Om tågen

Den här vintern har jag bestämt mig för att nollställa min inställning till SJ. Min uppfattning om dem baseras härmed bara på hur de beter sig från och med nu. Min ambition är att vara resonlig.

Självklart kan vi inte ha det som förra vintern, med en trög beslutskedja som gör att till exempel extraskottare inte tas in direkt, utan först efter långvariga problem. Eller som i somras, där personalen på plats inte tycktes ha mandat att låta passagerarna lämna tåget när de i timmar stod stilla i värmeböljan från helvetet.

Och visst blir det vinter varje år, visst måste det finnas beredskap att hantera snö och kyla. Visst måste staten investera i järnvägar och tågsätt som klarar svenska förutsättningar.

Men. Som det ser ut nu, med den utrustning som finns och det väder vi har, tycker jag att det är överdrivet att ta till brösttoner när tåg ställs in eller blir försenade. Att det händer borde inte förvåna, hur det hanteras är det essentiella.

Och den försening jag själv råkat ut för i vinter skötte personalen så smidigt att jag aldrig varit med om maken. Vi fick löpande information, uttömmande information,via sms och på perrongen och på tåget. Det fixades ersättningsbussar i förebyggande syfte, de andra anslutningarna väntade in oss, taxibilar ringdes. Det bjöds på fika. Det var kort sagt en uppvisning i strålande service.

Visst är det många som har andra upplevelser, men så ser min ut än så länge. Och därmed hejdar jag gnället tills jag har anledning att gnälla.