För att få chansen att lämna idiotstadiet, måste man först erkänna att man befinner sig där.
Och jag är en fotoidiot. Om det jag har med orden är ett stadigt äktenskap, så har fotot och jag bara en galet passionerad flört. Jag älskar att fota, men det är ännu så mycket jag inte kan. Så mycket teknik jag inte förstår.
Länge, länge har jag mörkat. Fotat med den där känslan av att när som helst kunna avslöjas som en bluff. Vägrat visa obearbetade bilder för någon, knappt ens bearbetade. Inte bett om hjälp, inte frågat. Som mitt bångstyriga sexåriga jag som ville kunna åka skridskor, men inte lära sig det. Kunna genast!
Igår erkände jag äntligen. Ställde alla dumma frågor. Visade den bild jag skäms allra mest för. Sa "Prata med mig som om jag är en idiot" och "Du måste lära mig det här". Som tur var sa jag det till någon som svarade "Javisst".
Och äntligen lättade det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Samtidigt: Den galna passionerade flörten blir ganska trist om man behärskar allt. Eller?
Igår erkände jag äntligen. Visade den bild jag skäms allra mest för.
Jag ser inte bilden... HJÄLP! HAR JAG BLIVIT BLIND? NEEEJ!!!
Peter: Jag har ärligt talat aldrig tänkt på det så. Nu måste jag visst ta mig en funderare...
Krille: Jag visade inte bilden här, inte för hela världen, bara för en person.
Skicka en kommentar