn minns jag den var faktiskt riktigt fin sol varenda dag vi hade hyrt ett torp i Värmland hur vi gör i år igen är inte helt bestämt men vi har jobbat bra så vi ska få extra semester
Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör Ingen vill veta var du köpt din tröja Och fast du flyttat till ett hus, som är öppet, fräscht och ljust så kommer inga gäster minnas var det låg och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt så finns det ingen som vill röra vid din kind
Nya programmet Dubbat tog nyss slut. Jag är jävligt entusiastisk över idén, eftersom vi ofta hemma tänkt ut intressanta dubbningar till filmer, fel musik till actionscener och så vidare. Tänk fågeldansen till den sista knivscenen i V for Vendetta. För att inte tala om alla Sagan om ringen-parodier som cirkulerar på youtube, där Sagan om saftkalaset är i en klass för sig.
Men... Dubbat pendlar lite för mycket mellan buskis och fräckis för min smak. Jag tröttnar när humor antingen måste vara tandlös eller sexfixerad. Rikigt konstigt är att män dubbar alla sorters figurer medan kvinnor BARA kan dubba kvinnor. Men jag ska ge dem en chans att växa in i programmet, jag förstår ju att det inte är lätt. Och ibland faller allt på plats och det blir fantastiskt. Linus Wahlgren förvånar mig och Mikael Tornving är lika bra som alltid. Synd då att jag har så svårt för Hans Rosenfeldt...
En annan som ska få en chans till är Stina, jag hoppas innerligt att hon briljerar i nästa Debatt.
Jag har svårt för mössor. Tycker ofta att jag ser ut som ett ägg. Ett korkat ägg, till och med. Har helt enkelt inte lika snygg huvudform som Sinead O'Connor och Natalie Portman. Men efter högstadiet bestämde jag mig för att aldrig mer frysa, och därför är mössa ett måste här i mitten av Sverige. Jag hanterar mina mössproblem med aggressiv terapi: Jag köper så många mössor jag kan. Nu tänkte jag också börja köpa så speciella mössor som möjligt. Dagens fynd kostade 30 kr på Myrorna, och jag blev kär direkt: När jag färgar håret knallrött om någon vecka kommer den passa perfekt till den spretiga luggen som ska sticka fram under skärmen.
Härmed har tioli debuterat som modebloggare. Eller inte.
Mitt förnamn delar jag med 448 998 andra svenskar. Mitt efternamn bärs av "ingen eller högst fyra personer". Jag är lite kär i scb:s namnstatistik.
Där får jag också veta att: 21 män heter Frodo, 23 Gandalf och 40 Aragorn. 23 kvinnor heter Eowyn, 33 Galadriel och 80 Arwen. 3 840 kvinnor heter Ronja och 63 Pippi.
I efternamn heter 178 personer Pamp, 26 Rik, 69 Kung, 28 Chef, 96 Boss, 50 Patron och 57 Påve. 42 personer heter Rik eller Kung i förnamn. Storhetsvansinne?
Visst är Sundsvall underbart, men man blir lite stressad av att resten världen ligger osedd och väntar. Med vårt glesa schema har klassen nu drabbats av en kollektiv och närmast desperat längtan någon annan stans. Idag sa Sundsvalls Johnny Depp: "Vi kan väl åka iväg någonstans bara, på en knivmässa eller vad som helst".
Tant Anci och Fröken Sara, ekologiskt café och butik i Sundsvall. Supermysigt med fönsterbänkar, klassiskt fika och baljor till tekoppar. På toa låg en blomma i tvålpumpen, värmeljus brann i blommiga ljuslyktor och det fanns riktiga handukar. Snäll och serviceinriktad personal. Det blir fem stjärnor!
Keso är den perfekta ingrediensen. Man kan baka bröd med det. Man kan blanda det med gräslök och ha det på smörgåsen. Man kan äta det till sallad. Man kan göra potatismos med det (inte om man har svårt för klumpar). Man kan äta det till för starkt cyrruris. Man kan fylla bakpotatis med det. Man kan ersätta den vita såsen i lasagne med keso och gärna lite spenat. Jag har nyss upptäckt att det funkar istället för vanlig ost på varma smörgåsar. Nästa steg är att prova kesopizza - möjligheterna är oändliga!
Jag tycker inte att någon tidigare hindrat mig från att leva som jag själv vill. Ändå känner jag plötsligt en berusande frihet. Det är något med en ny stad och ett nytt liv som fått mig att inse att jag förut varit tjejen som köper hela paketet. Livsstilspaketet. Jag har varit full av föreställningar om hur jag borde vara. Jag har varit pretentiös och trångsynt.
Nu provar jag att släppa alla mallar. Amerikanska gråtfilmer, idolomröstning, rosarandiga strumpor, dansa på krogen. Sådant jag trodde att jag föraktade eller inte var kapabel till finner sin väg in i mitt liv. Och jag älskar det!
Jag är fortfarande samma människa. Jag byter inte ut de danska filmerna mot amerikanska. Jag slutar inte vara språknörd. Jag tycker fortfarande om att läsa och gå på museum.
Mitt hjärtas tröst och lilja lämnar mig för Australien. Och det är först nu jag inser att vi kommer att bli sådana där vänner som ses två gånger om året. Aldrig mer kommer vi att ha samma vardag: Äta lunch ihop fem gånger i veckan, ta sällskap till tåget, göra tråkiga powerpointpresentationer om ryggradsdjur ihop, förenas i betygshysteri eller sitta i en korridor och prata livet. Och det svider.
Samtidigt lämnar några goda vänner Sundsvall för att göra praktik. Minst fyra månader kommer att gå tills jag ser dem igen. Inte bra.
Det är inte lätt för en språkpolis att återvända till civilisationen. I skogen väljer man själv vad man vill ta del av. Inga äckliga språkfel tränger sig på.
Men skolan börjar igen och jag har ingen möjlighet att värja mig. Det börjar redan i cafeterian, som skyltar med "Nya Lunch priser". När jag hämtat mig och tagit mig in i föreläsningssalen får vi se en powerpointpresentation. Oj, oj, oj. Det heter inte "TV program". Ingen kan väl på allvar hävda att "freelance" är svensk stavning? Eller "scandinavisk"?
Och sen verkar dagstidningen ha fått engelskafnatt. I en och samma artikel läser jag "stuntmen", "team" och värst av allt: "fightingteam". "Team" får jag kanske erkänna är hyfsat etablerad svenska nu för tiden, men det finns så många andra alternativ! Och "fightingteam". Herregud.
Ofrivillig sightseeing i Dalarna idag. Missade tåget med en minut, så jag fick åka via Ludvika-Gävle istället. Nu har jag sett Grythyttan, Ludvika, Borlänge, Falun, Hofors, Storvik och en massa orter jag glömt namnet på.
Dalarna är väldigt stort. Och vitt. Och graningt. Men det är okej. Jag njuter av att åka små lokaltåg som fortfarande ser ut som tåg ska se ut och låter som tåg ska låta. Det brummar och dunkar och vaggar mig lugn.
Jag hade tänkt ta tillfället i akt att lära mig upphovsrättlagen utantill. Men vem orkar plugga när man är kall, hungrig och småbakis efter en baileyskväll med kära vänner?
Detta är dagen då allt som kan gå fel också gått fel. Sådana dagar sätts världens godhet på prov. Och idag fick den Med beröm godkänt. Busschauffören var snäll och två främlingar och två vänner erbjöd sin hjälp med tunga väskor.
