Drömmen om våldet och respekten

Män och våld, brukar man säga. Män och våld, håhåjaja.

Låt mig berätta något om mig själv. Jag är en ung och vek tjej, som dagdrömmer om våld. Jag önskar bli påpucklad på grund av något Stort och Viktigt.

Förslagsvis står jag upp mot nassar, och blir därför misshandlad. Drömmen handlar om respekten som följer på våldet. Som följer, inte på våldet i sig, utan på hur bra jag tar det. Av mig som tjej krävs inte att jag slår tillbaka. Däremot tar jag slagen nästan nonchalant. Efteråt gömmer jag mig inte, utan flanerar med min spruckna läpp, blåtira och några stygn. Påtalar det inte alls, tills bekymrade medmänniskor frågar hur det är fatt. "Äsch, jag blev lite pucklad på av några nassar, inget att snacka om" säger jag då. Inga tårar. Ingen rädsla. Ingen anpassning.

Trots att jag vet att det modigaste är att vara feg, det lärde jag mig av Alfons Åberg. Trots att jag gillar kattungar och skumbad och vill lära mig sticka. Trots allt så finns bilden, normen, även hos mig. Bilden av våldet som något respektabelt. Våldet med gloria. Våldet som ett mått på karaktär.

Trots att allt bara är en dum fantasi så finns den där - drömmen om att ta ett slag utan tårar.