Dagens telefonsamtal eller AAAAAARRRRRRGGGGHHH

Han: Hej, jag ringer från företaget X. Ni har ju skrivit en artikel om oss, och det är väl inget konstigt med det. Men jag undrar hur du har gått till väga, för en av mina anställda har inte blivit informerad om att hon blivit intervjuad och skulle citeras i tidningen. Hon är jätteledsen och känner sig kränkt, verkligen kränkt.
Jag: I växeln sa jag som jag alltid säger: "Jag heter NN och ringer från tidningen X, jag söker någon som kan berätta för mig om XX". De sa att de skulle koppla mig till en ansvarig och jag fick prata med NN. Jag presenterade mig såklart igen och sade vilken tidning jag ringde från, sedan började jag ställa frågor.
Han: Sa du "Jag håller på och skriver en artikel om det här och kommer att citera dig i tidningen, är det okej?"
Jag: Nej, så sa jag inte. Jag berättade vilken tidning jag kom från, sa att jag pratat med en kund, och ställde mina frågor.
Han: Det kan låta naivt, men alla förstår inte att om en journalist ringer så blir man intervjuad. Det är något man lär sig efter hand. Du kunde ju ha erbjudit henne att läsa igenom artikeln också.
Jag: Är det något som är fel i artikeln?
Han: Nej, allt är korrekt. Men hon ville inte vara med i tidningen överhuvudtaget. Hon ville bara svara på dina frågor.
Jag: Utan att tro att jag skulle använda hennes svar till någonting?
Han: Hon trodde att du ringde för att du ville hjälpa en kund. Det ville du väl också, men främst ville du skriva en artikel för att sälja din tidning.
Jag: Ja, att skriva artiklar är mitt jobb.
Han: Men alla förstår inte. Du kan jämföra det med telefonförsäljning. Om vi ringde och sa "Jag vill sälja XX till dig" så skulle vi aldrig få något sålt. Vi säger "Kan du prata en minut?" och sen sitter folk där med något de inte förstod att de beställde. Det är samma sak.
Jag: Men nu har hon ju svarat på en journalists frågor...
Han: Men hon har ju inte blivit informerad om att det var en intervju. Du säger själv att du inte har informerat henne om det. Och nu står hon med namn i tidningen, googlar man på henne får man upp det. Du får ta bort namnet ur artikeln. Egentligen vill vi att du ska ta bort hela artikeln, men du får väl skriva vad du vill. Men namnet ska bort.
Jag: Jag ska kolla med nyhetschefen hur vi gör /.../ Nu har vi diskuterat, och vi plockar bort namnet.
Han: Bra. Och om ni vill skriva något mer om oss får du gärna kontakta mig, så inte någon stackars anställd blir uthängd för företagets missar.

Jag är så arg.

Det händer att folk ringer och säger att det är visst inte gott om blåbär i år, eller att någon ljugit, eller en artikel känns för hårt vinklad. Jag tycker det är viktigt att lyssna. Men det här. X är alltså bedrövad och kränkt över att om man googlar hennes namn får man upp en helt korrekt artikel där hon förklarar företagets regler och säger att om det blivit något missförstånd så ska det klaras upp.

Om en telefonförsäljare ringer och är så trevlig att kunden inte lyssnar på vad den tackar ja till, vems är ansvaret? Om en journalist ringer och ställer frågor och ber om namn och titel, och den utfrågade tror att det sker av ingen anledning alls, vems är ansvaret? Och om växlen kopplar mig till en "ansvarig", hur ska jag då veta om det i själva verket är en "stackars anställd"?

Det är inte beslutet att plocka bort namnet som gör mig arg. Jag förstår att man hellre tar den säkra vägen, och hennes namn var på intet sätt bärande i artikeln. Ändå oroar det mig lite, av principiella skäl, att vårt oberoende så lätt ruckas.

Men det som gör mig fly förbannad är känslan.
Att vara så bakbunden av min roll, av att representera ett helt företag, av yrket jag älskar att jag inte kan få försvara mig. Att tvingas erkänna ett fel jag VET att jag inte begått.
Det är en ilska som svämmar över alla kanter.