Det finns vissa töntiga tramserier som man gärna tror sig stå över. Fjädrar som blir till fullskaliga hönsfarmer i varenda Hollywoodfilm. Men inte i mitt liv, inte. Tills någon strålkastare med all önskvärd tydlighet avslöjar att man är lika töntig som alla andra.
Jag har en vän som jag först ville vara mer än vän med. Följde formulär 1A: prata ut, ät kopiösa mängder glass, och gå vidare. Vänskap är trots allt ohotad prio ett.
Några månader senare hade jag ett gäng kort att skicka, ett av dem till honom. In på Pressbyrån - fyra frimärken, tack. Bara att slicka och... nämen vänta nu. På mina fyra frimärken: fyra rosa, plutande pussmunnar. Tvärstopp. Det gick bara inte.
Jag menar, vi hade precis kommit så långt att jag kunde ge komplimanger utan att noja över om de misstolkades. Vår relation var absolut inte redo för en vulgokyss. Tyckte jag. Inga plutmunnar, pussmunnar, knallrosa läppar på hans kort. Aldrig.
Så jag gick obekymrat ut från Pressbyrån, och in på nästa. Bad om ett frimärke.
Fick kungen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar