Liseberg och barnfattigdomen

Liseberg kritiseras för att de kampanjar på bekostnad av fattiga barn. Och jag fattar verkligen inte. Just den här kampanjen har jag småleende gått förbi. Jag tycker den är kul, helt enkelt.

Jag borde nog förstå. Jag är ju en sådan som åkte på en enda utomnordisk semester under uppväxten - vi tog tåget till släkten i Frankrike. Nej nej, det gör mig inte till ett offer för barnfattigdom. Däremot gör det mig medveten om att frågan att ställa inför semestern inte nödvändigtvis är "Mallorca eller Liseberg?".

Visst finns det massor att lära av att lyssna. Mycket kritik som jag först inte förstått har blivit rimlig efter att jag har lyssnat på riktigt. Man behöver inte hålla med, men jag tror att man tjänar på att försöka förstå. Och att komma ihåg att även om inte JAG ser problemet så kan det ändå finnas ett problem.

Trots det.

Ett: Liseberg är ju ett företag. Vad har de med barnfattigdom att göra? Ska de fixa barnfattigdomen eller chocksänka inträdet - nej, det tycker nog inte kritikerna. Inte heller är det några konstigheter att ett företag gör reklam som riktar sig till målgruppen. Alltså de som vill och kan besöka Liseberg. Ska vi prata om fattiga barn och semester kan vi fokusera på till exempel skolornas obligatoriska "berätta vad du gjort på semestern"-uppgifter. De blir lätt alienerande, och sker dessutom i statlig regi. Här finns alltså ett ansvar, och dessutom möjlighet att påverka.

Två: Okej okej. Men man kan inte säga vilken skit som helst och gömma sig bakom att det är "humor". Självklart ska Liseberg inte skoja till det på fattiga barns bekostnad.
Men jag ser inte att de gör det? De skämtar om att Liseberg är så urkul att allt annat framstår som ett straff - till och med en resa till Mallorca. De kaxar sig med sin glada-barn-garanti, lovar att Lisebergsbesöket blir tårfritt. De leker med hötorgskonst med gråtande barn. Visst kan man utifrån det gråtande barnet som missar Liseberg på grund av solsemester associera till andra gråtande barn som missar Liseberg på grund av fattigdom. Men att säga att det är vad reklamen handlar om, nej, det är långsökt.

Från mörkret stiga vi mot ljuset

Under hemtentan fann jag ett citat som sprakade till inför ögonen på mig. Passar utmärkt idag:

”Man måste sätta in sitt intresse, sitt lif, sitt blod i den tid som är för att kunna verka för den tid som kommer, och visst är att utan entusiaster, utan sådana som tro för mycket, som begär allt, som se stjernor där andra bara se fläckar, kommer man ingen vart.”

Alfhild Agrell

Berusa mig gärna

Tycker att jag brukar vara cynikern i min bekantskapskrets. Men jag förstår inte alls de senaste dagarnas ironiserande över att folk sörjer Whitney Houston och är tacksamma för vad hon gjort. Statusuppdateringar om att man "väntar ivrigt på facebookstatusar från folk som tycker att Whitney Houston har gjort SÅÅÅ mycket för deras liv, precis som när Michael Jackson dog."

Ja?

Även om inte just Whitney Houston betyder mycket för mig, så finns det många artister, författare och konstnärer som har påverkat mitt liv. Så många som jag beundrar, respekterar, hämtar kraft och inspiration ifrån. Sådana som har lugnat mig eller väckt mig. Har vi inte alla häpnat över hur någon tycks ha fått tag i en bit av vårt innersta och gjort en bok eller låt eller film av den? Eller bara ryst till av en röst? Det är just vad kultur ska vara. Berörande, berusande, bejakande, behövd!

Hemma

Det är något jag ser när jag kommer hem. Lutar mig mot dörrkarmen. Lägenheten är lite stökig, den där tavlan hittade sin plats i morse och jag har köpt tulpaner. Oj vad jag bor här nu.

Våga inte förminska Felicia

När folk tycker att Anna Wahlgrens dotter Felicia borde ha "löst konflikterna inom familjen" blir jag ursinnig. Som om problemet är att barn i trasiga familjer pratar för mycket. Fattar de verkligen inte?

Förstår de inte hur de här barnen i år efter år bara håller tyst? Inte låter något sippra ut, inte låter någon ana hur det verkligen är där hemma. Parerar och slätar över. För att vara lojal. För att skydda familjens heder in i det sista. För att inte få en stämpel.

Tystnaden är livsfarlig. Det är när man börjar berätta som man har en chans att bli fri.

Mig charmar ni inte så lätt

Glömde välja vårdcentral och blev listad hos en privat sådan, som skickar en ful och glansig broschyr med alldeles för mycket versaler och utropstecken.

"Din vårdcentral!"
"För dig under 20 är det gratis!"
"Allt under samma tak!"

Trams är motiverande, och fem minuter senare har jag bytt. Ska jag lägga mitt liv i någons händer får det bli en som använder ett sansat språk och matt papper.

Zebror och hästar

Vi var bara två personer som gick från bussen mot mitt bostadsområde sent den kvällen. Belysningen var kass, så det var mörkt. Han gick några meter framför mig. Och jag kunde inte låta bli att känna en sorts slentrianberedskap, som det här samhället med sin sjuka manssyn tycker att tjejer bör känna sådana här mörka kvällar. Var beredd eller var naiv. 

Så tror jag att han har vikit av till en annan väg, för jag ser ingen röra sig där framme längre. När jag tagit några steg framåt förstår jag varför, han har klivit åt sidan och står stilla i gräset bredvid gångvägen. Jag fryser ett ögonblick, som man gör när man trodde att man var ensam men hade fel. Och killen – han böjer sig ned i och använder mobilen för att lysa på marken. Så jag går fram och frågar om han tappat något. 

Nycklarna såklart. Vi sitter på huk och känner oss omkring i daggigt gräs, hans mobil lyser inte upp särskilt bra, och jag skojar om att man borde kunna ringa sin nyckelknippa. Den har visst studsat en bra bit, det blir jag som hittar den. Han tackar och vi ler och säger hej då. 

Just så odramatisk kan en mörk kväll vara, och för det är jag så väldigt glad.

Igelkottens ambivalens

Ja, jag tyckte om Igelkottens elegans. Fäste mig vid karaktärerna, fick många tankar, fattade tycke för en del beskrivningar. Men hade jag överseende med den på grund av hur hyllad den blivit? Ja. Jag gav den fler chanser. Var mer öppen för dess goda sidor.

Om den i recensioner hade avfärdats som en pretentiös pseudodjup överlastad Paulo Coelho hade jag nog tyckt sämre om den.

Det är jag inte alls bekväm med. Jag föredrar att se mig som en självständigt tänkande människa. Och det här är första gången som min läsupplevelse blivit påtagligt störd av allt jag redan vet om hur andra uppfattat boken. Så svårt att frigöra mig från vad jag förväntades känna. En upplevelseängslighet som jag inte är van vid och inte tycker om.

Att upptäcka sitt extra sinne

Alberto Manguel, som jag skrev om igår, beskriver magin när han lärde sig läsa:  
"Det var som att få ett helt nytt sinne, så att vissa föremål inte längre bara bestod av det jag såg med ögonen, hörde med öronen, smakade med tungan, luktade mig till med näsan och kände med fingrarna utan av det som hela min kropp kunde tyda, översätta, ge röst åt, läsa."

Jag minns inte mitt exakta ögonblick. Men jag kommer ihåg när vi åkte förbi bilaffären och hur glatt det kändes inuti när jag läste alla skyltarna "Volvo, volvo, volvo". Min kompis avfärdade mig med ett "Du kände väl igen dig", och på ett sätt hade hon ju rätt - jag hade känt igen V och O och L och V och O.

Så fick det vara för mig. Jag tvingades aldrig lära mig läsa, jag drogs till det. Därför blir jag så ledsen av att se pojkarna i Gareth Malones "extraordinary school för boys" (som finns på svt play nu!). Det är pojkar i tio-elvaårsåldern som halkat efter med läsningen, och ska hitta lusten med hjälp av körledaren och entusiasten Gareth Malones experiment.

Jag kan redan nu få sagt att serien är full av unkna könsstereotyper. Det är synd att man inte tar upp hur barn kan stimuleras att lära sig genom temaundervisning, aktiviteter, utmaningar, medbestämmande med mera. Utan slår fast att pojkar behöver äventyr, flickorna - tja, de ju klarar sig bra trots vanlig fantasilös undervisning.

Men nu struntar jag i det ett tag. För i övrigt är det ett klokt och engagerande tv-program, som lyckas komma nära barnen.

Det är mycket som är hjärtskärande i serien. Tioåringarna som med självklarhet slår fast att pojkar helt enkelt inte är särskilt smarta. Som berättar att det liksom skriker i huvudet när de ska läsa, att varje ord de inte förstår bara blir ännu en bekräftelse på att de är dumma. Killen som förklarar att han inte blir ledsen när de förlorar en utmaning, han är ju van vid förluster, hans liv består av dem.

Det ledsammaste är ändå att de har hamnat i det här låsta läget med läsningen. Läsning är något tråkigt, ointressant, något som inte har med dem att göra utan pådyvlas dem ovanifrån. Något de måste lära sig för skolans skull, för betygens skull, för föräldrars skull. I deras relation till läsning finns inte en tillstymmelse till magi. Det är så sorgligt att det är från det hållet de ska närma sig läsningen.

Sakta vaknar ändå ett visst intresse. Pojkarna börjar ana att böcker kan vara något som angår dem. Det är inte kört bara för att det började fel. Det gör mig så jävla rörd, och lättad. För jag vill egentligen inte tvinga någon enda människa att läsa. Men med tanke på vad läsning har betytt för mig önskar jag att alla skulle få tillträde till samma värld. Uppleva samma lust. Samma magi. Som när Pleasantville går från svartvitt till färg.

På jakt efter bra bokstäver

"Man läste inte igenom böcker. Man bodde i dem, vistades mellan raderna i dem, och när man öppnade dem igen efter en paus stod man överraskande nog på det ställe där man hade gjort ett uppehåll."

Så citeras Walter Benjamin om barndomens läsupplevelser i Alberto Manguels En historia om läsning. Och han sätter fingret på den där lusten som var omöjlig att tygla, som fick mig att läsa Olas bok igen och igen i väntan på nästa läsebok.

Jag letar efter den där lusten nu. Har aldrig slutat att älska läsning, men det har blivit mer komplicerat. Koncentrationen saknas ofta. Och jag har hållt mig i min bekvämlighetszon, bland de få författarna som använder det avskalade språk jag tycker så mycket om.

Nu vill jag upptäcka fler författare och stilar. Hoppas att Manguels stillsamt poetiska historia, som jag ännu bara läst några enstaka sidor i, väcker lusten i mig.

På min inspirationsrunda har jag också läst Lena Kjersén Edmans Böcker som samtalar. Den handlar om hur författare lånar, kopierar och inspirerar varandra. Jag väntade mig något djuplodande och resonerande, men fick istället en lättläst "De som har läst den är boken har också läst dessa böcker"-ruta, en sådan där som finns hos alla internetbokhandlar. Författaren rusar fram, och snuddar vid massvis av böcker på varje sida. Inte mig emot, det gav mig 30-40 nya titlar på min läslista. Nu ska jag försöka plocka från den med lust, inte plikt.

Dag 24 – En låt jag vill ha på min begravning

Första gången jag hörde den här var som att trycka på en knapp till tårkanalerna. Jag lyssnar på den när någon dött eller när jag saknar någon som är död. Då lugnar den mig. Den här känslan vill jag att min begravning ska ha.
Andetag från skivan Volund.

Dag 14 – En låt som ingen tror att jag skulle älska

När andra gissar min musiksmak blir det gärna finstämt och klassiskt. Men en av mina absoluta favoriter är Kenneths nya med Svenska akademin.

(Höftar lite hursomhelst bland dagarna nu, skriver de jag känner för.)

"Har du pojkvän?"

frågade hon, när jag låg med min håriga fitta i vädret. "Nej". Hon nickade, "Då förstår jag. När du får det måste du." Och sedan drog hon, ritsch-ratsch, och det blödde och min bikinilinje blev ett enda stort blåmärke och när det bleknade var jag så fin och len i några veckor, tills jag blev mitt vanliga jag igen.

Hår.

Ett så klyschfeministiskt ämne att jag kanske borde låta det vara. För att vara feminist är inte lika med att vara hårig. Men en del av feminismen handlar om att ifrågasätta normer, och då kan vi hamna där i håret ändå.

Jag gick till Ica häromdagen, i knäkort sommarklänning och bara ben. Som inte blivit rakade på två månader. Fulla med centimeterlångt (minst!) mörkt lurv.

Inte för att jag tänker sluta raka mig. Jag tycker att rakat är överlägset snyggast. Men. Jag gör mig inga illusioner om att det beror på en personlig preferens. När det råder konsensus om att kvinnoben ska vara släta, så beror det såklart på ett gemensamt ideal.

Det jag strävar efter är odramatik. Att jag inte ska känna ett tvång att raka benen varje gång de kommer att synas. Jag vill ha en mer avslappnad inställning, vara hårig ibland och rakad ibland, utan mankemang. Så jag light-kbt:ar. Testar hur farligt det känns.

Och han som föredrar kvinnor så släta som möjligt vill säga rätt sak, något diplomatiskt som inte knäcker min glädje över hur okej det kändes, något snällt. Så han säger att tja, överlag kanske man borde bry sig mindre om ditt utseende.

Som om vi pratar om att jag har vågat gå ut i smutsiga kläder eller med fett och rufsigt hår. Men mitt mål var inte att prova att gå ut ful, utan att se om jag kan omvärdera för mig själv vad som är fint och fult.

Det som gör mig frustrerad är att jag vet att äcklet inför hår inte har något med verkligheten att göra. Hår är inte fult eller äckligt, hår är hår. Men är det inte ändå majoriteten som dikterar verkligheten? Om 90 procent av alla människor tycker att hår är äckligt, så blir det äckligt.

Det gör håret till ännu en del i den deprimerande buketten av föreställningar om manligt och kvinnligt. När en kvinnlig bloggare lade upp en bild på sina håriga ben spekulerades det i om det egentligen var mansben. För kvinnor är ju inte så håriga. Lika logiskt vore det om jag ifrågasatte att kvinnor har naglar eller producerar saliv.

Och vi hamnar återigen i läget att en kvinnlig kropp aldrig är summan av att vara kvinna + att ha en kropp. En kvinnlig kropp måste skapas.

Tänk om kvinnors håriga ben, armhålor och fittor blev lika dramatiska som mäns håriga hakor. En stil som vissa gillar och andra inte. "Tjoho nu kör vi!" borde det stå här. Men jag kan inte tro att jag får uppleva den dagen.

Fy fan för Bamse

Bamse har tagit jobb på Migrationsverket och råkat glömma bort att människor flyr av en anledning. Vassa skribenter har försökt påminna honom om skillnaden mellan flykt och solsemester. Jag har beställt ett exemplar av tidningen för att kunna bilda mig en egen uppfattning om helheten.

Redan nu vill jag säga något om de överslätande reaktioner som har förekommit.

1: Bra att Migrationsverket vill göra förståeligt material för barn. Och ett sådant material måste självklart ta upp även risken att bli utvisad.

Ja, ambitionen är bra. Att inte vilja ta ifrån barnen hoppet är också bra. Men att skönmåla är bara fegt. Jag återkommer till det.

2: Det är klart att Migrationsverket inte beskriver utvisning som resan tillbaka till helvetet, eftersom de måste tro på sin egen ideologi. Deras uppfattning är att de som behöver stanna får stanna, och de som skickas tillbaka är utom fara.

Inget att argumentera mot. Men kritiken riktar sig inte mot Migrationsverket så mycket som mot Bamseförlaget. Det finns ingen anledning att låna ut en älskad barnseriefigur som megafon åt Migrationsverket.

3: Det här är inget nytt. Bamse har alltid varit ideologisk/problematisk.

Att Bamsetidningarna kan drypa av underhållningsvåld, dubbelmoral och stereotypa könsroller är nog inte vad som åsyftas. På den fronten är Bamse inte värre än den mesta barnkulturen. Det här handlar om skatten och Mao.

I den välspridda serierutan om skatt beskriver Skalman korrekt vad skattepengar går till. Sedan blir han ideolog och påstår att i länder med lägre skatt "har bara rika råd med bra skolor,bra sjukhus och sådant".

Ja, det är ett politiskt ställningstagande. I en fråga som på inget sätt handlar om liv och död, och som jag tvivlar på att barnen är särskilt engagerade i. Harmlöst.

Hyllningen av Mao-Kina är värre. Nu är vi utan tvekan inne bland liv och död-frågorna. Men detta var snart 30 år sedan, och den förlåtande kan se det som en historisk synd. Viktigare är att det fortfarande inte direkt berör Bamses läsare. Svenska barn fick läsa om en utopi långt borta. Det var ingen specialutgåva som översattes till kinesiska och distribuerades i Kina.

Därför är utvisningsserien på en helt annan nivå. Här tar Bamse upp liv och död-frågorna som direkt berör de tilltänkta läsarna. Det här ÄR en specialutgåva till asylsökande barn, som gör anspråk på att beskriva deras verklighet. Förenkla, förklara, vad de går igenom. Det är vad som gör publikationen så outsägligt vidrig.

För det handlar inte om att ur ett vuxenperspektiv förfasas över en politisk serie. Det handlar om barnperspektivet. Serien kommer att ges till barn för att göra vardagen mer begriplig. Och när kartan de fått av vuxenvärlden inte stämmer med deras verklighet, vem är det fel på då? Hur ska de tolka det? Jag tror att den här serien snarare gör de asylsökande barnens liv mer svårbegripligt. Och det är hjärtskärande.

En acceptabel blandras

Vapenbroderns uppsatsande går ut på att jämföra rasistiska texter. Han läser partiprogram och broschyrer. Och jag frågar honom vilken ras jag är, enligt de här texterna. Av ingen särskild anledning, det är någon sorts blandning av intresse och skämt. Så han gör en rasanalys av sig själv och mig.

Och trots att det inte finns ett uns av allvar, blir vi mer och mer äcklade i takt med hans beskrivning.
"Vad obehagligt det var att höra dig säga så där."
"Och det kändes väldigt fel att säga det."

Jag tycker för det mesta att de är komiska. Men ibland snuddar den vid mig, insikten att de tänker så här på riktigt. Att vissa människor skulle definiera mig som en blandras. En acceptabel blandras. Och historiens vingslag och allting... Fan, vad otäckt det blir.