Jag tror inte på Gud och trivs inte alls på gudstjänster. Är snarare typen som blir livstacksam och andäktig i skogen och vid havet, när solen lyser på ett visst sätt och tiden står still. Ändå har jag alltid varit fascinerad av vissa kyrkliga bitar. Arkitekturen till exempel. De som byggt kyrkor har fattat något, för ingenstans kan jag känna mig så lugn och vis och självklar som i en kyrka.
Musiken är också en del. Gospel har en fantastisk kraft och vissa psalmer är så vackra att det värker. Nu när jag glider runt på wikipedia inser jag att mina två favoriter är skrivna av samma man: Oskar Lindberg.
Han kom från Gagnef i Dalarna, föddes i slutet av 1800-talet, och det är han som ligger bakom Jag lyfter ögat mot himmelen och Över land och sjö, som tydligen urspungligen heter Gammal fäbodpsalm från Dalarna. Att en människa kan åstadkomma något så vackert är overkligt. Psalmerna är inlindade i vemod. Glädje och sorg, längtan och insikt. Allt ryms. Att lyssna på dem är att blunda, andas, stillna. Bara finnas till. Jag måste höra mer av den här mannen!
30 november 2008
29 november 2008
Vissa har det tufft
Blondinbella har anställt en assistent och motiverar det med att hon har så mycket att göra, och nu kan hon istället koncentrera sig på att göra sådant hon verkligen vill medan assistenten sköter diverse kringkring.
Exempel på detta kringkring är att hämta kläder på kemtvätten.
Detta borde inte vara relevant i min värld, eller i min blogg. Men jag kan inte låta bli att må lite lite illa.
Exempel på detta kringkring är att hämta kläder på kemtvätten.
Detta borde inte vara relevant i min värld, eller i min blogg. Men jag kan inte låta bli att må lite lite illa.
När livet värderas lägre än öl
Idag har tjuvlyssnat spärrat upp öronen i mina hemtrakter:
Buss mellan Karlstad och Kil
Två tjejer ~16 sitter och diskuterar en kompis.
Tjej 1: Jag känner mig jättesäker när jag åker med honom. Han är verkligen jätteduktig på att köra bil. Det spelar ingen roll hur full han är, han kör lika säkert och bra ändå.
Tjej 2: Jag vet!
Efter en liten stund.
Tjej 1: Alltså, jag fattar inte att han inte har körkort.
Visst låter tjejernas dumhet komisk. Men om man kommer från Kil och minns de som dött så fastnar skrattet i halsen. Alla har inte fått uppleva sitt sextonde år, på grund av dessa duktiga fulla bilförare utan körkort. Det är inte alls bara en ungdomsgrej, förnumstiga vuxna gör likadant. Oavsett hur många som dör så förändras inte attityden till MIN frihet att ge mig ut på vägen aspackad. Det har ju gått bra förut... Fy fan.
Buss mellan Karlstad och Kil
Två tjejer ~16 sitter och diskuterar en kompis.
Tjej 1: Jag känner mig jättesäker när jag åker med honom. Han är verkligen jätteduktig på att köra bil. Det spelar ingen roll hur full han är, han kör lika säkert och bra ändå.
Tjej 2: Jag vet!
Efter en liten stund.
Tjej 1: Alltså, jag fattar inte att han inte har körkort.
Visst låter tjejernas dumhet komisk. Men om man kommer från Kil och minns de som dött så fastnar skrattet i halsen. Alla har inte fått uppleva sitt sextonde år, på grund av dessa duktiga fulla bilförare utan körkort. Det är inte alls bara en ungdomsgrej, förnumstiga vuxna gör likadant. Oavsett hur många som dör så förändras inte attityden till MIN frihet att ge mig ut på vägen aspackad. Det har ju gått bra förut... Fy fan.
Kärlekskollage
Love Actually var anledningen till att jag kom för sent till förfesten igår. Ett hemskt fint filmkollage som sicksackar mellan diskbänksrealism och godnattsaga. En film om äkta kärlek. Äkta för att den visar kärleken just som den är, med all sin absurditet, slentrian, spontanitet, smärta och eufori. Och kreativa kärleksförklaringar att falla pladask för.
I like to move it
För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig dansat ute. Igår dansade jag bort snuva, halsont och huvudvärk. Dansade bort skrivarprofiler och råkonvertering. Dansade bort stress och ledsenhet. Dansade tills inget fanns utom lamporna som svepte över mig, musiken som pulserade i mig, golvet som klibbade av sprit och glas. Dansade tills mina egna andetag var allt jag visste om mig själv.
Sen följde klassikern sova på madrass, frysande ligga med huvudet under täcket och krama en kudde. Äta pizza och vörtbröd till frukost. Ta på sig gårdagens kläder och vandra hem till en eftermiddag som till stor del kommer att bestå av varmt vatten: Bad, te och soppa. Men först av allt tandborstning, denna lyx!
Pricken över i är de brustna blodkärlen på mina knogar. Inte sviter efter ett slagsmål, snarare en så kallad östgötsk skada. Det finns nämligen ett visst östgötskt manér att säga "Feint!" samtidigt som man slår ihop händerna så det klatschar. Det är knepigt att få till rätt uttal, rätt klatsch och rätt timing. Kräver därför en del övning. Är man hängiven så ger man inte upp bara på grund av lite skador!
Sen följde klassikern sova på madrass, frysande ligga med huvudet under täcket och krama en kudde. Äta pizza och vörtbröd till frukost. Ta på sig gårdagens kläder och vandra hem till en eftermiddag som till stor del kommer att bestå av varmt vatten: Bad, te och soppa. Men först av allt tandborstning, denna lyx!
Pricken över i är de brustna blodkärlen på mina knogar. Inte sviter efter ett slagsmål, snarare en så kallad östgötsk skada. Det finns nämligen ett visst östgötskt manér att säga "Feint!" samtidigt som man slår ihop händerna så det klatschar. Det är knepigt att få till rätt uttal, rätt klatsch och rätt timing. Kräver därför en del övning. Är man hängiven så ger man inte upp bara på grund av lite skador!
28 november 2008
Äntligen!
Nu behöver män inte längre plågas med vanliga tevekanaler fulla med kvinnligt trams. I Danmark lanseras nämligen en manskanal, som enligt Resumé.se ska visa "bilar, racing och kampsporter". Det var då för väl.
Aj
Wulffmorgenthaler sätter som vanligt fingret på det allra mest tragiska. Ett skratt som svider. Genialt.
Dagens censur
Till Redaktionen
Ej för publicering
På förekommen anledning - senast vissa i pressen synliga uppgifter om tyska övergrepp mot norska civilbefolkningen - fästes pressens uppmärksamhet vid det faktum, att varje krigförande stat betraktar alla påståenden om våldsdåd och övergrepp mot de civila såsom mycket allvarliga beskyllningar för att icke säga en grov förolämpning mot vederbörande krigsmakt. Det är därför av yttersta vikt, att dylika uppgifter icke givas publicitet, då det ju ligger i sakens natur att påståenden av detta slag icke kunna godtagas av den beskyllda parten såsom fullt bevisade. Särskilt i nuvarande läge innebär det en verklig fara för vårt land att återgiva påståenden och uppgifter av denna art.
Stockholm den 23 maj 1940
Statens informationsstyrelse
Skrämmande. Nämnde jag att Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning? Men lite censur kan väl inte skada... Klart att tidningarna ska prioritera tyskarnas sinnesfrid högre än uppdraget att granska och informera.
Ej för publicering
På förekommen anledning - senast vissa i pressen synliga uppgifter om tyska övergrepp mot norska civilbefolkningen - fästes pressens uppmärksamhet vid det faktum, att varje krigförande stat betraktar alla påståenden om våldsdåd och övergrepp mot de civila såsom mycket allvarliga beskyllningar för att icke säga en grov förolämpning mot vederbörande krigsmakt. Det är därför av yttersta vikt, att dylika uppgifter icke givas publicitet, då det ju ligger i sakens natur att påståenden av detta slag icke kunna godtagas av den beskyllda parten såsom fullt bevisade. Särskilt i nuvarande läge innebär det en verklig fara för vårt land att återgiva påståenden och uppgifter av denna art.
Stockholm den 23 maj 1940
Statens informationsstyrelse
Skrämmande. Nämnde jag att Sverige har världens äldsta tryckfrihetsförordning? Men lite censur kan väl inte skada... Klart att tidningarna ska prioritera tyskarnas sinnesfrid högre än uppdraget att granska och informera.
26 november 2008
För övrigt
...åstadkommer Kalle Lind den bästa beskrivningen någonsin av Ola Magnell: "Den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft". Mannen med skägg vet hur han ska använda sina ord.
...intervjuar DN Björn Gustafsson.
...har SvD fantastiska djuplodande reportage som jag helt missade som motvillig prenumerant. Om den goda ensamheten. Om mor- och dotterrelationer. Om vanvård på fosterhem.
...förbereder jag och min Personal walker oss inför celibatet genom att kanalisera vår kärlek åt ofarliga håll. Idag har vi koncentrerat all vår kärlek på potatismos och Norra berget. Och jag har tagit reda på att det finns sju nunneordnar inom Svenska kyrkan. Men frågan är om vi inte borde bege oss utomlands när vi ändå är igång.
...har studiemedlet kommit och samtliga studenter firar på Ica. Jag provar en ny taktik: Tänk fattigt innan du blir fattig. Jag tänker rotfrukter och Euroshopper:
182 kronor som räcker till hur många måltider som helst. Men jag har mycket kvar att lära: godis, riskakor och lyxmärket Bregott är dagens svarta får. Däremot är jag nöjd att jag skippade juice och fisk.
...intervjuar DN Björn Gustafsson.
...har SvD fantastiska djuplodande reportage som jag helt missade som motvillig prenumerant. Om den goda ensamheten. Om mor- och dotterrelationer. Om vanvård på fosterhem.
...förbereder jag och min Personal walker oss inför celibatet genom att kanalisera vår kärlek åt ofarliga håll. Idag har vi koncentrerat all vår kärlek på potatismos och Norra berget. Och jag har tagit reda på att det finns sju nunneordnar inom Svenska kyrkan. Men frågan är om vi inte borde bege oss utomlands när vi ändå är igång.
...har studiemedlet kommit och samtliga studenter firar på Ica. Jag provar en ny taktik: Tänk fattigt innan du blir fattig. Jag tänker rotfrukter och Euroshopper:
182 kronor som räcker till hur många måltider som helst. Men jag har mycket kvar att lära: godis, riskakor och lyxmärket Bregott är dagens svarta får. Däremot är jag nöjd att jag skippade juice och fisk.
Timing och glass
De där ögonblicken som är livsavgörande, eller i alla fall känns livsavgörande, är omgivna av en del timing. God och dålig timing.
När en vän dramatiskt skulle avgå från sina förtroendeuppdrag ägnade vi mycket tankar åt detta med skorna. Skulle han ta av sig skorna, säga sina väl valda ord, och sedan inte kunna storma ut förrän han knutit skorna igen? Eller skulle han gå in med skorna på, och redan där väcka uppmärksamhet i ett rum fullt av strumpfötter?
Telefonsamtalet då jag sa upp kontakten med Modern började med att hon sa "Vänta lite, jag måste gå och kissa".
Den här gången väntade jag länge på rätt ögonblick. Men det finns inte något rätt ögonblick. Mitt enda mål var att inte blunda när jag sa det, och det tror jag inte att jag gjorde heller. Nu är det som behövde sägas sagt. Och se, när jag tittar ner är marken kvar under mina fötter och mina ben vet fortfarande hur man lyfter den ena foten efter den andra för att komma framåt.
Lotta på Bråkmakargatan, som tycks vara min förebild nuförtiden, hade inte heller någon bra timing. Hennes längtan efter en cykel blev så stark att hon knyckte tant Bergs. En röd och fin, riktig cykel. Hon tog sats och kastade sig iväg utför backen. Någonstans, även om hon insåg att kraschen var oundviklig, någonstans måste det ha kittlat i magen när vinden tog tag i håret och hon måste ha tänkt "Ja jävlar, det här är härligt!". Sen kom smällen, sen kom blodet, sen kom gråten. Säkert gjorde det ont som fan. Men det var bra. Det var bra att hon gjorde det. För nästa gång går det bättre.
Det är klart att det var lättare när man var liten och ens mamma satt bredvid, strök en över håret och sjöng "Nu i ro, slumra in". Men vi är inte fem år längre. När vi var fem visste vi att tant Berg alltid hade plåster hemma. Nu vet jag att i Sunkan har vi alltid glass. Outsinliga mängder glass. Det hjälper mot allt.
När en vän dramatiskt skulle avgå från sina förtroendeuppdrag ägnade vi mycket tankar åt detta med skorna. Skulle han ta av sig skorna, säga sina väl valda ord, och sedan inte kunna storma ut förrän han knutit skorna igen? Eller skulle han gå in med skorna på, och redan där väcka uppmärksamhet i ett rum fullt av strumpfötter?
Telefonsamtalet då jag sa upp kontakten med Modern började med att hon sa "Vänta lite, jag måste gå och kissa".
Den här gången väntade jag länge på rätt ögonblick. Men det finns inte något rätt ögonblick. Mitt enda mål var att inte blunda när jag sa det, och det tror jag inte att jag gjorde heller. Nu är det som behövde sägas sagt. Och se, när jag tittar ner är marken kvar under mina fötter och mina ben vet fortfarande hur man lyfter den ena foten efter den andra för att komma framåt.
Lotta på Bråkmakargatan, som tycks vara min förebild nuförtiden, hade inte heller någon bra timing. Hennes längtan efter en cykel blev så stark att hon knyckte tant Bergs. En röd och fin, riktig cykel. Hon tog sats och kastade sig iväg utför backen. Någonstans, även om hon insåg att kraschen var oundviklig, någonstans måste det ha kittlat i magen när vinden tog tag i håret och hon måste ha tänkt "Ja jävlar, det här är härligt!". Sen kom smällen, sen kom blodet, sen kom gråten. Säkert gjorde det ont som fan. Men det var bra. Det var bra att hon gjorde det. För nästa gång går det bättre.
Det är klart att det var lättare när man var liten och ens mamma satt bredvid, strök en över håret och sjöng "Nu i ro, slumra in". Men vi är inte fem år längre. När vi var fem visste vi att tant Berg alltid hade plåster hemma. Nu vet jag att i Sunkan har vi alltid glass. Outsinliga mängder glass. Det hjälper mot allt.
25 november 2008
Ett litet andetag
Peter Englunds inlägg om snöstorm får mig att längta hem. Strömavbrott är det enda som gör huset verkligt tyst och mörkt. Plötsligt har vi bara oss själva. Vi samlas i köket och eldar i vedspisen, som inte sprider värmen i resten av huset utan gör bara köket till en kokande mittpunkt. Vi tänder stearinljus. Ibland leker vi en sagolek där alla säger ett ord var tills en lång berättelse byggts ihop. Omedvetet pratar vi alla lite tystare än vanligt. Någon gång har vattnet i rören frusit, och vi smälte snö för att få lite tvättvatten. På kvällen är det dags att elda i vedpannan istället, den sprider värmen bättre. En sten som fått ligga på hällen och ta värme är skön att ha i sängen. Det går ingen nöd på oss. Vi är alldeles trygga, och kan få raljera lite över de där stockholmarna som får panik vid minsta snöflinga. Livet blir med ens litet och enkelt.
Sen kommer strömmen tillbaka. Och det är förstås till det bästa.
Sen kommer strömmen tillbaka. Och det är förstås till det bästa.
24 november 2008
Soppa på en spik
Tog allt som fanns kvar i kylen så här sista dagen innan studiemedlet. Blev faktiskt gott. Perfekt om man är fattig student, vegetarian, frusen eller har ont i halsen. Nu ska här lekas matlagningsblogg:
2 stora potatisar
1 gul lök
Bottenskrapet på en flaska chilisås (Skaka flaskan med någon deciliter vatten i, så får du ut allt)
De kryddor du har (Jag tog örtsalt, grönsaksbuljongpulver, vitlökspulver, svartpeppar och oregano. Hade haft i basilika om det funnits)
Någon liter vatten
Svarta bönor (Som man har färdigkokta i frysen och gärna tinar i kylen några timmar i förväg)
Hacka och fräs löken en stund utan att låta den ta färg. Ha i vatten, tunt skivad potatis, kryddor, chilisås och koka upp. Låt småkoka någon halvtimme. Mosa potatisen. I med bönorna. Stäng av värmen men låt grytan stå kvar på plattan medan bönorna blir varma.
Passar bra att äta med frallor man bakat halv fyra på morgonen =) Fast smör är ett plus i så fall, plommonmarmelad går inte riktigt ihop med smaken.
2 stora potatisar
1 gul lök
Bottenskrapet på en flaska chilisås (Skaka flaskan med någon deciliter vatten i, så får du ut allt)
De kryddor du har (Jag tog örtsalt, grönsaksbuljongpulver, vitlökspulver, svartpeppar och oregano. Hade haft i basilika om det funnits)
Någon liter vatten
Svarta bönor (Som man har färdigkokta i frysen och gärna tinar i kylen några timmar i förväg)
Hacka och fräs löken en stund utan att låta den ta färg. Ha i vatten, tunt skivad potatis, kryddor, chilisås och koka upp. Låt småkoka någon halvtimme. Mosa potatisen. I med bönorna. Stäng av värmen men låt grytan stå kvar på plattan medan bönorna blir varma.
Passar bra att äta med frallor man bakat halv fyra på morgonen =) Fast smör är ett plus i så fall, plommonmarmelad går inte riktigt ihop med smaken.
Why be you when you can be new? (Robotar)
Dystopin i Robotar slår in i verkligheten. Plötsligt vågar branschen säga vad de alltid tänkt: Du duger inte som du är.Det här skulle kunna vara en antireklam, en parodi. Det är det inte. Hela Restylanes hemsida går i samma stil: "Restylane ger dig valfrihet och oändliga möjligheter att se lika bra ut som du känner dig."
Ha. En liten nyhet: Du ser lika bra ut som du känner dig! Människors ögon blir svarta och tomma av sorg, glittrande av glädje. Och går du runt och tänker på en Restylanebehandling ser du knappast särskilt bra ut.
Morgonstund
Jag brukar inte kliva upp klockan tre. I alla fall inte frivilligt. Men igår slocknade jag klockan sex, och då är det omöjligt att sova längre. Intressant att se vad som visas på teve mitt i natten, nu är det vampyrfilm och Kalla fakta, klockan fem ska jag hat-titta på Gilmore girls. Men innan dess ska här bakas frukost. Någon som är sugen på nybakt klockan halv sex?
Uppdatering:
Idag är som sagt en annan dag. En dag då det inte alls är töntigt att sjunga i gardiner. Och så här bra kan det gå om man går i kloster.
Uppdatering:
Idag är som sagt en annan dag. En dag då det inte alls är töntigt att sjunga i gardiner. Och så här bra kan det gå om man går i kloster.
23 november 2008
Jag behöver kanelbullar. Eller ett Pussogram.
Lotta på Bråkmakargatans familj försöker få henne att ta sin medicin. Förnumstiga storebror säger "När jag ska ta min medicin så bestämmer jag mig för att ta den, och så tar jag den bara". Lotta svarar "När jag ska ta min medicin så bestämmer jag mig för att inte ta den, och så tar jag den inte".
Precis en sådan dag har jag idag. Jag säger faan ta den där präktiga Jonas som aldrig gör något fel, aldrig tappat sitt gosedjur i soporna eller stulit tant Bergs cykel.
Jag har badat, utan att tycka att det var det minsta mysigt. Jag har gått the walk of shame hem till Nacksta utan att tycka att vinterdagen var det minsta fin. Jag har bestämt mig för att inte baka, så jag minsann inte får någon riktig frukost imorgon heller. Jag har läst bloggar utan att tycka att de var ens en smula givande. Jag har bestämt mig för att inte gå runt Sidsjön, för det skulle minsann inte vara det minsta skönt. Snart ska jag äta mat utan att tycka att den är god, och se Sound of music utan att tycka att den är bra.
Ibland behöver jag få vara totalt odräglig. Då är det tur att jag bor själv, så ingen annan tvingas genomlida min närvaro. För jag själv vet ju att imorgon är det en annan dag.
Töntar i gardiner.
Precis en sådan dag har jag idag. Jag säger faan ta den där präktiga Jonas som aldrig gör något fel, aldrig tappat sitt gosedjur i soporna eller stulit tant Bergs cykel.
Jag har badat, utan att tycka att det var det minsta mysigt. Jag har gått the walk of shame hem till Nacksta utan att tycka att vinterdagen var det minsta fin. Jag har bestämt mig för att inte baka, så jag minsann inte får någon riktig frukost imorgon heller. Jag har läst bloggar utan att tycka att de var ens en smula givande. Jag har bestämt mig för att inte gå runt Sidsjön, för det skulle minsann inte vara det minsta skönt. Snart ska jag äta mat utan att tycka att den är god, och se Sound of music utan att tycka att den är bra.
Ibland behöver jag få vara totalt odräglig. Då är det tur att jag bor själv, så ingen annan tvingas genomlida min närvaro. För jag själv vet ju att imorgon är det en annan dag.
Töntar i gardiner.
22 november 2008
Take my heart and please don't break it
Fantastiskt så bra det går att lösa all världens problem under en solig vinterpromenad. Jag och min Personal shopper I (idag snarare Personal walker) har kommit fram till följande lösningar:
1. Celibat
Kan man inte få kärlek någon annanstans får man sätta sin tro till gud. Vi ska gå i kloster och njuta av tystnad, soppa och trädgårdsarbete. Har Taizé någon nunneorden?
2. Hund
Det man längtar efter är någon som blir glad när man kommer hem, och kanske lite extra kroppsvärme i sängen. En hund är det ultimata substitutet, säger I och jag håller med.
3. Pussogram
Det var Dalmasen som myntade begreppet men jag och I har utvecklat idén under dagens walkabout. I en tid av blommogram, chokladogram, godisgram och nallegram saknas en ordentlig puss-tjänst i vårt land. Precis som med ett blommogram skulle man få göra några olika val: Tillgiven puss i pannan eller grovhångel så man tappar andan? Ljus eller mörk pussare? Tjej eller kille?
Ja ja, det handlade mycket om kärlek idag. Men vad fan, det är väl inget att hymla med. Ibland är det fantastiskt att vara ensam, fri och alldeles sin egen. Ibland är det mindre fantastiskt. Just vintermörkret vore fint att dela med någon, och i min värld är det inte ett tecken på svaghet eller osjälvständighet. Trean hjälper till genom att i varje reklampaus spela fantastiska Love med Nat King Cole.
1. Celibat
Kan man inte få kärlek någon annanstans får man sätta sin tro till gud. Vi ska gå i kloster och njuta av tystnad, soppa och trädgårdsarbete. Har Taizé någon nunneorden?
2. Hund
Det man längtar efter är någon som blir glad när man kommer hem, och kanske lite extra kroppsvärme i sängen. En hund är det ultimata substitutet, säger I och jag håller med.
3. Pussogram
Det var Dalmasen som myntade begreppet men jag och I har utvecklat idén under dagens walkabout. I en tid av blommogram, chokladogram, godisgram och nallegram saknas en ordentlig puss-tjänst i vårt land. Precis som med ett blommogram skulle man få göra några olika val: Tillgiven puss i pannan eller grovhångel så man tappar andan? Ljus eller mörk pussare? Tjej eller kille?
Ja ja, det handlade mycket om kärlek idag. Men vad fan, det är väl inget att hymla med. Ibland är det fantastiskt att vara ensam, fri och alldeles sin egen. Ibland är det mindre fantastiskt. Just vintermörkret vore fint att dela med någon, och i min värld är det inte ett tecken på svaghet eller osjälvständighet. Trean hjälper till genom att i varje reklampaus spela fantastiska Love med Nat King Cole.
20 november 2008
Äntligen glitter
Något sånt här har jag varit på jakt efter den senaste tiden:
Efter att ha letat i tretton affärer tvingades jag inse att Sundsvall inte gillar silver. Det är bara grått, brunt, beige, svart som gäller. I den fjortonde affären hittade min eminenta Personal shopper ett gott substitut:
Lite tjockare svarta leggings med silverkorn i. Så det blir glitter i helgen trots allt. Dessutom har jag 24 kronor tillgodo efter en synnerligen lyckad övertrassering. Kanske kan unna mig en liten Bacardi Breezer då...
Efter att ha letat i tretton affärer tvingades jag inse att Sundsvall inte gillar silver. Det är bara grått, brunt, beige, svart som gäller. I den fjortonde affären hittade min eminenta Personal shopper ett gott substitut:
Lite tjockare svarta leggings med silverkorn i. Så det blir glitter i helgen trots allt. Dessutom har jag 24 kronor tillgodo efter en synnerligen lyckad övertrassering. Kanske kan unna mig en liten Bacardi Breezer då...
19 november 2008
Detta med belöningar och bestraffningar
...är en populär uppfostringsmetod just nu. Duktiga och lydiga barn belönas med till exempel biobesök. Alla barn förtjänar tydligen inte det.
Varför inte köra samma metod på föräldrarna?
Varje gång du missförstår ditt barn, inte lyssnar, är orättvis, dömer ditt barn ohört, försummar ditt barn, skriker, bråkar inför ditt barn - minus en guldstjärna. Då uteblir ditt efterlängtade skumbad, vinet i helgen eller det där långa telefonsamtalet med en vän.
Absurditeten ligger i antagandet att de vuxna alltid har rätt. Att de aldrig missförstår, misstolkar eller förhastar sig. Ett riktigt farligt antagande.
Varför inte köra samma metod på föräldrarna?
Varje gång du missförstår ditt barn, inte lyssnar, är orättvis, dömer ditt barn ohört, försummar ditt barn, skriker, bråkar inför ditt barn - minus en guldstjärna. Då uteblir ditt efterlängtade skumbad, vinet i helgen eller det där långa telefonsamtalet med en vän.
Absurditeten ligger i antagandet att de vuxna alltid har rätt. Att de aldrig missförstår, misstolkar eller förhastar sig. Ett riktigt farligt antagande.
18 november 2008
Älska de dumma
En vän sa att den perfekta tjejen är söt och lite dum. Huvudet på spiken där. En perfekt partner är helt enkelt lite dummare än du. Och du är lite dummare än honom/henne. På olika fronter, så man kan lära sig nya saker av varandra. Så jävla tråkigt att vara intresserade av samma saker och lika bra på allt. Jag får bara hoppas att mitt livs kärlek inte är alltför intresserad av, säg tändkulemotorer. Även jag har en gräns.
Avbön:
Hittade just några ljudinspelningar av tändkulemotorer. Det låter ju fantastiskt mysigt!
Avbön:
Hittade just några ljudinspelningar av tändkulemotorer. Det låter ju fantastiskt mysigt!
Mjuk som snö
Idag lät jag Dalmasen öppna en honungsburk åt mig. Vad hände med tjejen som av princip skulle öppna allt och lyfta allt själv? Visst är det töntigt men jag tror det bottnar i känslan att orättvisa löner kan jag inte förändra, våldtäkter kan jag inte förhindra, att tjejer kallas slampor kan jag inte stoppa, men jag kan fanimig öppna min egen honungsburk! Kan man inte kontrollera det stora får man nöja sig med det lilla. Men idag, locket satt hårt och så räckte han fram handen. Jag kapitulerade utan en tanke. Kanske håller jag på att bli vuxen.
Eller så är det bara dagens åderlåtning som gjort mig vek.
Eller så är det bara dagens åderlåtning som gjort mig vek.
17 november 2008
Hemmaspa och kuratorknas
Som tjej förväntas man tydligen tycka att höjden av mys är att peela huden och raka benen. "Hemmaspa". Det ska vara jämförbart med helkväll i fleecefilt, inklusive tekopp och lyxchoklad. En egen stund, liksom. Och jag försöker verkligen. Men jag lyckas aldrig hålla känslan längre än tills jag filat ena hälen. Det är fan inte roligare än skoputsning. Kanske har jag nu Sundsvalls mjukaste fötter och lenaste kinder. Vad jag ska med det till är mig en gåta.
Jag har inte varit alldeles värdelös idag. Ringt önskepraktikplatsen och visat intresse, träffat min kurator, bestigit ett berg, pratat kärlek, badat och peelat och smörjt, tvättat, och städat toaletten så det stod härliga till. Och självklart med viljekraft hållt temperaturen under nollan hela dagen. Nu återstår skoputsning. Dessutom har jag testat en idé: skurit filéad apelsin i små bitar att frysa in, istället för isbitar. Får se om det blir någon hit.
Min kurator berättade något intressant för mig. Universitetet upphandlar elevhälsan som vilken vara som helst. Sophämtning, snöskottning, matlagning och så samtalsstöd. Den som är billigast och bäst får jobbet. Nu är det tveksamt om det blir Sundsvalls sjukhus som får uppdraget nästa år. Efter jul kan universitetet ha en ny kurator. Goddag yxskaft.
Jag har bara träffat kuratorn tre gånger den här hösten, och har hyfsad kontroll över mitt liv. Byter de så ska jag prova vingarna på egen hand, sluta helt med kuratorpratet. Det ordnar sig. Men det kan finnas de som har ett större behov av stöd än jag. Det är skrämmande att universitetet bortser helt från det förtroende som byggs upp under samtalsstödet. Jag minns hur jag funderade i ungefär två år innan jag kontaktade elevhälsan första gången. Och det är inte lätt att dra hela sin livshistoria igen, våga lita så totalt på en ny person. Skäms, mittuniversitetet!
Jag har inte varit alldeles värdelös idag. Ringt önskepraktikplatsen och visat intresse, träffat min kurator, bestigit ett berg, pratat kärlek, badat och peelat och smörjt, tvättat, och städat toaletten så det stod härliga till. Och självklart med viljekraft hållt temperaturen under nollan hela dagen. Nu återstår skoputsning. Dessutom har jag testat en idé: skurit filéad apelsin i små bitar att frysa in, istället för isbitar. Får se om det blir någon hit.
Min kurator berättade något intressant för mig. Universitetet upphandlar elevhälsan som vilken vara som helst. Sophämtning, snöskottning, matlagning och så samtalsstöd. Den som är billigast och bäst får jobbet. Nu är det tveksamt om det blir Sundsvalls sjukhus som får uppdraget nästa år. Efter jul kan universitetet ha en ny kurator. Goddag yxskaft.
Jag har bara träffat kuratorn tre gånger den här hösten, och har hyfsad kontroll över mitt liv. Byter de så ska jag prova vingarna på egen hand, sluta helt med kuratorpratet. Det ordnar sig. Men det kan finnas de som har ett större behov av stöd än jag. Det är skrämmande att universitetet bortser helt från det förtroende som byggs upp under samtalsstödet. Jag minns hur jag funderade i ungefär två år innan jag kontaktade elevhälsan första gången. Och det är inte lätt att dra hela sin livshistoria igen, våga lita så totalt på en ny person. Skäms, mittuniversitetet!
16 november 2008
Saker som gör mig glad:
När en mycket rosa vän öppnar dörren iförd rosa strumpor, rosa mysbyxor och rosa tröja.
När jag kliver av bussen i Sunkan och möts av gnistersnö och minusgrader.
Saker som gör mig mindre glad:
När min vän Gunde gör sin väderprognos "Varje dag hela vintern: Fyra plusgrader på dagen och fyra minusgrader på kvällen".
Jag ska använda all min viljestyrka för att styra vädret åt annat håll. Den här vintern ska vara idyll och knastrig snö och stjärnklar himmel, så det så.
När jag kliver av bussen i Sunkan och möts av gnistersnö och minusgrader.
Saker som gör mig mindre glad:
När min vän Gunde gör sin väderprognos "Varje dag hela vintern: Fyra plusgrader på dagen och fyra minusgrader på kvällen".
Jag ska använda all min viljestyrka för att styra vädret åt annat håll. Den här vintern ska vara idyll och knastrig snö och stjärnklar himmel, så det så.
14 november 2008
Vilse bland arbetsfärgrymderna
Det är tidig morgon och illamåendet går i lätta vågor genom mig. Solen går upp över havet. I högtalaren hörs Mia. Hon hälsar välkomna och talar om åt vilket håll dörrhandtaget till toan ska vridas och hur vi kan fälla bak vår stol. Busschauffören heter Bosse, berättar Mia. Sedan tar hon fram kaffe och bullar. Mia låter oss förstå att hon bryr sig om oss. I hennes närhet är vi alldeles trygga. Inget ont kan nå oss på Mias och Bosses buss.
Min tidsuppfattning har förändrats sedan Sunkan. 4,5 timmars bussresa räcker knappt till en ordentlig dagdröm. Vi kommer till Stockholm och här kan man gå en kurs i paketinslagning, så man slipper skämmas på julafton. Här säger en professor att vi ska byta jobb var tredje månad, för "Du är aldrig bättre än din nästa grej". Då blundar jag och ser hur solen hängde lågt över ett Gnarp i grådimma, över tomma värdshus och stängda däckhandlar. Det är det vackraste som finns.
_______________________________________
Sitter på centralen och glor oförblommerat. I folkmassan märker ingen mig, och gör de det kan de få tänka att jag är en storögd lantis. Vilket jag ju också är. Stockholmarna är mycket stressade. Mycket stylade. En väldig massa tjejer klipp-kloppar förbi i högklackat, kort klänning och leggings. På golvet sitter en kvinna och skriver. Ser ut som tentaplugg. Säkert en alldeles lagom brusig miljö att plugga i. Rulltrappan gnäller, rullväskor mot stengolv, blandade röster. En längre upplaga av Leif Silbersky möter min blick. Det tycks vara svartklätt som gäller på centralen. Kostym. Eller päls. Människor har antingen för mycket packning eller ingen alls. Två går förbi. Jag ser i hennes ögon att hon tycker att han är djup och smart och en smula fantastisk. I högtalarna ropar de om spårändringar. Och tiden går, men jag sitter still.
________________________________
Efter några dagar har jag fallit in i rytmen. Som en kropp rör vi oss genom T-centralen. Jag själv existerar inte. Jag är en molekyl i detta stora som rör sig uppåt uppåt, mot linje 14 mot Fruängen. Ibland testar jag att se spärrvakten i ögonen, le stort och säga hej. Men det passar sig inte riktigt. Stör flödet. Mot Fruängen.
________________________________
Jag sitter på Konstfack och känner hur cellerna i mig förvandlas till gröt. Detta är inte väsentligt. Det är inte essentiellt. Adobe RGB kommer inte att göra mitt liv rikare. Det kommer inte att göra världen till en bättre plats. Dagen kommer aldrig att komma då Agda, 63, slår upp lokaltidningen och utbrister "Det var värst vad kommunalrådet ser blaskigt ut i hudtonen, de måste ha använt fel arbetsfärgrymd". Detta är navelpillande.
Min tidsuppfattning har förändrats sedan Sunkan. 4,5 timmars bussresa räcker knappt till en ordentlig dagdröm. Vi kommer till Stockholm och här kan man gå en kurs i paketinslagning, så man slipper skämmas på julafton. Här säger en professor att vi ska byta jobb var tredje månad, för "Du är aldrig bättre än din nästa grej". Då blundar jag och ser hur solen hängde lågt över ett Gnarp i grådimma, över tomma värdshus och stängda däckhandlar. Det är det vackraste som finns.
_______________________________________
Sitter på centralen och glor oförblommerat. I folkmassan märker ingen mig, och gör de det kan de få tänka att jag är en storögd lantis. Vilket jag ju också är. Stockholmarna är mycket stressade. Mycket stylade. En väldig massa tjejer klipp-kloppar förbi i högklackat, kort klänning och leggings. På golvet sitter en kvinna och skriver. Ser ut som tentaplugg. Säkert en alldeles lagom brusig miljö att plugga i. Rulltrappan gnäller, rullväskor mot stengolv, blandade röster. En längre upplaga av Leif Silbersky möter min blick. Det tycks vara svartklätt som gäller på centralen. Kostym. Eller päls. Människor har antingen för mycket packning eller ingen alls. Två går förbi. Jag ser i hennes ögon att hon tycker att han är djup och smart och en smula fantastisk. I högtalarna ropar de om spårändringar. Och tiden går, men jag sitter still.
________________________________
Efter några dagar har jag fallit in i rytmen. Som en kropp rör vi oss genom T-centralen. Jag själv existerar inte. Jag är en molekyl i detta stora som rör sig uppåt uppåt, mot linje 14 mot Fruängen. Ibland testar jag att se spärrvakten i ögonen, le stort och säga hej. Men det passar sig inte riktigt. Stör flödet. Mot Fruängen.
________________________________
Jag sitter på Konstfack och känner hur cellerna i mig förvandlas till gröt. Detta är inte väsentligt. Det är inte essentiellt. Adobe RGB kommer inte att göra mitt liv rikare. Det kommer inte att göra världen till en bättre plats. Dagen kommer aldrig att komma då Agda, 63, slår upp lokaltidningen och utbrister "Det var värst vad kommunalrådet ser blaskigt ut i hudtonen, de måste ha använt fel arbetsfärgrymd". Detta är navelpillande.
09 november 2008
Värdefulla ögonblick
Igår fick jag ett av de där ögonblicken. Där två människor visar sin innersta kärna för varandra. Den tilliten är det finaste man kan få. Vi stod där och speglade oss i varandra, och vi gillade det vi såg.
Idag är en vanlig dag igen. Storstädardagen inför en veckas Stockholm. Dammsuga, diska, tvätta, baka, sortera, packa, damma. Jag försöker få pli på mig själv genom att göra upp regler: Förbjudet att äta innan städningen är klar. En metod med både för- och nackdelar. Städat blev det, men nu mår jag så illa att jag mest kan ligga invirad i en filt och trycka en kudde mot magen. Tror inte jag ska använda den uppfostringsmetoden på eventuella framtida barn.
Kanske blir det jul i Danmark för mig. Jag som alltid varit en sån traditionalist och får skrämselhicka vid tanken på att missa Kalle Ankas Julafton. Dags att göra något helt annorlunda. Bara Mahalia följer med så ska det säkert gå bra.
Blir tyst här under Stockholmsveckan. Och det är väl bara på tiden, så hysteriska uppdateringar som det varit under oktober. Nu ska jag prova att leva istället. IRL.
Idag är en vanlig dag igen. Storstädardagen inför en veckas Stockholm. Dammsuga, diska, tvätta, baka, sortera, packa, damma. Jag försöker få pli på mig själv genom att göra upp regler: Förbjudet att äta innan städningen är klar. En metod med både för- och nackdelar. Städat blev det, men nu mår jag så illa att jag mest kan ligga invirad i en filt och trycka en kudde mot magen. Tror inte jag ska använda den uppfostringsmetoden på eventuella framtida barn.
Kanske blir det jul i Danmark för mig. Jag som alltid varit en sån traditionalist och får skrämselhicka vid tanken på att missa Kalle Ankas Julafton. Dags att göra något helt annorlunda. Bara Mahalia följer med så ska det säkert gå bra.
Blir tyst här under Stockholmsveckan. Och det är väl bara på tiden, så hysteriska uppdateringar som det varit under oktober. Nu ska jag prova att leva istället. IRL.
08 november 2008
Fotografer inte så viktiga, Fokus?
Vi har alla sett den. Bilden där Obama med familj tågar ut på scenen, leende och vinkande. Då kom någon genialisk fotograf på tanken att ta bilden precis tvärtom. Han/hon ställde sig bakom scenen och fångade familjens ryggar och hur deras skuggor blev långa och skarpa av strålkastarna. Vem? Ja, det får jag aldrig veta eftersom fucking Fokus (som i allt övrigt är lysande) struntar i bildbylines.
Tänk dig en tidning där alla artikelförfattare står listade på första sidan, men inte vid sin specifika artikel. Du vet vilka som medverkar men har ingen aning om vem som gjort vad. Ungefär så resonerar Fokus när det gäller fotografer. Och en nyhet för Fokus: Scanpix är inte en fotograf utan ett företag. När ni börjar skriva "Text: Fokus" kan ni också använda "Foto: Scanpix", men inte förr. Skärpning!
Tänk dig en tidning där alla artikelförfattare står listade på första sidan, men inte vid sin specifika artikel. Du vet vilka som medverkar men har ingen aning om vem som gjort vad. Ungefär så resonerar Fokus när det gäller fotografer. Och en nyhet för Fokus: Scanpix är inte en fotograf utan ett företag. När ni börjar skriva "Text: Fokus" kan ni också använda "Foto: Scanpix", men inte förr. Skärpning!
Underbar och älskad av alla
En film med karaktärer djupa som en vattenpöl i Sahara. Men med skönaste hämndscenen någonsin. Den är faktiskt ännu bättre i boken. Mer hämnd, hat och bitterhet tack!
07 november 2008
Billiga mil
Inte ofta man får tillfälle att jubla över billiga buss- och tågbiljetter. Men nu jävlar! Jag kommer till Stockholm och tillbaka till Sundsvall för 366 kr, hem till värmland i jul för 224 kr och tillbaka till Sundsvall i januari för 25 kr. Det blir 3,40 kronor milen. Gött!
06 november 2008
Liv och död på svt
Himlen kan vänta. Inte filmen, utan en dokumentärserie om fem personer som drabbats av livshotande sjukdomar. Speakern förklarar hur de alla fick beskedet mitt i livet. När huset precis var färdigrenoverat, barnet precis fött, pojkvännen hittad, bröllopsresan avklarad. Som om det skulle finnas ett tillfälle som passar för dödsdomar, ett tillfälle då man inte känner sig avbruten och överrumplad och orättvist behandlad.
Jag minns läraren som gick till sjukhuset för att han var täppt i näsan och misstänkte polyper. Det var en tumör. Kan inte föreställa mig mardrömmen. Jag minns smärtan i att se någon som brukade vara lugn och självklar och sammansatt, någon som vi tyckte om, tyngas av rädsla och sorg. Men han fick leva. Han kom till vår student, lika självklar som någonsin förr.
De är så positiva, de här människorna som svt följer. De säger att de kan inte dö, vetenskapen utvecklas, just de ska bli den första som överlever sjukdomen. Det känns som melodifestivalen. Alla tävlande ropar självsäkert att de ska vinna fast de vet att i slutet finns bara en vinnare. Alla kan inte få chansen. Och jag vet inte om jag vill se mer av den här resan, där vissa kommer att nekas själva livet.
Jag minns läraren som gick till sjukhuset för att han var täppt i näsan och misstänkte polyper. Det var en tumör. Kan inte föreställa mig mardrömmen. Jag minns smärtan i att se någon som brukade vara lugn och självklar och sammansatt, någon som vi tyckte om, tyngas av rädsla och sorg. Men han fick leva. Han kom till vår student, lika självklar som någonsin förr.
De är så positiva, de här människorna som svt följer. De säger att de kan inte dö, vetenskapen utvecklas, just de ska bli den första som överlever sjukdomen. Det känns som melodifestivalen. Alla tävlande ropar självsäkert att de ska vinna fast de vet att i slutet finns bara en vinnare. Alla kan inte få chansen. Och jag vet inte om jag vill se mer av den här resan, där vissa kommer att nekas själva livet.
05 november 2008
Fair and Balanced about Obama
Fox News är ju oslagbara. Roligt hur de säger Muslim som om de kämpar mot kräkreflexer. En kille som heter Hussein och röker kan vi inte ha i Vita huset. Världen går mot sin undergång.
Kul var det också att bläddra bland gårdagens valvakor och se de svenska tyckare som ställt upp i teve för att prata om hur det amerikanska valet får för mycket uppmärksamhet i svenska medier.
Kul var det också att bläddra bland gårdagens valvakor och se de svenska tyckare som ställt upp i teve för att prata om hur det amerikanska valet får för mycket uppmärksamhet i svenska medier.
Optimisten talar
Systern och hennes kompanjon (artistnamn Pink Barbro) skrev en låt om de där dagarna. Dagarna när allt går fel och det enda man kan glädjas åt är sina fina tänder. Texten går så här:
Det var tur att jag inte köpte några skor idag
Det var tur att jag inte tog mitt paraply
Det var tur att jag glömde äta frukost
Det var tur
För det är en hemsk hemsk dag i dag
Av nya skor får man skavsår
I solsken får man släpa på paraply
En frukostmätt mage får inte i sig lunch
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk
Tänk om jag hade tagit min varma jacka idag
Tänk om jag hade glömt min cykelhjälm
Tänk om jag hade tagit en dusch i morse
Ja, tänk om
Det hade vart en värre dag
Svetten hade målat lökringar under mina armar
Cykeln hade säkert löpt amok
Varmvattnet hade som alltid tagit slut
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk
Vilken tur att mina stövlar inte läckte idag
Vilken tur att jag inte hann med min frisyr
Vilken tur att inte borstat tänderna
Vilken tur
För det är en hemsk hemsk dag idag
Vattenpölarna hade kantat min väg
Uppsatt hår hade avslöjat ett depptråkigt grin
Tandkrämsminten hade säkert fått mig kräkas
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk
Låten heter Optimisten. Nu ska jag försöka bota min inre optimist med brödbak och Obamas segertal.
Det var tur att jag inte köpte några skor idag
Det var tur att jag inte tog mitt paraply
Det var tur att jag glömde äta frukost
Det var tur
För det är en hemsk hemsk dag i dag
Av nya skor får man skavsår
I solsken får man släpa på paraply
En frukostmätt mage får inte i sig lunch
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk
Tänk om jag hade tagit min varma jacka idag
Tänk om jag hade glömt min cykelhjälm
Tänk om jag hade tagit en dusch i morse
Ja, tänk om
Det hade vart en värre dag
Svetten hade målat lökringar under mina armar
Cykeln hade säkert löpt amok
Varmvattnet hade som alltid tagit slut
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk
Vilken tur att mina stövlar inte läckte idag
Vilken tur att jag inte hann med min frisyr
Vilken tur att inte borstat tänderna
Vilken tur
För det är en hemsk hemsk dag idag
Vattenpölarna hade kantat min väg
Uppsatt hår hade avslöjat ett depptråkigt grin
Tandkrämsminten hade säkert fått mig kräkas
En hemsk dag hade blivit mer än hemsk
Låten heter Optimisten. Nu ska jag försöka bota min inre optimist med brödbak och Obamas segertal.
Självhjälp: Uppskatta det du har
Telefonsamtal från en gammal vän som befunnit sig i Kurdistan en tid. Nu är hon hemma och välbehållen men tycker att livet suger. Hon beklagade sig för sin syster, sa "Jag har inget att glädjas åt i mitt liv". Systern tänkte länge innan hon svarade "Du har ju fina tänder i alla fall".
04 november 2008
Håller tummarna. Så jag vet var jag har dem.
Det är val. Jag har inte brytt mig ett skit. Men medierna måste ha lyckats med någonting, för plötsligt känner jag mig alldeles pirrig. Plötsligt är Obama världens hopp och detta är Stort och Viktigt och Avgörande.
Eller så behöver jag bara kanalisera uppmärksamheten på något annat än att förbereda morgondagens opponering. Jag har också läst massa bloggar jag inte är intresserad av, tittat på Vänner och Judging Amy, och försökt skriva mina memoarer för de senaste åtta åren (men jag orkade bara fem sidor).
Det rasslade i brevinkastet förut. Hade kunnat vara en lapp där det stod något i stil med Du är söt. Men det var bara HSB-propaganda.
Uppdatering:
Och jag är lika dum i huvudet som alltid. Bara jag kom igång var det riktigt kul att responsa bildspel (och sprida ut A3-bilder på köksgolvet). Onödigt att skjuta upp det hela dagen. Gör på mitt eget sätt och skiter i det mesta denotativa fjantet. Istället ska jag dra paralleller till "Ett liv blir till". Detta är "En tall blir till". Nu har jag sett bildspelet (som är fem minuter) sisådär sex-sju gånger. Det finns så många yrken man inte hade en aning om... Kottplockare till exempel. Nu blir det omelett, Top Model och kanske lite valvaka. Ge mig ett O, ge mig ett B, ge mig ett A, osv osv.
Eller så behöver jag bara kanalisera uppmärksamheten på något annat än att förbereda morgondagens opponering. Jag har också läst massa bloggar jag inte är intresserad av, tittat på Vänner och Judging Amy, och försökt skriva mina memoarer för de senaste åtta åren (men jag orkade bara fem sidor).
Det rasslade i brevinkastet förut. Hade kunnat vara en lapp där det stod något i stil med Du är söt. Men det var bara HSB-propaganda.
Uppdatering:
Och jag är lika dum i huvudet som alltid. Bara jag kom igång var det riktigt kul att responsa bildspel (och sprida ut A3-bilder på köksgolvet). Onödigt att skjuta upp det hela dagen. Gör på mitt eget sätt och skiter i det mesta denotativa fjantet. Istället ska jag dra paralleller till "Ett liv blir till". Detta är "En tall blir till". Nu har jag sett bildspelet (som är fem minuter) sisådär sex-sju gånger. Det finns så många yrken man inte hade en aning om... Kottplockare till exempel. Nu blir det omelett, Top Model och kanske lite valvaka. Ge mig ett O, ge mig ett B, ge mig ett A, osv osv.
Välkommen till Mittuniversitetet!
Universitetet där du som student aldrig behöver komma i tid, eftersom föreläsningarna inleds med en timmes teknikmeck.
Universitetet där du som gästföreläsare i värsta fall lämnas ensam med teknik du inte förstår, så allt du kan göra är att slumpmässigt trycka på knappar som får rullgardinerna att åka upp och ner. Eller i bästa fall får du stå och humma i någon halvtimme medan valfri universitetslärare hjälpsamt trycker på knappar som får rullgardinerna att åka upp och ner. Universitetet där din fina powerpointpresentation är oanvändbar utan någon extrasladd som en försvunnen tekniksnubbe har i en låda någonstans. När du väl är redo att komma igång har studenterna sedan länge tappat koncentrationen.
Universitetet där du som fotograf tvingas se skarpa klara bilder förvandlas till pixelpyttipanna i vidriga iMovie.
Universitetet där samtliga projektorer saknar alla färger utom grönt.
Jajemän, välkommen till Mittuniversitetet!
Universitetet där du som gästföreläsare i värsta fall lämnas ensam med teknik du inte förstår, så allt du kan göra är att slumpmässigt trycka på knappar som får rullgardinerna att åka upp och ner. Eller i bästa fall får du stå och humma i någon halvtimme medan valfri universitetslärare hjälpsamt trycker på knappar som får rullgardinerna att åka upp och ner. Universitetet där din fina powerpointpresentation är oanvändbar utan någon extrasladd som en försvunnen tekniksnubbe har i en låda någonstans. När du väl är redo att komma igång har studenterna sedan länge tappat koncentrationen.
Universitetet där du som fotograf tvingas se skarpa klara bilder förvandlas till pixelpyttipanna i vidriga iMovie.
Universitetet där samtliga projektorer saknar alla färger utom grönt.
Jajemän, välkommen till Mittuniversitetet!
03 november 2008
Vad är väl en bal på slottet?
Halva jag sitter och vrider mig av tristessen av att veta exakt vad som ska hända. Han kommer att först vara jätteirriterande, sedan vinna hennes hjärta, göra något riktigt dumt, be om ursäkt på tårdrypande vis. Hon kommer att undvika honom, deppa, men inse att han är den enda rätta och deklarera sin kärlek på tårdrypande vis. Vi ser på romantisk komedi.
Och visst är det riktigt snuskigt dåligt. Men samtidigt sitter halva jag och ryser och pirrar av gullegullet. För hans ögon glittrar när han ser på henne, och i deras liv kommer alls inga omaka strumpor eller bortkomna tandkrämslock att förstöra. Skimret är för evigt.
Vi fick tro på sagor när vi var små. Så varför inte ikväll, en timme eller två?
Och visst är det riktigt snuskigt dåligt. Men samtidigt sitter halva jag och ryser och pirrar av gullegullet. För hans ögon glittrar när han ser på henne, och i deras liv kommer alls inga omaka strumpor eller bortkomna tandkrämslock att förstöra. Skimret är för evigt.
Vi fick tro på sagor när vi var små. Så varför inte ikväll, en timme eller två?
Scener som poppar upp
Flickan vaknar av skriken. Jo, de bråkar såklart. Ständigt denna vaksamhet. Hon skyndar ner. Pojken är liten. Hon minns inte hur liten, han sitter på sin sparkbil och kör runt runt medan de skriker. De har klätt på sig sina hårda röster. Flickan tar fram hörselskydden som pappan och pojken har då de kör gräsklippare. Hon säger till pojken att visst vore det kul att köra bil med hörselskydd. Entusiastiskt tar hon själv på skydden och börjar köra runt med den andra sparkbilen. Pojken hänger på. Såklart, det är ju hans storasyster som föreslår. Visst hörs bråket lite genom skydden, men det mildras. Bättre än inget alls. Flickan ler och hoppas att tröttheten inte lyser igenom. Hjulen på bilen snurrar runt runt runt. Pojken och flickan åker runt runt runt. Turerna i bråket går runt och runt och runt. Vore det en film skulle det se riktigt roligt ut.
02 november 2008
Regissera smartare
Teatersystern och jag har pratat regi idag. Det är en gammal responssanning att inte använda uttrycken bra/dåligt, men att det gäller även inom regi har jag inte tänkt på. Systern säger att orden bra/dåligt får oss att fiska efter beröm och att nöja oss så fort vi hör att det är bra. Dessutom är det väldigt okonkreta ord. Hon lanserar tydligt som alternativ:
"Där var du väldigt tydlig med din känsla, det märktes vad du ville förmedla"
"Det är för otydligt, det framgår inte vad du vill och varför"
Det här gillar jag. Tål att provas.
"Där var du väldigt tydlig med din känsla, det märktes vad du ville förmedla"
"Det är för otydligt, det framgår inte vad du vill och varför"
Det här gillar jag. Tål att provas.
Hellre Dunderklumpen...
Fram tills igår hade jag sett tre skräckfilmer i mitt liv. Två av dem såg jag för någon annans skull. För jag vet att jag blir livrädd, och har därför funnit det klokast att hålla mig ifrån dem. Nu har jag sett sex skräckfilmer i mitt liv. Det får nog sluta där.
För första gången förstod jag faktiskt grejen. Att sitta och vänta på ögonblicket, på överraskningen som snart ska komma. Att flämta, titta bort, krama kudden, skrika. Och sedan skratta över sin egen reaktion och filmens förutsägbarhet. Det var något särskilt. Allt det klassiska obehaget fanns där, värst av allt var detta med speglarna. Alltid speglar, där något oväntat skymtar förbi.
Men sen. När man inte längre är fem tjejer tätt tillsammans i en soffa. Utan bara en tjej, alldeles ensam i sin lägenhet. Då är det lätt att minnas varför jag brukar undvika skräckfilmer. Natten har varit fylld av händer och speglar och japanska ögon i röriga fragment. Bästa botemedlet var att försöka spela upp hela Dunderklumpen, replik för replik, i huvudet. Harmlösare film får man leta efter. Sen ljusnade det. Då äntligen kunde jag somna djupt.
För första gången förstod jag faktiskt grejen. Att sitta och vänta på ögonblicket, på överraskningen som snart ska komma. Att flämta, titta bort, krama kudden, skrika. Och sedan skratta över sin egen reaktion och filmens förutsägbarhet. Det var något särskilt. Allt det klassiska obehaget fanns där, värst av allt var detta med speglarna. Alltid speglar, där något oväntat skymtar förbi.
Men sen. När man inte längre är fem tjejer tätt tillsammans i en soffa. Utan bara en tjej, alldeles ensam i sin lägenhet. Då är det lätt att minnas varför jag brukar undvika skräckfilmer. Natten har varit fylld av händer och speglar och japanska ögon i röriga fragment. Bästa botemedlet var att försöka spela upp hela Dunderklumpen, replik för replik, i huvudet. Harmlösare film får man leta efter. Sen ljusnade det. Då äntligen kunde jag somna djupt.
01 november 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
