Gluttar på Debatt samtidigt som jag försöker få ihop något om Årets bild 1954. Det är sig ganska likt, jag vill varken slakta Stina eller någon annan eftersom de flesta debattprogram ser ut på samma sätt: Ingen får prata klart och alla sitter och skriker. Det handlar inte om dåliga ämnen eller gäster, utan om formen. Att genomföra en bra debatt är kanske en omöjlighet. Och vad nära alla tycks ha till personangrepp...
Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan detta:
Plötsligt får en kille, som representant för invandrare och "vanligt folk", ordet och börjar prata. Men kommer av sig och säger "Nu blev jag nervös".
Jag tappar andan. Vilken avväpnande ärlighet! Att inte försöka babbla vidare om något meningslöst tills man hittar tråden, utan bara erkänna att man tappat bort sig. Jag vill se fler göra så.
Själv skulle jag aldrig våga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar