På högstadiet tyckte folk att jag var konstig när jag använde ordet "realistisk". De visste inte vad det betydde. De tyckte det var onödigt att använda så krångliga ord.
Detta enda enkla ord fick dem att placera mig i facket Djup människa som läser telefonkatalogen som underhållning och bara lyssnar på klassisk musik.
Det var väl inte så jävla kul. Men jag varken ville eller kunde anpassa mitt språk till en accepterad nivå. Hur svåra ord skulle det vara okej att använda då? "Titta Max"?
Vårt språk är så underbart, så kryllande av ord och nyanser, och jag kommer aldrig att förstå den som inte vill smaka på dem alla.
Därför gör det mig jublande glad att skriva uppsats med någon som är ännu "konstigare" än jag. Någon som tycker att åtnjuta är ett helt normalt vardagsord. Heja!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"... facket Djup människa som läser telefonkatalogen som underhållning ..." Ha ha ha!
Men tricket är väl ändå att använd ett språk som folk förstår? Annars är det ingen större mening att kommunicera. Men visst, det finns många gamla fina ord som lever en tynande tillvaro, och som förtjänar att dammas av och lyftas fram i ljuset.
Ja, du har rätt. I jobbet tycker jag att enkelthet är det allra bästa. Och för det mesta annars också, egentligen. Min favoritförfattare Erlend Loe använder knappast några onödiga utsvävningar.
Men jag har fortfarande svårt att förstå varför man väljer insällningen "Konstigt ord, prata vanligt!" istället för "Konstigt ord, vad betyder det?"
Sant sant ...
Skicka en kommentar