Om det som syns, om det som är

Jag ser barn som far illa överallt.

Cyklar förbi en pojke på en skolgård. Han sitter med knäna uppdragna, händerna för ansiktet. Bredvid så står två andra pojkar. Det kan vara så att de tröstar honom, att de snart ska hämta fröken. Men de kan också vara hans plågoandar.

Från mitt fönster ser jag en annan skolgård, där alla barn står samlade i klunga kring sin fröken. Alla utom en pojke, som gömt sig bakom en buske. Länge sitter han där, där bara jag kan se honom. Det kan vara okej. Men det kan också vara så, att om alla barn är samlade utom ett, så är något fruktansvärt fel.

Sedan kommer fler barn dit, och då springer den hittade pojken iväg. Barnen springer efter. Det kan vara en lek. Men det kan också vara en jakt.
Pojken kryper in under en liten läktare, omringad av barn nu. De tröttnar så småningom och lämnar honom. Till slut, när han legat ensam på den blöta marken under läktaren i för många sekunder och minuter, kommer en fröken och hämtar honom.

Allt ser jag från mitt fönster. Kanske är det ingenting. Men det ger mig ont i magen. Och jag vill, jag måste, bli en sån som lägger sig i. Om det kan hjälpa en enda liten gömd pojke.