Mitt liv som fobiker

När jag sitter i soffan ser jag något snabbt röra sig i ögonvrån. Jag hajar till, anar vad jag ska få se. Den sitter mitt på golvet, intill datorsladden, och den är gigantisk. Svart eller kanske mörkbrun. Alldeles stilla är den, som på helspänn. Jag känner paniken komma, och börjar prata högt med mig själv för att tygla den. Lugnt och pedagogiskt guidar jag mig själv. Först lägger jag i från mig datorn, med lugna rörelser så den inte ska reagera, och drar av mig tröjan. Jag vill inte ha några långa ärmar i vägen. Jag tar tag i den tjockaste katalogen i soffan och kryper ihop, förbereder mig. Jag har bara en chans, så jag måste göra det rätt. Det värsta är att fega ur på slutet så man får in slaget fel och den hinner springa och gömma sig. Ett djupt andetag så är jag redo. Jag drar undan sladden så jag kan träffa rätt. Genast börjar den springa mot väggen, jag skyndar mig att kasta katalogen. Kan inte låta bli att skrika till samtidigt. Men jag gråter inte. Jag andas djupt en gång till och torkar upp spindelkladdet med hushållspapper. Det är över för den här gången.

Det är svårt att förstå en fobiker om man inte själv är en. Jag tyckte själv länge att hundrädda var det fånigaste som fanns.

Jag var rädd för småkryp när jag var liten. Som de flesta barn, fast för mig gick det aldrig över, det blev bara värre. Under högstadiet stegrades det. Jag gick i gummistövlar hela sommaren och kunde inte sitta i gräset, inte ens på en filt. Jag började lysa med ficklampa i rummets alla hörn innan jag kunde somna på kvällen. Kvisthålen i trätaket var riktigt jobbiga eftersom jag är närsynt - ett av dem kunde ju vara en spindel. En gång stod jag en halvtimme och väntade vid en springa i väggen där jag sett en spindel krypa in. Jag kunde inte sova och veta att den fanns där.
Det var svårt att be om hjälp också. Ofta blev jag paralyserad och kunde helt enkelt inte öppna munnen. Kanske kunde det höras på min andning eller så fick jag kommunicera med "mmmm". Och när någon försökte hjälpa en kunde det också bli fel. Andra förstår inte allvaret. Viftar lite med en handduk och säger att "Nu är den borta". Det är den inte, spindlar dör inte av handdukar, de får bara en chans att springa och gömma sig.

Det är ren och skär galenskap. Jag vet att spindlar är helt ofarliga. Jag vet att jag lätt kan döda dem. Men förnuft hjälper inte på en fobi. Det som gör mig mest illa till mods är inte att spindeln är här NU, utan tanken på hur länge den har varit här. Har den krupit på mig när jag sovit? Har den haft sina äckliga ben på min kropp? Tanken på att inte ha kontroll.

Men jag har blivit otroligt mycket bättre de senaste åren. Jag har försökt sluta med en sak i taget - ficklampa, stövlar och så vidare. En sommar bestämde modern att jag fick 100 kronor varje gång en spindel kröp på mig. Efter mycket gråt och panik kunde jag ha en spindel i handen. Varje vår måste jag lära mig lite på nytt efter en spindelfri vinter, jag låter dem krypa över handryggen under kontrollerade former. Idag har jag inte kvar någon av mina ritualer - i somras kunde jag till och med gå barfota! Jag har fortfarande svårt för spindlar, men jag planerar inte mitt liv för att undvika dem. Fobin har blivit en helt vanlig skräck. Friheten berusar.