Kikade in till kollegan för att kolla på en artikel jag var nyfiken på. Hon sa något om en kille som stack ut på bilden. "Vad söt han var" sa jag. Sedan läste jag bildtexten och gjorde en sådan där åh-mina-franska-nerver-eller-jag-blir-dödad-av-zombier-eller-någon-friar-till-mig-inandning som de gör på film.
Plötsligt var jag sju år igen. In i mig susade den löjligt stora beundran jag hyste för min dagmammas son. Killen som kunde rita en perfekt spindelmannen. Killen som alltid var glad och snäll och lät dagbarnen vara med. Killen som byggde geniala tekniklegomaskiner (bland annat ett fungerande sågverk!) och en egen pulkabacke på sommaren. Killen som hade en tam höna som kunde klättra på stegen upp till hans koja, som inte var lik någon koja du någonsin sett.
Sedan andades jag ut och var 21 år igen. Men att han, som jag beundrade så, nu läser en utbildning som jag länge haft ögonen på - det tänker jag ta som ett tecken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar