Surr och kurr från äggstockarna

Polariserad klyschfest när jag och en vän pratar barnlängtan:

Jag: Det är som att älska en person som inte finns än. Men man väntar bara på att den ska komma. (SA jag så?! Ja.)

Hon: För mig är det lika lockande som att flyga till Irak och börja kriga för IS.

Om vi leker för en stund att det finns något så tramsigt som en biologisk klocka så är min på nivå: Mayday! Mayday! Sekunderna börjar ticka dubbelt så snabbt och vilken jävla tråd ska klippas. Ja förlåt mig så mycket för att jag är en tjej och har klänning och rosa cykel och vill ha barn!

Jag har tänkt länge att det är en fråga för sedan. Och sedan - intervjuade jag en person som sa att vad fan vet vi om sedan.

Passar det bättre om tio år? Vad är det jag har då som inte finns nu? Och ska jag längta i tio år men vänta för väntandets skull. Vad är det för fel på: nu? Jag kan i alla fall tillåta mig att tänka tanken.

Så jag tänker tanken. Och det är ett surr som blir ett brus som blir ett dån.

Ärligt talat har det surrat länge. När jag jobbade första dagpasset på postterminalen för 1,5 år sedan och tänkte: Smidigt att sluta redan 14.30, då kan en hämta barnen tidigt på dagis. När jag städar ur städskåpet som egentligen är ett riktigt, gammaldags skafferi, och ser vilken perfekt plats det är till en myshörna åt ett litet barn: med några kuddar och en ficklampa och bra bilderböcker. När jag slänger små russinpaket och i förbifarten känns vid att de skulle passa bra att spara till en som vill leka affär. Och sedan kommer på mig själv att någon sådan finns ju inte här.

För mig är det inget en bara gör. Jag tar det på största allvar, såpass att jag ibland tänkt att jag inte ska ha barn, för hur kan jag bara ha mage att ta mig an en så stor uppgift. Men jo. Jag vill.

Jag passar barn sedan 3 år tillbaka och det hjälper inte ett dugg. Snarare tvärtom. Runt mig blir vänner föräldrar. Och nu googlar jag insemination och det kostar chockartat mindre än jag trodde. Så där att jag skulle ha råd att göra ett par tre stycken med en gång. Vilket jag inte ska. Men jag provar att tänka tanken. Crazy eller ej. Att lyssna på bruset.

Frågan som präglat eftervalsdebatten om SD:s framgångar:

Vi har uppmanats att ge kärlek, samtala och försöka förstå, istället för att ta avstånd.

Det är en väldigt fin tanke. Och det är mycket möjligt att det är det rätta sättet att mota bort rasismen. Men jag undrar om ni glömt vilka det är som förväntas göra detta?

Det är de som av SD får höra:

Du hör inte hemma här. Du är ett hot mot vårt samhälle. Det största hotet sedan andra världskriget. Våldtäkt är en del av din kultur.

Det är människorna som helst inte borde existera: Vars pappa eller mamma eller farfar borde ha stannat för att "få hjälp på plats".

Då hade jag inte funnits här

Det är kvinnorna, förlåt, hororna som ska kedjas fast vid spisen. Männen som ska muras in i manligheten. Aktivisterna som ska tystas. Det är hbtq-personerna, de "sexuella avarterna", som ska in i garderoben igen.

De - eller vi - som är direkt hotade av SD:s politik. Det är de som uppmanas: Bli inte rädd. Bli inte arg. Omfamna. HUR kan man kräva det? Av någon annan än Kulla-Gulla.

Slitvarg söker nya jaktmarker

Vi spånar personligt brev och jagar klyschor. En inledning vi blir särskilt nöjda med:

Slitvarg söker nya jaktmarker
Jag heter NN och att vara med mig är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Eller nej. Men tänk om!

Lilla Berlin på temat:

Fittfint

En till mig, en att ge bort. Lite olika uttryck, visst?

Gullnivån på alliansen Alfons Åberg + Lilla Berlin: skyhög

Att försöka prata strukturer, normer och samhällsproblem med folk som hellre tar det personligt. (Eller: Kul Med Paint!)

"Svenska grisar lever i regel hela sina liv inomhus, på betonggolv"

"Alla moln har en silverkant"

"Pollen får folk att nysa"

"Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur"

Och maten kallnade.

Ät du så pratar jag. För jag har varit med om ett mirakel. Så sa jag till min syster när vi beställde burgare. Och maten kallnade.

Miraklet:

Det ringde från ett utlandsnummer och när han presenterade sig tog det tid att förstå vem det var. Vi gick i samma klass från lekis. Hans mamma lagade urgod lasagne och en gång grävde vi en massa hål i hans gräsmatta för att fånga möss. Vi lekte inte ofta egentligen. Men jag tyckte alltid om honom. Även när vi blev tio, tolv och femton år.

Tonåren är som den är. Inte bra. Men där är det en glädje att ha någon. Om det så bara är någon man säger hej till i korridoren. Inte alls den där gränslösa vänskapen från ungdomsböckerna, utan bara någon att prata med ibland. Någon som finns. Och man må vara femton, men den där personen har sett en sedan man var en snorig femåring som inte vågade hoppa från klätterställningen. Han var aldrig nära. Alltid betydelsefull.

Sedan gick vi ut nian och sågs inte mer. Jag tänkte på honom ibland. Sökte efter honom på facebook utan resultat. Hade velat veta hur han hade det.

Åtta år senare, så ringer han. Säger hej, det är jag, jag har tänkt på dig ibland och undrar hur du har det?

Jag har inga barndomsvänner. Några på facebook kanske, men jag håller inte på riktigt kontakten med någon som jag kände före 16 års ålder. Den biten är borta. Så plötsligt en röst från det förflutna! Att han vågade. Ta tag i det, hitta mitt nummer och bara ringa.

Vi fick chansen att säga några saker som vi kanske inte kunde säga som femtonåringar. Jag kände det som om jag hade fått världens finaste present. Det blev inte mer än ett eller två långa telefonsamtal och en fika dagen innan jul där vi pratade bort halva natten. Det är mer än nog. Det är ju ett fakkin mirakel!

Kiss på Världskulturmuseet. Bravo!

Här skiter de i vad du har i brallan. Om du har bralla. Eller kjol. Och frågar bara om du vill sitta eller stå. Enkelt och bra!

Långt om yogan gympan skräcken kroppen

På mitt jobb, yogastället, har vi helt slut på tajts och t-shirtar i storlek S och M. Det finns massa L och XL kvar.

Bra! Många som tränar hos oss är jävligt atletiska. (Obs vet att smal ej är = atletisk. Men häng med i min association ändå.) De håller på med styrketräning och dans. De springer Göteborgsvarvet. De kommer hit för att utmana sig och få träningsvärk. Yogan fördjupar och förbättrar deras prestationer i andra sporter. Bilden av yoga har rört sig så långt från några flummisar som tänder rökelse och sitter i lotusställning och hummar. Yoga är för fler.

Och dåligt! För varför kommer inte de andra hit? Var ryms yogarna som är som mig? Så här:

Först var det bara ett ointresse för tävling och fysiska prestationer. Men i slutet av lågstadiet var jag rädd för gympa. På lektionen: känslan av att väggarna kryper närmre. En simba-inzoomning. Före och efter lektionen, ett vagt magont och oro. Och dagen före gympalektionen förstås. Och på söndagen, inför en ny skolvecka med tre gympalektioner. Ryser fortfarande varje gång någon föreslår skolgymnastik varje dag. För barnens skull.

Bland alla småskolor på landsbygden var det så jävla många turneringar. I fotboll, bandy, basket. Fastfrusna fötter och föräldrar som vrålar uppmuntrande att Kom igen nu då! Och alla.måste.vara.med. Jag minns att en tjej i klassen, vi var inte ens bra vänner, förde min talan en gång: Varför kan hon inte få slippa? Det var aldrig någon som var dum. Jag fick min rädsla ändå.

I femman började jag gråta hemma och mina föräldrar hjälpte till att ordna en deal att jag kunde gå ifrån vissa lektioner, för en promenad eller situps istället. Läraren var visserligen motsträvig, jag skulle ju missa all den fina gemenskapen som gymnastiken innebär. Paniken mildrades men rädslan försvann inte. Det skulle ju fortfarande förhandlas varje lektion: Kan hon vara med på det här? Varför inte? Det är ju bara på lek! Med varje gymnastiklärare sedan dess har jag förklarat och förhandlat på nytt. Sommaren innan högstadiet bytte jag från den klass jag skulle ha börjat i, för att min blivande gympalärare inte förstod när jag försökte förklara varför jag måste ha mitt undantag. Om jag hade varit en mindre duktig tjej hade jag väl bara skolkat. Nu fick jag ändå mina förbannade G:n.

Det har funnits några bra stunder också. Från och med högstadiet fick vi chansen att styrketräna och det var kul. Någon orienteringslektion där jag sprang ensam i skogen och var alldeles varm inuti, men regnkall utanpå. Ett tag hade jag specialundervisning i gympa. En liten grupp tjejer utan motorik som gjorde grundläggande bollövningar. På gymnasiet fick vi simma ibland.

Självklart blev det så här: Jag kan ingenting. Inget bollsinne, ingen kroppskännedom. Kan inte ens vara med och spela skojfotboll i vuxen ålder. I somras skulle vi prova lite badminton och mina ögon tårades, som automatiskt. Barnen som jag är barnvakt åt fyller snart sex år och är bättre än mig nu. De vill fortfarande att jag ska vara med på fotboll och jag kan låtsas för dem. Men jag är dödligt trött på att bowling alltid är på förslag när en grupp ska umgås.

I slutet av gymnasiet mailade jag tusen frågor till en yogaskola. För jag ville ju hitta något att använda min kropp till, som inte gav mig ångest. Det var jag och en massa utbrända 45-åringar som gjorde yoga i ett rum med värmeljus och instruktörens mjuka röst. Kravlöst och lugnande. Det var underbart, och gav egentligen mer behållning för sinnet än för kroppen.

Jag har liksom alltid tänkt att min kropp är en behållare åt min hjärna. Det är hjärnan som är jag. Kroppen är något vi får dras med. Jag har känt mig klumpig och tyckt att kroppen motarbetar mig och bara vill ha och vill ha: sömn, mat, vätska, värme, är det ingen ände på kraven?

När jag först hörde om Iyengaryoga tyckte jag det lät förskräckligt. Torrt. Elitistiskt. Och o-yogigt! Det är en yogaform som är fokuserad på att göra rörelserna rätt - för att få rätt effekt. Säger läraren raka ben så är det raka ben som gäller. Hela tiden blir du korrigerad, med detaljerade instruktioner eller genom att läraren helt enkelt kommer fram och drar i dig. Helt olikt den yoga jag gjort tidigare och en skräck för en sådan som mig. Jag skulle aldrig ha börjat om det inte var för att en bekant utbildade sig till lärare och gav billiga lektioner.

Första passet fattade jag ingenting. Ska vi bara ligga här? Att ligga ner var detsamma som avslappning för mig. Jag missade att kroppen skulle jobba aktivt på golvet. Små saker började hända. Läraren pratade om fyra punkter under fötterna - framsida, baksida, insida, utsida. Att man kan fördela vikten mellan dem. Jag hade aldrig upplevt att de här punkterna fanns. Hon pratade om den nedre revbensbågen och dess riktning. Om att skapa som en svank i övre delen av ryggen, genom att dra in skulderbladen och rulla axlarna bak. Hon sa att vi skulle rotera låren utifrån och in. Att armhålebröstet skulle sträva upp. Att vi skulle dra bort våra skinkor och sitta rakt på sittbenen. Instruktion för instruktion, korrigering för korrigering, upptäckte jag att jag har en kropp. Som går att använda till saker. Som går att samarbeta med. Som är en del av mig.

så

jävla

stort

Jag blev ingen spännis. Jag kan fortfarande inte stå på huvudet. Jag blev frälst, bara. Och jag önskar alla detsamma. En ny chans att få syn på sin kropp. Och säga ett försiktigt hej.

Hej, vill du leka?

Ett statement som heter duga

Högstadiemetoder

Jag minns inte nu vad han gjorde. Inte en enda grej faktiskt. Men jag minns att jag bestämde att det måste få ett slut. Han gick i åttan, jag i sjuan, och jag kände mig trakasserad. Så en dag gick jag rakt fram till honom i korridoren. Gott om publik. Och sa:

"Alltså det här funkar inte längre, du måste förstå att det är slut mellan oss."

Jag blir fortfarande lite full i skratt när jag tänker på det. En genial plan, och rolig. Ganska modig också. Han besvärade mig inte mer sedan. Men idag kan det också kännas sorgligt; Den listigaste plan jag kunde räkna ut, det absolut pinsammaste som jag kunde komma på att utsätta honom för, det var att påstå att han hade varit tillsammans med mig.

Här finns fler kvinnor som fanns:

• Historiskan
• Forgotten Women

Kvinnor som fanns

Här var vi idag och lyssnade på flera föredrag om Kvinnokamp igår och idag, med anledning av Svenska Kvinnors Vänsterförbunds 100-årsjubileum. Några ostrukturerade tankar:

Vi som var där för att få höra om historien, var i minoritet. Där var mest en massa tanter som hummade igenkännande, för de var med. Den äldsta skulle snart fylla 100 år, precis som föreningen. Gullandet med tanter framstår som obegripligare än någonsin. Detta är inga gosekaniner, det är kvinnorna som kämpat för friheter och rättigheter långt före oss! De har varit med om massor och deras öron lär tåla mer än kakrecept och stickbeskrivningar.

Vi känner till ABF-farbröder. Känns gött att det även finns ABF-tanter, som tar micken under frågestunden bara för att de måste lätta sitt hjärta. Om militarismen till exempel. En kvinna idag höll ett brandtal med otrolig patos. Jag kom på mig själv med att småle åt henne och det skäms jag för. (Finns inget värre än att få sitt brinnande förminskat) Här finns en tagg som svider till. Tänker att på 70-talet var detta sättet att dra igång engagemang, men nu får hon några nickningar och sedan blir det kaffe och kaka. Hur ska en sådan här kvinna mobilisera motstånd idag? I all stolthet över det förflutna så fanns också en vilsenhet: Hur fortsätter vi nu?

Jag är med i Rättviseförmedlingen som jobbar med att ropa Vi finns visst! om till exempel kvinnliga DJ:s och manliga cupcake-kreatörer. Ändå går jag på det gång på gång: att de inte fanns förr. Att historieskrivningen ser ut som den gör för att det inte finns fler kvinnor att berätta om. Ulrika Knutson talade idag, och hennes bok om Fogelstadkvinnorna var en dängande ögonöppnare för mig för några år sedan. Men hallå? De fanns ju! Varför har ingen sagt nåt?! Ada Nilsson. Elisabeth Tamm. Honorine Hermelin. Kerstin Hesselgren. Elin Wägner. Nu när jag läser om Svenska hem dyker samma hjältar upp på nytt, och fler därtill. De som pumpar in tid, pengar och inflytande i det de tror på. Anna Whitlock. Emilia Broomé. Ezaline Boheman. Ina Almén. Självständiga, smarta, modiga, idealistiska kvinnor som bara går på: arbetar och debatterar och startar grupper och utbildar och lever efter sina egna principer trots ett väldigt begränsande samhälle. De bara gör det. Det är en tröst och tacksamhet i det enkla, och stora: De fanns. Låt oss för tusan komma ihåg det!

Bedårande skolgårdsklotter

Ska du äta så där mycket smör?

En är på brunch. Med andra tjejer. Och när en smakat på kanske en tredjedel av alla godsaker blir de mätta. Inte nödvändigtvis för att de är tjejer - utan för att de blir mätta bara.

Det är då den slår till. Tjejfällan. Inte kan allt det här goda rymmas i min spröda lilla tjejkropp. Och så låter en bli att äta fler hallongrottor.

Men jag har något att erkänna: hela mitt liv har jag älskat mat. Nyttig mat: avocado och champinjoner och gurka och morot och mango och nötter. Fin mat: boeuf bourguignon och skaldjursrisotto. Ful mat: sylta och burkravioli. Skräpmat: pizza och hamburgare. Surdegsbröd. Vitt-vitt bröd med jättemycket smör. Godis! Kakor! Ost! Allt från raw food till e-nummer-party, jag kommer att äta det och jag kommer att njuta.

Så denna gång fattade jag ett principbeslut och gick ett varv till för att mätta min rymliga kakmage. Och det är klart att det kommenterades. Hur får du plats med allt?

Ja inte vet jag. Hur många manstallrikar, fyllda till brädden och mer därtill, har passerat obemärkta och okommenterade? Ja det förstås, grabbarna behöver äta ordentligt.

Ska du äta så där mycket smör? frågade min systers sambo förbryllat vid frukostbordet. På det svarar jag:

Japp.

Kulturkrock

Det där med flagg-etikett och heder. Lite svårt att greppa?

Berättelser från blåbärsskogen

De cyklade ut hela familjen och plockade. Var borta över dagen, matsäck med. Brorsan satt på en stubbe och surade, ville inte hjälpa till men slapp nog skäll för det. En sommar var de ute tre gånger och fick ihop åttio liter. Nej åttio kan det väl inte ha varit, men det var så där otroligt mycket.

Hem med tiolitershinkar hängande på styret - tänk, sådan tur, att de inte spillde. Det var Fars blåbär, han måste äta massor av bär för sin mage, och Mor lade in bären i stora flaskor så det räckte hela året.

Far var aldrig med och plockade, han jobbade. Med stål på järnverket. Han hade ett labb och provade fram en bra, stark legering. Det var lite märkligt att han jobbade på järnverket utan att vara ingenjör. Hans far hade så gärna velat att han skulle läsa latinlinjen, så då gjorde han det. Fast han var så bra på matte. Men efter studenten gjorde han som han ville, och läste in de naturvetenskapliga ämnena.

Hans far var så väldigt intresserad av Island. Han fick en resa, till Island, efter studenten, och sedan var han fast. Studerade isländska och ledde den isländska institutionen i Uppsala. Men vad hade han egentligen för yrke? Det blev väl inga pengar av en isländsk institution.

Och hans far sedan. Så fascinerad av islam. Ville döpa barnen till arabiska namn. Fick inte lov att döpa pojken till det han helst ville: Muhammed. Så det blev Rolf Mahmud. Mammuten kallad. Vad väckte en sådan längtan hos honom?

Jag diggar en del som Filip och Fredrik gör, men jag diggar den här analysen mer!

Måste vi bry oss om hälsa?

Det nedlåtande mästrande i påståenden om att vi bara tycker om den mat vi tycker om för att vi inte vet bättre.

Den högljudda paniken över tillsatser, allt människo-skapat är ondska, bara naturen är god nog.

Myterna och bristen på källkritik när något gynnar ens egen världsbild: Denna hamburgare har inte ruttnat på tolv år det förstår väl alla att den är giftig! Om man kokar ner coca cola blir det segt och slemmigt, hjälp!

Diet-sekterismen, välj det rätta och bli frälst, välj fel och katastrofer väntar. (Läs hur Hej Blekk skäller på enögdheten)

Utseendefixering och det illa dolda föraktet mot den som inte passar i normen. Ordet hälsa är det perfekta alibit för att komma undan med vad som helst. “Jag menar bara väl, det är helt enkelt inte hälsosamt att vara sådär tjock. Att låta tjocka personer synas på tv är att uppmuntra ett ohälsosamt ideal. Bantningstips?”

Och de välmenande tvärtom-predikanterna: Ja tack till riktiga kvinnor, det ska vara lite att ta i.

Låt oss bortse från allt det. Låt oss säga att det är vrångbilder av hälsa. Hälsobegreppet förvrängt och utnyttjat. Kvar finns bara: att må bra i sin kropp och sin själ. Hälsa i sin bästa bemärkelse. Får man ändå skita i den?

Nu blir det svårt att formulera mig. Friskvårdsbidrag, hälsofrämjande aktiviteter på arbetsplatserna, peppande böcker och artiklar, massor av bloggare som har funnit sin väg till verkligt välmående. Hurra! Jag förstår att de vill dela med sig, inspirera, hjälpa. Och jag vill inte att det här ska vara ett angrepp på dem. Jag vill verkligen inte det. (En av mina bästa vänner är hälsobloggare, höhö. En genial sådan dessutom.)

Men när så många vill prata om hälsa så verkar det som om det också börjar förutsättas: Att alla vill lyssna. Eller borde vilja det. Det finns en välmenande men undervisande ton: Om du bara visste ditt bästa. Om alla bara förstod hur livet kan vara - med rätt träning, rätt kost, rätt attityd. Det är som måste man ursäkta sig “Det är klart att det är viktigt att ta hand om sig, men just löpning är inte min grej”. Och jag får hålla emot så in i bomben här för att inte lägga in brasklappar om min egen hälsa. Mitt i ifrågasättandet vill jag ändå söka medlemskap i hälsoklubben för att verka behörig att ha en åsikt.

Att vara helt ointresserad. Att prioritera annorlunda. Äta sina korvar och ostar och sitta stilla i sin soffa - och få kassa värden och kanske dö lite tidigare. Och inte bry sig. Inte vilja utvecklas eller växa. Bara köra på som vanligt. Går det an? Eller är det vår plikt att bry oss om hälsa - för vår skull, för samhällets skull (välfärdens kostnader), för vår familjs skull? Eller bara för att det är vad varje förnuftig människa gör idag.

Agnes Wold berörde detta i sitt sommarprat och det kändes liksom så - nytt! fräscht! Skulle vara intressant med kommentarer från hälsoivrarna. Återigen: Inte för att sätta dit någon, utan för att jag verkligen är nyfiken på hur de ser på hennes perspektiv.

Det smärtar mig att höra myterna om att immunsystemet är så skört att man måste vara mätt och glad och utsövd för att det ska fungera. [---]
Låt du det autonoma nervsystemet sköta de inre organen. Och ägna din hjärna åt att tänka på något väsentligt i stället.

Agnes Wold

Skickar tillbaka rasistreklamen. Med förslag på förbättringar.

Vad är problemet?

Säg att kvinnors och mäns roller är av naturen givna. Då finns det ju absolut inget att oroa sig över, för den som gillar riktiga kvinnor och män. Det spelar ingen roll hur mycket genusmaffian försöker förstöra med hen och könsneutrala leksakskataloger och manliga förskolelärare. Inget kommer ändå att förändras. Naturen har ju bestämt att kvinnor stickar vantar och män bygger hus. Om könsrollerna är av naturen givna så behövs det inte att någon står upp för dem. Det som är, det är. Så vad är det biologisterna är rädda för? Varför inte bara låta feministerna hållas och lita på er biologi?

Min stora favorit bland anti-suffragettbilder.

Berätta varför man ska rösta på FI, sa hon.

Men det gjorde jag inte. Däremot kan jag berätta varför JAG röstar på FI i år.

"Lek med tanken," sa jag i tidig vårvinter, "lek med tanken att FI kommer in i riksdagen". Då trodde jag knappt på det själv. Men när Soraya Post kom in i EU-parlamentet kändes det inte ens särskilt stort, utan bara självklart. Det var dags. Det är dags nu.

Det var mitt i allt prat om att rösta strategiskt som jag bestämde mig. Så länge har feminismen kommit på andra plats, i debatten, i partier, hos mig själv. Trots att det är den fråga som jag tycker är absolut viktigast för allas vår frihet och trygghet, så har den fått stå tillbaka. Vi tar det sedan, snart, en annan gång.

Och den gången är nu. Nu taktikröstar jag på feminismen. Nu ryter jag till alla partier: Vi tänker inte vänta! Jag är inte någon lojal partist som jag har varit tidigare, jag kommer inte att dela flygblad eller svära evig trohet, men jag röstar på FI för att de är mitt svar på frågan: Vad behöver vi just nu?

Ja, det finns fler partier som är feminister, men inte fler som bygger hela sin politik med feminism som den ideologiska grunden. Att vara vänster har inte alltid varit synonymt med att vara feminist, och det finns inget som säger att det kommer att vara det i framtiden heller. Klasskamp är kvinnokamp, hette det förr, och fortfarande kan vi få höra att det är klasskamp som för historien framåt, inget annat. Ett sådant vidrigt förminskande av överklassens kvinnor och den roll de spelade i kampen för rösträtt. De som hade resurser och kontakter, möjlighet att pumpa in tid och pengar i rörelsen. Att avfärda deras politiska engagemang som någon sorts hobby är verklighetsfrånvänt - hur fri tror du egentligen att en överklasskvinna var för 100 år sedan?

Tillbaka till FI. Några saker har jag varit tvungen att bli säker på innan jag bestämde mig. FI har en maktanalys. Jag kan aldrig tro på en feminism vars ideologi inskränker sig till ungefär "Det är bra när fler tjejer får ta plats". Insikten om strukturer, normer och hierarkier måste finnas med. FI är mer än Gudrun Schyman. Det är klart att min gränslösa beundran och respekt för Gudrun Schyman betyder mycket, men ett parti kan inte bara vara Gudrun och några stollar. FI lyfter antirasismen och miljön, två av vår tids viktigaste frågor.

Och de har ännu inte hunnit göra mig besviken. Jag förstår att politik är massor av avvägningar, men blir fortfarande naivt ledsen varje gång politiker väljer maktspel framför ideologi och vision. Att vara ett nytt parti sätter FI i en position att drömma stort. Nina Björk beskriver i Lyckliga i alla sina dagar hur det rådande systemet framställs som det enda logiska. Förslag om förändringar måste röra sig inom systemets ramar, eftersom allt annat framstår som ologiskt och verklighetsfrånvänt. Så kommer FI och vänder ryggen åt sådant småduttande, säger sånt där som ett rimligt parti inte bör säga. Det är en politik som är modig och storslagen. Och det är så jäkla befriande.

Är det nu vi ska ställa till med ett jävla liv? Eller låta bli?

Mediemedelklassens fördömande av SD stärker partiet. Det skrev Joakim Lamotte efter EU-valet, och han är inte ensam om den analysen. Han bygger upp en effektiv bild av hur etablissemanget mästrar människor som har det svårt, driver dem till ett läge av "Ni ska tamejfan inte bestämma vad jag ska tycka!". Och en röst på SD. Sluta gapa och försök förstå, säger han.

Vet inte hur jag ska förstå mig själv i den bilden. Har en journalistutbildning och ett gäng högskolepoäng utöver det, bor i storstad. Är det olämpligt av mig att kritisera SD? Men om jag säger att jag är uppväxt på landet, där bensin och varg är stora frågor och varje midsommar ett fylleslag i grannens lada, med ont om pengar och ensamstående outbildad mamma - lämpligare?

Nå, detta handlar ju inte om mig. Men jag känner inte igen Lamottes bild.Visst håller sig det mesta av SD-kritiken på rätt sida? Kritiserar partiet, inte väljarna. Och till exempel Niklas Orrenius har gjort ett fantastiskt jobb med att försöka förstå.

Var länge anhängare av principen att vi ska varken prata om eller med SD, utan presentera en asbra politik för minskade klyftor. Eftersom klyftor och elände matar rasismen. Den som kommer med lösningar kan vinna SD:s väljare. Men är det verkligen så enkelt? Visst frodas rasism även när vi har det bra. (Ledsen, ingen källa på detta utan bara spekulationer)

SD:s väljare är inte rasister. De är missnöjda, de är drabbade, de är arga och missförstådda. Vi vill tro det. Det är mycket lättare att bära. Det måste vara så. Och just därför drog jag en lättad suck vid järnrörsskandalen och andra avslöjanden. NU måste SD förlora sin missnöjda svans, bara den rasistiska kärnan kan stanna kvar efter något sådant här. Men stödet är kvar. Så vad ska en tro?

På journalistutbildningen lärde vi oss om konsekvensneutralitet som ideal - en ska rapportera nyheter utan att ta hänsyn till vem som kan gynnas eller missgynnas. Kommer att tänka på det i och med demonstrationerna mot SD. Självklart är demonstranterna anti-SD, men min upplevelse är att protesterna inte bygger på en övertygelse om att detta är rätta sättet att stoppa rasismen, utan springer ut ett starkt behov: Jag måste vara där och visa att detta sker inte i mitt namn. Jag vet inte vilka konsekvenserna blir, men jag måste använda de små resurser jag har (till exempel min kropp) för att visa att det land ni försöker bygga är inte mitt. Så är det i alla fall för mig, sedan jag stod där på torget i Karlstad dagen efter förra riksdagsvalet.

Det är populärt att säga att vi inte låter oss skrämmas av rasister och nazister. Men det gör jag. Jag har varit rädd sedan 2010. Rädd för att vi en dag befinner oss i våra mardrömmars samhälle, utan att förstå hur det gick till, och med insikten att vi liksom bara missade den punkt i utvecklingen där vi borde ha ställt till med ett jävla liv.

Joakim Lamotte vet inte hur vi vänder utvecklingen. Jag vet inte. Här finns bara gissningar. Kanske kommer en punkt i framtiden där vi förstår hur vi borde ha hanterat det här. Tills dess famlar vi vidare. Svaret på frågan om vad det är som håller på att hända och vad vi kan göra åt det, är ett enda förtvivlat: Jag vet inte!

Well done, Sister Suffragette!

"I dag firas Women's Equality Day i USA till minne av den 26 augusti 1920 då den amerikanska suffragettrörelsen lyckades få igenom det 19:e tillägget i konstitutionen, vilket gav kvinnor rösträtt i hela landet." berättar Historiskan. 

Tänker på denna scen ur Mary Poppins och drabbas av sådan översvallande tacksamhet mot alla dem som vigt sina liv åt en kamp som de kanske inte ens hann se resultatet av. Men vi, vi får leva i det resultatet.



Hej, det är vi, your daughters' daughters! And we do adore you. Well done, Sister Suffragette!

Sluta fega med "crazy formuleringar"

Den värsta synden i Bamses elitistiska skola om språk är - trumvirvel - att inte våga stå för sina val. Att fylla texten med signaler av osäkerhet. Som här:

Ska vi skriva nåt eller något? Vet inte, kör på mittemellan.

Eller i denna flämtiga krönika:

Här finns en sådan ängslighet. Man försöker dansa runt innanför språkreglernas ramar och samtidigt toka till det lite, men absolut inte för mycket. Använd ett ord eller låt bli, men lita på ditt omdöme. Inga citattecken. Be inte om ursäkt.

För all text förtjänas att ta på allvar. Inte så att alla texter måste vara lika torra som jag är. Men även den tramsigaste och flamsigaste text ska kliva fram och säga: Här är jag! Med en avsändare som står för sin text - hela sin text.

Vad Sherlock Holmes gör när han inte löser brott

Importerar mejeriprodukter från "Västerböten".

Jag tänker på Mrs Bennet

Och hur det var okej att skriva om kvinnor förr. När Mrs Bennet ska berätta för sin man om en bal så framträder en oerhört tramsig kvinna. Och Mr Bennet kommenterar så här otrevligt:

- Om han hade haft något medlidande med mig, sade hennes man otåligt, så skulle han inte ha dansat hälften så mycket! För Guds skull, säg ingenting mer om hans damer. Jag önskar att han hade vrickat foten under första dansen!
- Kära du, fortsatte mrs Bennet, jag är alldeles betagen i honom. Han är så ståtlig och vacker, och hans systrar är förtjusande. Aldrig i mitt liv har jag sett så eleganta toaletter, jag försäkrar att spetsarna på mrs Hursts klänning...
Här blev hon åter avbruten. Mr Bennet ville inte höra talas om kvinnligt bjäfs.

Ja, uj uj så dum och fånig hon är, den där Mrs Bennet:

Mr Bennet var en så sällsam blandning av intelligens, sarkastisk humor, förbehållsamhet och nyckfullhet, att hans hustru trots tjugutre års äktenskap inte hade lyckats komma riktigt underfund med honom. Hennes själ var mindre svår att pejla. Hon var en kvinna med medelgott förstånd, ringa bildning och ombytligt lynne. Då hon var missnöjd, inbillade hon sig att hon var nervös. Hennes främsta mål i livet var att få sina döttrar gifta, hennes glädje var att gå på visiter och sitta och skvallra.

Hör bara:

[Mr Bennet] som hade blivit fängslad av ungdom och skönhet och det glättiga väsen som vanligen följer ungdom och skönhet åt, hade gift sig med en kvinna vars småsinthet och svaga intelligens redan på ett tidigt stadium av deras äktenskap gjorde slut på all verklig tillgivenhet från hans sida. [---] Sin hustru hade han föga mera att tacka för än att hennes okunnighet och dåraktighet då och då gav honom anledning till ett gott skratt.

Men... hur tramsig ÄR egentligen Mrs Bennet? Om en tänker igenom saken. Detta med att få sina döttrar gifta, det är ju inga romantiska fantasier från hennes sida. Det är det medel som står till buds för att trygga deras framtid. De har ju för tusan inte rätt att ärva något i det pissiga samhälle de lever. Kanske har den intelligenta Mr Bennet någon bättre idé om vad hans döttrar ska leva av, hmm?

Rasism är inte när någon blir ledsen

Ibland när någon välmenande person ska förklara varför en inte ska använda n-ordet, blir det ungefär så här: Någon kan ta illa upp. Det är upp till var och en vad som upplevs som kränkande. Och man ska inte säga rasistiska saker som gör andra människor ledsna.

Aaaargh! Så otroligt fördummande. Ja ja, du menar så väl. Men rasism är inte när någon blir ledsen.

Det har kommit fram så många berörande berättelser de senaste åren: om någon alldeles vanlig människa som sliter ut sig på jobbet, eller är sjuk och dessutom behandlas omänskligt av myndigheterna, kanske en kvinna som kämpar på mot alla odds, eller någon med en svår uppväxt i en rasistisk miljö. Det här är värdefulla berättelser. Värdefulla erfarenheter.

Faran är om allting börjar uppfattas som subjektiva upplevelser. Den här fakkin idén om att det finns ingen objektiv verklighet, bara en mångfald av upplevelser - det där är din, det här är min. Sverige är inte rasistiskt, för det har jaaag aldrig märkt av. Och om en är i ett slutet rum, om en är helt säker på att ingen i detta rum tar illa upp av n-ordet, är det i så fall fritt fram att använda det? Hallå hallå, det finns fakta!

Gud, jag kan aldrig glömma den totalt förvirrade artikel om rasism, visserligen skriven av en mycket ung person, som jag korrekturläste en gång. Den slog bland annat fast:

Rasism kan vara många olika saker, vem har sagt att det bara är mot invandrare? Det kan lika gärna vara mot homosexuella, tjocka eller handikappade, det kan till och med vara en invandrare som är rasist mot svenskar. Rasism har inga gränser, det är när man inte respekterar folk som de är.

Faran är om vi glömmer bort att prata ideologi. Yes, det personliga är politiskt, och många gemensamma erfarenheter av förtryck kan föda en politisk kamp för lika rättigheter. Men till exempel feminismen finns inte till för att någon tjej har det tufft på sitt jobb som sjuksyrra. Och rasism är inte detsamma som att vara elak. Rasismen är en ideologi, en struktur, ett förtryck. En politisk rörelse med en lång historia, precis som n-ordet. Detta ords vidriga historia är anledningen till att det inte ska användas - alldeles oavsett om någon tar illa upp just där och då. För bövelen!

Du vet kanske inte än att du kan

Men herre min skapare, är det teatern som har förändrats eller är det jag? Ikväll går jag återigen därifrån alldeles sprickfärdig av känslor efter att ha sett någonting som angår mig. 

Kikkiland. Kikki Danielsson spelar sig själv och skaparna vill visa en annan grupp människor än de som vanligtvis syns på teatern. Vi är i en liten sketen håla där drömmarna är trånga och allt är sig likt. Där Kikki är idol och soundtrack.

Det vill säga: landet som jag kommer ifrån.
Och jag värjer mig först, ser bara nidbilder av white trash. Men det blir något annat.

Igenkänning. Det vardagstrista. En töntglad icakille. Präktiga par. Bugg! Ett sätt att vara mot sina barn – älska dem äkta men ointresserat, inte tro att de kan bli något särskilt. För vad är det för särskilt med dem, vad är det för särskilt med någon här?

Mitt i allt det vanliga: en stark destruktiv kraft. Jo, hålan är fortfarande en plats man behöver lämna, en plats som kväver och förstör. Men okej. Så ÄR det ju för många. Och för karaktärerna finns chansen att växa. Dramatikern leker med oss alla, skänker en stor vinst, krossar den i nästa stund, slår oss i ansiktet för att vi inte ska glömma att detta kan sluta i fullständig katastrof. Men, på något sätt, något bisarrt sätt, så slutar det i: Hopp.

Det står i programmet att Kikkis låtar och manuset bryter in i varandra och fördjupar och förstärker. Ja jävlar, så är det verkligen. Dansbandsmusiken och Kikki är en katalysator i dessa människors liv. Den här föreställningen hade inte varit densamma utan henne.

Och publiken. Vi är nog en ovanlig blandning. Tack vare att pjäsen är utformad som den är, så blir vi även publik till Kikkis show i pjäsen. Hon kliver fram och presenterar basisten – vi applåderar. Alla låtar applåderas. Och snart bryter applåderna sig helt loss från vanliga ramar. När karaktärerna får något – sin seger, sin chans, sin frihet, sin glädje. Då applåderar vi av ren förtjusning. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Det är sista föreställningen och skådespelarna på topp. Lisa Lindgren som är en helt vanlig leopardmönstrad Tina som bara inte vill vara ensam. Carina M Johansson kan sin kvävda kåta fru sedan Gynekologen i Askim. Första scenen med henne, och hennes make som sitter och grymtar sig igenom filtallriken för att få uppmärksamhet – det kryper i hela kroppen. Så en nervig tonåring som måste flyga NU eller förkolnas. Göran Ragnerstam dansar så att sadismen syns i varje rörelse – men ändå, med ett litet litet tvivel. Är han så vidrig eller misstar vi oss? Och den misslyckade sonen som beställer en bas och plötsligt finns sagan inom räckhåll, kanske, om nu bara... Hans minspel spelar på alla strängar i mig, jag slår händerna för ansiktet, jag fånler hela vägen in i skelettet. Älskade lilla vän, fånga nu din dröm! Du vet kanske inte än att du kan, men vi tror på dig, varenda en i den här berusade publiken.

När allt är vårt att bära

På grund av ett bortglömt teaterkort får jag nu gå på teater tre gånger på två veckor. Kultuuur. Det är inte frågan om vad jag vill se, utan vad som överhuvudtaget spelas. Igår: En handelsresandes död.

Visst har jag sett teater förr. Tycker nästan alltid om det. Om inte skådespelet engagerar så finns ju alltid scenografi, ljus eller koreografi. Men för det mesta måste jag översätta mycket. Från teater till liv. Pjäsen kommer inte till mig och berör, jag måste själv gå dit och leta och hämta det som kan beröra mig.

Det här var annorlunda. En upplevelse som kommer sitta i hela livet, känns det som. Så lågmält och naturligt att jag köpte allt. Satt på första raden och resten av publiken, ja de fanns väl där någonstans men inte med mig. Det var bara jag och ett rum där allt höll på att gå så smärtsamt åt helvete.

Det var en pjäs om två  saker.

1. Hur vi ser på framgång och lycka och vad det gör med oss.
2. Hur kärleken inte är nog när en familj skadar varandra.

Urpremiären var 1949 men det här är en berättelse om oss. Om arbetslinjen. Om hur din identitet och ditt värde är så kopplat till ditt yrke att utan det förlorar du all värdighet. Inte behöver någon tvinga oss att arbeta ihjäl oss, det gör vi ju så hjärtans gärna. För visst är det hedersamt att dö på sin post. Ingen ska kunna säga att vi inte arbetade bra. Arbetade på. För att få det där livet, det där huset, den där bilen, den där förbannade stoltheten. Arbetade vidare mot ett sedan - för en dag älskling kommer vi att dra oss tillbaka och leva gott i det där huset på landet och kanske kan vi odla rödbetor på gården. Du ska få se. Jag går och köper frön. I morgon känns allt bättre.

Vi är tacksamma för vårt arbete, men är arbetet tacksamt för oss? Så slarvigt arbetslivet handskas med dessa mina minsta. Att ha ett jobb där jag trivs, uppskattas och respekteras, med en lön jag kan leva på - det är visst ett hutlöst krav. Att vi har mage att göra anspråk på detta oerhörda.

Ja, det stod i programmet att Arthur Millers pjäser "präglas av politisk medvetenhet och ett starkt samhälleligt engagemang". Och det är klart att detta är samhällskritik! Men inte klumpig, inte högljudd, inte jag-har-en-gitarr-och-ett-budskap-så-jag-behöver-väl-ingen-melodi-samhällskritik.

För det är också något så enkelt som en man i kris som sänder jordskalvsvågor genom alla omkring honom. En klippa till lojal fru. En son som ska erövra världen, så bäst han är. Och så en som bara vill bli synlig. Det gör ont att vara någons barn. Hur vägen till tragedi är kantad av lyckliga ögonblick och goda föresatser. Hur kärleken får oss att hålla ut för länge. Får oss att tro att allt är vårt att bära. Den djupa smärtan i att vilja bära varandra men inte räcka till. Hur räddar jag dig? Säg bara hur för jag gör allt för dig.

Det gick rakt in och det var tårar redan före paus. Men ingen känsloporr. Ingen rasande urladdning. Det var en stillsam sorg och en desperat fråga: Finns det något hopp?

Ock ock ock

Att läsa mina gamla krönikor från skoltidningen på mellanstadiet är att inse vilket präktigt och pretentiöst barn jag var. Och så många öppna dörrar som jag ville slå in. Skrev till exempel en lång text om att alla är rädda för något och att det är modigt att erkänna att man är rädd.

Anar, fruktar, gissar att det blir samma sak med bloggen vad det lider. Att jag ser tillbaka på den, lägger huvudet på sned, och suckar "Ock ock ock, ja tänkt att vara tjugosex år..."

Men vad ska en göra? Vänta tills en är 40 och klok nog att få formulera sig i skrift? Jag behöver skriva, jag behöver det nu, så är det bara. Klok, ja det blir en kanske så småningom om en har tur. Bloggen får hänga med.

Vad kan min kropp stå till tjänst med idag?

Nina Åkestam skrev ett inlägg om mäns raggande, som också gav upphov till fler intressanta inlägg om samma sak. Nina Åkestam tog sig an att förklara varför mycket av den uppmärksamhet som män visar kvinnor är rejält oönskad. Det kan tyckas tramsigt att en ens ska behöva förklara detta, men med tanke på hur det har gått för mig när jag försökt prata t.ex. tafsande med killar, så tycker jag det var ett asbra initiativ att bena ut det ordentligt. Det är schysst att ge svar även på dumma frågor, det är schysst att ge alla en chans att förstå på riktigt.

Men något blev riktigt ledsamt här. Flera tjejer kommenterade att denna manliga uppmärksamhet bara riktas mot snygga tjejer. Att tjejer utanför normen, fula tjejer, tjejer som dem, skulle bli glada för liknande behandling.

Nina Åkestam: "Patriarikatet gör alla till förlorare – både de som blir trakasserade och de som inte blir det mår sämre."

Det är därför denna mittemellanfula tjej vill fylla på med en kommentar. Jag är en sådan där osminkad, hårig och småtjock tjej som inte alls känner igen mig i Nina Åkestams verklighet där män är på en varje dag. Mig händer det sällan. Är jag ute med en snygg vän så får jag en promille av uppmärksamheten. Men några enstaka gånger, ja, några gånger är det mig det riktas mot. Det är jag som får min kropp kommenterad, som blir alldeles nerpratad av någon snubbe som vill berätta för mig vad jag är för en tjej, det är jag som får en spontankram av en främling på pizzerian, eller dras in i en juckande omfamning på ett dansgolv.

Och det är aldrig smickrande. Det gör mig aldrig glad. Aldrig aldrig någonsin.

Inte för att jag är en perfekt feminist. Utan för att i alla dessa situationer är det så vansinnigt tydligt: Detta handlar inte om mig.

Jag är inte en del i ekvationen. Vem jag är, vad jag vill, hur jag känner - irrelevant. Jag finns inte där. Det som finns är en man med ett behov. En man som har känslor, begär, impulser och som kan använda mig och min kropp för att få utlopp för dem. En man som tar för sig. Min roll är på samma nivå som en macka, tandtråd, dörrmatta eller annat bruksföremål.

Detta skriver ju också Nina Åkestam:
"Personen ifråga uppskattar inte mig, utan vad jag gör för honom. Hans liv blir lite bättre och härligare för att jag går runt här och har en rumpa. Men det är ju inte därför jag finns, eller skrattar, eller klär mig på ett visst sätt. De här eviga avbrotten påminner mig om att många runt omkring mig använder mig på det sättet. Det är störigt."

Jag ville bara förtydliga från mitt håll, att det handlar inte om att en är så snygg att en börjat ta sådana kommentarer för givna och att en får höra det så ofta att det blir störigt. Även för en alldeles vanlig tjej som mig är det störigt att bli använd.

Så ja men gud, ragga på! Vi surfittor är inte emot att människor flirtar och visar varandra intresse. Men det ska då vara just det - intresse.