I helgen upprätthöll vi en gammal Sundsvallstradition: att fira för-jul med vänner. I efterhand kan jag se att jag nog var ganska odräglig. När vi pratade om en annan persons eventuella jobbkris sa jag "Sluta, det känns som om vi pratar om min framtid" och när någon beskrev ett teveprogram om trasiga familjer sa jag "Gud, vad det låter som min familj" (fast det egentligen var ganska långsökt). Den deppigas självupptagenhet.
Men grejen är: Det gick ju bra. Jag fick vara odräglig. Vi hade det trevligt ändå, hade en fantastiskt fin jul med hemmagjord Janssons och fikonsnaps och julklappar och sällskapsspel och tramsiga lussefittor. Och det är just vad som alltid slår mig med den här vänskapskretsen: De accepterar mig med mina fula sidor. Det är så jävla fint och det är något jag aldrig vill missbruka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar