Plötsligt händer det. Den ligger där, mitt på tallriken, bland allt buffégott. Den måste ha smugit sig med tomatsalladen, och nu blottats under potatisgratängen. En stor. Och jag kommer så väl ihåg smaken från den där gången för 14 år sedan. Lukten från andras tallrikar. Den lilla hinten i en sallad som rensats från det odrägliga.
Men för guds skull. Jag är 21 år, omgiven av uppklädda främlingar, och dessutom en professionell yrkeskvinna. Jag tänker inte lämna mat på tallriken.
Ingen betraktar mig. Jag spetsar den och stoppar in den. Turbotuggar. Det vidriga sprider sig i hela munnen, blir till tusen små vidriga bitar, smaken är överallt. Jag kan inte prata, inte tänka, bara tugga så att det snart ska vara över.
Jag har en plan. Glaset med hallonsoda är inom räckhåll, en kryddig potatissallad redo på gaffeln. Nu så. Svälj, och in med potatissalladen i sådan hast att en klump faller i knät och blir en fettfläck på klänningen.
Det är äntligen över.
Oliven är borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar