Med nya öron

Visst har jag hört bilar förut. Men det har varit som någon sorts okaraktäristiskt brum-brus-sus. Idag tycktes det mig som om jag hörde hur varje enskild del av däcket greppade marken för att därefter släppa ifrån sig den, samtidigt som motorn vrålade.

Jag har fått mina hörapparater.

En tanke som skrämt mig är att en del av mina hörselproblem beror på min mentalitet. Eftersom jag hör dåligt har jag helt enkelt slutat lyssna, för att slippa ansträngningen. Och för den som slutat lyssna kanske inte ens en hörapparat hjälper.

Med min hörselnedsättning hör jag nämligen bara sådant jag aktivt lyssnar efter. Det är därför jag kan delta i ett samtal men aldrig hör när någon hejar på mig på stan. För jag går inte runt och väntar på att någon ska ropa mitt namn.

Det är för tidigt att dra några slutsatser än. Men ändå. Idag. Oj. Så påträngande och närvarande som ljuden varit så har jag svårt att förstå hur man skulle kunna skärma av sig från dem. Varje bil, varje klirrande mynt och prasslande papper har ropat "Här är jag!".

Det känns som första dagen med glasögon, när hela världen var vackert och smärtsamt klar. Och när man var tvungen ta av sig dem framåt kvällen, för att krypa tillbaka in i den mjuka och luddiga världen för en stunds vila.

Jag är glad.

En julhälsning för alla

God jul till de stämningsfulla

...och till de andra (klicka så syns texten bättre)

"Vem har instruerat dig att skaffa den?"

Så sa min granne när han såg min verktygslåda. Och jag kunde inte låta bli att känna mig en aning förbannad.

Inte flyttar man till en egen lägenhet utan att inse att man kommer att behöva en hammare, en skruvmejsel, någon tång och en vass kniv. Lite spik och skruv och krokar och klister. Silvertejp och möbeltassar.

Inte ens om man är en tjej.

Exakt vad är det som är så krångligt med att köpa verktygslåda att jag skulle behöva instrueras att köpa en?

Att ingripa eller inte

Det borde vara lätt, men det är svårt.

För några dagar sedan vaknade jag av att någon väldigt gärna ville komma in i trapphuset. Det knakade och brakade och skreks och gräts, och eftersom jag bor rakt ovanför entrén lät det som om de stod i mitt vardagsrum. Jag vet inte hur det är för alla andra, men när jag hör ungefär sex personer stå och bråka och slita i dörren mitt i natten så är inte min första reflex att gå dit och lägga mig i.

Det kan vara sex fulla vänner som gått en aning över styr. Det kan vara tre mot tre i ett bråk. Det kan vara fem mot en i ett överfall. Hur ska man veta?

När det tystnat gick jag ned. Glaset i dörren var krossat, ingen var kvar. Jag mötte en kille som tycktes ha bråttom nedför trapporna, vi hälsade men jag kom mig inte för att fråga vad som hände och om de hade läget under kontroll.

Ringde trygghetsjouren som kom och tejpade dörren. Men en dörr är bara en dörr, och vad som än hände mellan de sex personerna vid dörren hade redan hänt. Nästa gång önskar jag att jag lägger mig i tidigare. Men det vete fan hur man gör det på rätt sätt.

En förklaring kanske vore på sin plats...

...till den här bloggsega hösten. Även om jag inte är någon Kissie, Dessie, Missie, Pissie, Mogi, Piff eller Puff med tusentals läsare, så vet jag att det finns några människor som brukar kika in här.

Och det gör mig outsägligt glad. Tro inget annat! Orden är min stora passion, men om ingen läste skulle jag lika gärna kunna skriva dagbok istället. Ni ger mig energi.

Men den här hösten har jag inte haft lust till något särskilt alls. Eftersom jag är lite seg så blir bloggen därefter.

Det löser sig sa han som sket i vasken. Men eftersom det tycks dröja lite så vill jag bara meddela att det blir, inte någon jävla bloggpaus, utan helt enkelt risk för glesa inlägg en stund till. Tills det ljusnar.

Tack för att ni väntar.

Fjortonårsfjanterier

Om man upptäckt att man är fjorton töntiga år och sitter och dreglar över någon jävla idol. Då hjälper det inte om den där jävla idolen sjunger "Bara om min älskade väntar". Fan. Nu måste jag sticka till Malmö och kidnappa Calle Kristiansson så jag kan tvinga honom att sjunga "Jag ger dig min morgon" för mig. VARJE morgon. Moahaha.

Idiotens insikt

För att få chansen att lämna idiotstadiet, måste man först erkänna att man befinner sig där.

Och jag är en fotoidiot. Om det jag har med orden är ett stadigt äktenskap, så har fotot och jag bara en galet passionerad flört. Jag älskar att fota, men det är ännu så mycket jag inte kan. Så mycket teknik jag inte förstår.

Länge, länge har jag mörkat. Fotat med den där känslan av att när som helst kunna avslöjas som en bluff. Vägrat visa obearbetade bilder för någon, knappt ens bearbetade. Inte bett om hjälp, inte frågat. Som mitt bångstyriga sexåriga jag som ville kunna åka skridskor, men inte lära sig det. Kunna genast!

Igår erkände jag äntligen. Ställde alla dumma frågor. Visade den bild jag skäms allra mest för. Sa "Prata med mig som om jag är en idiot" och "Du måste lära mig det här". Som tur var sa jag det till någon som svarade "Javisst".

Och äntligen lättade det.

Dagens dumhet: Bröllopsgenerna

Kommentar till ett av Magdalena Ribbings etikettråd:

"Som man förstår du kanske inte detta, men en kvinna har sen hon varit riktigt liten gått och fantiserat och drömt och längtat efter denna dag då hon ska få stå där i sina drömmars klänning i sina drömmars kyrka på sina drömmars bröllopsfest."

HAHAHAHAHA.

Språkrådets Ida vidgar mina vyer

1. Det vill säga
I min värld heter det antingen "Jag älskar glass, det vill säga pistageglass" eller "Jag älskar glass, pistageglass vill säga". Nu ser jag ofta att folk skriver "Jag älskar glass, pistageglass det vill säga". För mig klingar det jättekonstigt, men jag har sett det även i etablerade medier. Kan man använda uttrycket på det sättet?

Du har helt rätt i att det heter "jag älskar glass, pistaschglass vill säga". I bisatser som inleds med objektet (pistaschglass) kan subjektet (det) inte stå före verbet (säga). I just det här uttrycket brukar subjektet uteslutas i bisatsen, men om man skulle sätta dit det skulle den riktiga meningen bli "jag älskar glass, pistaschglass vill det säga". Lägg förresten märke till stavningen av pistasch!

2. Bara ett minne blott
Först trodde jag att detta var en felsägning i stil med när folk skriver "i stort sätt" för att den ursprungliga betydelsen glömts bort. Men nu har jag sett och hört det så ofta att jag undrar om det blivit ett accepterat bevingat ord?

Att säga "bara ett minne blott" blir förstås kaka på kaka och det ursprungliga uttrycket är "ett minne blott". Att lägga till bara har dock blivit väldigt vanligt, antagligen för att ordet blott sällan används numera och dess betydelse är därför inte lika välkänt. Än så länge finner man inte "bara ett minne blott" i frasordböcker, utan det ursprungliga uttrycket, men kanske är det på väg att ändras.

3. Mail
"Jag fick en mail om..." läste jag på en blogg. För mig är "ett mail" ett enskilt mail, att jämföra med ett brev. "En mail" är verktyget, att jämföra med en brevlåda. Jag säger alltså "Jag loggade in på mailen för att se om jag fått något mail." Det känns så självklart att jag aldrig reflekterat över om mail ska vara "en" eller "ett". Hur ligger det egentligen till?

Det är riktigt att skilja mellan mailet och mailen, precis som vi skiljer mellan brevet och posten. Vi rekommenderar dock att man använder e-brev, e-postmeddelande eller e-meddelande för det enskilda meddelandet och e-post för hela företeelsen. Förleden e- för ’elektronisk’ kan utelämnas i sammanhang där det är helt klart vad som avses.

Våga fråga rådet

Kära medborgare. Glöm inte bort att det finns ett språkråd!

Alla frågor om svenska språket kan de svara på. En sådan fantastisk resurs borde användas mer.

Maila dem när ni undrar över svenska översättningar på lånord, var man ska sätta punkt i förkortningar, eller hur man egentligen ska använda ålderdomliga uttryck. Vad är skillnaden på en guldkalv och en påläggskalv till exempel? (Men kom ihåg att kolla bland inkomna frågor först)

Språkrådet gör dig lite smartare, ordrikare och nyfiknare.

Varför?

Jag har nu sett åtta, nej hela tio, skräckfilmer i mitt liv. Det är alltid någon jävla modig person som övertalar mig att se en till. Med tiden bleknar de, men så fort jag ser en ny aktiveras de gamla.

Vi pratar om The Shining.

Jag: Den borde inte vara så skrämmande, för den kan inte appliceras på mitt liv.
Han: Nej, du är inte gift med en alkoholiserad författare, du har inte en son som pratar med sitt lillfinger...
Jag: Och jag har en telefon, jag är inte ensam mitt ute i ingenstans utan möjlighet att ta mig härifrån, jag är inte insnöad.
Han: Så det gick bra att se den då?
Jag: Nej.

Tio skräckfilmer. Jag ångrar varenda en.

Läxhjälpen

Det var ungefär 15 barn och SFI-elever på tre läxhjälpare idag. De flesta som kommer till oss behöver en-till-en-hjälp med läxan, annars kunde de ju lika gärna göra den hemma. Hej otillräcklighet.

Och barnen är så satans vardagssmarta, på ett sätt som knappast gynnar deras inlärning. De lär sig att berätta om bilder så de tycks kunna läsa mycket bättre än de kan. De får hjälp av vänner, som dikterar svaren för dem. De använder uteslutningsmetoden. När de egentligen behöver hjälp med det allra mest grundläggande - hur låter olika bokstäver, när ska man sätta punkt och stor bokstav, vad betyder färre?

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara lärare, och ha mycket större grupper än så här. Men - mitt i otillräckligheten och kaoset har vi det jävligt roligt ihop. Barnen på läxhjälpen berikar mitt liv, och jag hoppas kunna göra något liknande för dem.

Ett realistiskt språk

På högstadiet tyckte folk att jag var konstig när jag använde ordet "realistisk". De visste inte vad det betydde. De tyckte det var onödigt att använda så krångliga ord.

Detta enda enkla ord fick dem att placera mig i facket Djup människa som läser telefonkatalogen som underhållning och bara lyssnar på klassisk musik.

Det var väl inte så jävla kul. Men jag varken ville eller kunde anpassa mitt språk till en accepterad nivå. Hur svåra ord skulle det vara okej att använda då? "Titta Max"?

Vårt språk är så underbart, så kryllande av ord och nyanser, och jag kommer aldrig att förstå den som inte vill smaka på dem alla.

Därför gör det mig jublande glad att skriva uppsats med någon som är ännu "konstigare" än jag. Någon som tycker att åtnjuta är ett helt normalt vardagsord. Heja!

En kärlekshistoria

Studenterna tycks avsky Sundsvall. De pratar om ångest och mörker, regn och tristess. Jag förstår ingenting. Jag älskar det. Längtar hit. Känner förväntan i hela kroppen när tåget rullar in på stationen igen.

Det går inte att sätta fingret på det. Jag vet bara att när jag återvänder till Sundsvall är det första som slår mig: Det finns så mycket himmel här. Rimligtvis kan det inte vara mer himmel här än någon annanstans, men det är så det känns. Mycket himmel, mycket luft.

Jag älskar att bo i en stad där det alltid finns landmärken. Var jag än befinner mig i Sundsvall ser jag Norra bergets topp, ofta Södra bergets också. Går jag upp på Norra berget får jag a) flås av trapporna b) överblick över hela min stad. Mitt hem, mitt universitet, min järnvägsstation, min mataffär, mitt promenadstråk, mitt favoritfik, min hamn. En stad som är överblickbar och greppbar, där jag inte bara är ett dammkorn på tunnelbanan.

Till och med Sundsvalls lukter älskar jag. De där sensommarkvällarna när hela staden luktar trädgårdsbrasa. Stråket av thaimat vid Sidsjöbäcken. Kvarteren där tvättstugeluften ångar upp ur källarfönstren och får gatan att lukta nytvättade lakan och dyra sköljmedel.

Jag älskar att bo där det finns granskog, hav och berg. Där jag kan plocka blåbär runt knuten. Jag älskar att mannen på Ica, han som pratar för sig själv, trots allt verkar vara glad och få sitt underhåll varje vecka. Jag älskar vänligheten. Hur folk inte brakar in i dig på gatan. Jag älskar ångan över Selångersån en tidig höstmorgon.

Mest av allt älskar jag känslan av att detta är mitt hem. Att det alltid har varit mitt hem. Sundsvall låg här och väntade på mig, och jag fann det.

Välj gula ord

Det är svårt att hitta nya böcker, nya författare, nya ord att älska. Jag är enormt kräsen. Öppnar en bok, hittar äckliga adjektivhorder på första sidan, och avfärdar. Nuförtiden väljer jag böcker utifrån omslag. Poppiga och abstrakta omslag är lovande.

Gula böcker är nästan alltid bra. Till exempel Naiv Super, Populärmusik från Vittula, Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar, Du sköna nya värld, Om en pojke, Grabben i graven bredvid och Bridget Jones dagbok.

Detsamma gäller Du och du och du, som ledde mig in i Per Nilsson-dimman och gjorde min högstadietid jävulskt mycket bättre.

Läs gult!