En kärlekshistoria

Studenterna tycks avsky Sundsvall. De pratar om ångest och mörker, regn och tristess. Jag förstår ingenting. Jag älskar det. Längtar hit. Känner förväntan i hela kroppen när tåget rullar in på stationen igen.

Det går inte att sätta fingret på det. Jag vet bara att när jag återvänder till Sundsvall är det första som slår mig: Det finns så mycket himmel här. Rimligtvis kan det inte vara mer himmel här än någon annanstans, men det är så det känns. Mycket himmel, mycket luft.

Jag älskar att bo i en stad där det alltid finns landmärken. Var jag än befinner mig i Sundsvall ser jag Norra bergets topp, ofta Södra bergets också. Går jag upp på Norra berget får jag a) flås av trapporna b) överblick över hela min stad. Mitt hem, mitt universitet, min järnvägsstation, min mataffär, mitt promenadstråk, mitt favoritfik, min hamn. En stad som är överblickbar och greppbar, där jag inte bara är ett dammkorn på tunnelbanan.

Till och med Sundsvalls lukter älskar jag. De där sensommarkvällarna när hela staden luktar trädgårdsbrasa. Stråket av thaimat vid Sidsjöbäcken. Kvarteren där tvättstugeluften ångar upp ur källarfönstren och får gatan att lukta nytvättade lakan och dyra sköljmedel.

Jag älskar att bo där det finns granskog, hav och berg. Där jag kan plocka blåbär runt knuten. Jag älskar att mannen på Ica, han som pratar för sig själv, trots allt verkar vara glad och få sitt underhåll varje vecka. Jag älskar vänligheten. Hur folk inte brakar in i dig på gatan. Jag älskar ångan över Selångersån en tidig höstmorgon.

Mest av allt älskar jag känslan av att detta är mitt hem. Att det alltid har varit mitt hem. Sundsvall låg här och väntade på mig, och jag fann det.