Om en sån där C-uppsatsexamination

Det började med att examinatorn kom in i rummet och sa "Jag skulle behöva tio minuter till att läsa igenom er uppsats lite djupare, det var så mycket omkring mig när jag gjorde det förut".

Den andra gruppen hade skrivit om Rakel, polisens nya radiokommunikationssystem som nyhetsredaktionerna inte kan avlyssna. Examinatorn hade några frågor "Jaha, brukade man avlyssna polisradion på redaktionerna? Rakel, är det de här dygnslistorna? Är Rakel en regelsamling? Är Rakel det gamla radiosystemet? Aha, det är det nya systemet!"

På en uppsatsexamination är det viktigt att man själv står för sina val. Att säga "Handledaren sa..." är ett big no-no. Så när den andra gruppens handledare dök upp räknade vi med att han skulle sitta tyst och lyssna. Som han pratade. Länge och väl om hur bra uppsatsen var, jo visst hade den några brister, men författarna var så kloka och duktiga. Ibland bröt han in för att svara på vår kritik i författarnas ställe.

Vi blev godkända. Men det visade sig samtidigt att vi aldrig riktigt menat det där vi sa om att bara vi blir godkända är vi nöjda. Det visade sig att de senaste tio veckorna inte bara var något vi försökt få överstökat. Vi har lagt ned tid och energi, vi har läst massvis med teori, försökt förstå alla aspekter, genomfört intervjuer med fotografer som vidgat våra vyer, fått fram intressanta åsikter. Vi har, på något plan, haft kul. Det har varit givande. Och det visade sig att vi fortfarande är sju år och vill att någon ska se det vi gjort och ge oss en guldstjärna.

Nu när det är över känns det varken särskilt bra eller dåligt. Mest tomt - vad gjorde man egentligen innan man började med det här?