Mera nostalgi! Reklam

Härmed utses den här veckan till nostalgivecka.

Först ut: Reklam!
För rättvisans skull både bra och..hrmm..mindre bra exempel.


Ipren


Via Direkt


McDonalds


Vasakronan


Gevalia

Reklamnostalgi

Mera språk (nu är jag igång!)

Apropå förra inlägget: Hur ska man göra då? Det är ju bättre att ge lösningar än att bara klaga.

Ja, det är inte lätt att göra mig nöjd. Jag kämpar med allt jag skriver för att hålla det borta från adjektivsjukan och schlager och ing-problem.

Ibrahim och svanen i förra inlägget är ett genialt exempel på hur man lyfter en text femtielva steg högre.

Ett tips jag läst och försöker använda mig av är att hitta mer exakta substantiv för att slippa krydda desperat med adjektiv.
"Den stora mörka lummiga skogen" blir "storskogen" eller "gammelskogen".

Jag läste en jämförelse som var ungefär så här:
"Det lilla slitna röda huset stod mitt i den stora mörka gamla lummiga skogen"
vs
"Torpet hukade sig i storskogen"

Och här kom en sak till in: man kan beskriva substantiven med verb. Att påstå att föremålen beter sig på ett visst sätt (hukar sig) säger något om hur de är, utan att klägga på tusen adjektiv. Funkar ibland.

I textkommunkationen hade vi en övning där vi skulle beskriva en kort scen utan att tolka något. Vi fick bara skriva det vi visste. Till exempel "Hon väntade otåligt" fick bli "Hon skrapade med foten i marken, drog upp mobilen ur fickan en kort stund och tittade bort mot drottninggatan". Som vi skrev om våra texter! Som vi var trötta på läraren! Men vi lärde oss något. Här kan man ju inte påstå att hus hukar sig. Men det är två olika metoder och jag gillar båda två i olika sammanhang.

Det är övning som gäller. Jag vet att jour-klassen här på universitetet har haft en observationsövning. Sitt en timme på samma plats och skriv dina intryck. Låter nyttigt, tycker jag.

Att läsa Erlend Loe och Mikael Niemi ger bra inspiration. Loe skriver enklast enkla men får ändå så mycket sagt. (Han tycker för övrigt att en människa som skriver hela sitt liv på sin höjd får använda två utropstecken under hela den tiden) Niemi målar och målar men inte på det traditionella sättet. Dem ska jag också fria till, om tillfälle ges.

Språksnobbarnas klubb

Jag är en språksnobb. Jag erkänner.
Visst, jag är hyfsat språkliberal och tycker språkets utveckling är spännande.
Men det finns saker jag inte klarar av, som när systern säger Scrambled eggs istället för äggröra. Och särskrivningar.

Och framför allt:

Engelskan har ing-formen. Det har inte vi. Fortfarande vet översättarna inte hur de ska handskas med det. En vanlig bistats i stil med "said Hermione frowning" eller "yawned Ron smiling" flyter förbi obemärkt på engelska. Men förvandlas på svenska till onaturligt överlastade "sa Hermione och rynkade pannan" och "gäspade Ron och log". Och så tar svenska författare över den stilen i tron att det ger närvaro och målande detaljer. I värsta fall kan man få läsa "mumlade hon blygt medan hon snurrade en länk av sitt bronsglänsande lena hår runt sitt eleganta pekfinger". Där har vi också ett klart fall av adjektivsjukan.

Och jag mår så dåligt varje gång jag läser sånt här. Vill riva sönder böckerna, ringa författaren, kasta ägg på översättarens hus. Jag önskar att jag var mindre snobbig. Men när jag läser vill jag dras in i en annan värld, och det går bara inte om jag ska snubbla på alla dessa adjektiv och andra äckligheter.

Så hade vi lektion i reportageskrivande häromdagen. Läraren skriver två exempel på tavlan:

- Titta, en svan, säger Ibrahim och ler.

- Titta! En svan.
Ibrahim ler.

Vilken skillnad! Och så säger hon att hon hatar meningar enligt modell ett. Föreställ er min lycka! Jag tror jag ska fria till henne...

Dagens ord

Jag är tio år och sitter under köksbordet. Modern och systern pratar i telefon. Hon är femton och ska ha stort grammatikprov, nu djupdyker de i skillanden mellan adjektiv och adverb.

I "Hon är vacker" är vacker ett adjektiv. I "Hon sjunger vackert" är vackert ett adverb. Ett ord som beskriver ett verb.

När de lägger på är de helt utmattade. Men jag ser världen med nya ögon. Allt hänger ihop. Inget är en slump. Allt är uttänkt och organiserat. Jag sticker upp huvudet över bordet och utbrister "Wow, vilket coolt system!".
Jag har haft mitt första möte med grammatiken.

Sen dess har jag varit fast i språket. Skrivit dikter, noveller, limerickar och artiklar. Ständigt fascinerats av människors förmåga att använda orden på nya sätt. Mikael Niemis och Marcus Grahns målande, dinalungors passionerade dansande, Erlend Loes enkla raka.

Och så kom Värsta Språket på TV. Jag köpte min första etymologiska ordbok. Jag började läsa kursen textkommunikation. Fixade mailprenumeration på Om ett ord.

Och fascinationen tar aldrig slut! Jag blir fortfarande euforisk över hur det hänger ihop, och hisnar över att jag aldrig blir fullärd. Alltid finns det nya ord att utforska.

Som en hyllning till språket, kommer här mina senast funderade ord:
Partner. Det heter en partner, flera partner. Inte partners!

Incest. Jag har alltid trott att det bara handlar om föräldrar och barn. Men det betyder könsumgänge mellan nära släktingar.

Proxy. Hörde någon på TV säga "You need a proxy". Hade aldrig hört ordet annat än i proxyserver. Ordlistan anger synonymerna Deputy, Delegate, Stand-in och förklaringen "Any member is entitled to appoint another person as his proxy to attend and vote instead of him"

Orgasm. Var bara tvungen att se hur ordböckerna beskriver fenomenet. Bonniers ordbok skriver "Sexuell utlösning (utgör slutfasen, "höjdpunkten", av ett samlag)". SAOL skriver "Vällustkänsla vid sexuell utlösning".
Ganska torra beskrivningar...

Jag bor granne med Joel!

Nu har jag läst om alla fyra böckerna om Joel. Att det är "ungdomsböcker" rör mig inte i ryggen. De är så fulla av livsvisdom, vemod, poesi och sorg. Vardagsglädje och längtan och insikt. Det var en högtidsstund att läsa om dem.

Och medan jag läste lade jag märke till sånt jag inte tänkte på förra gången, när jag var tolv år och bodde i Värmland.
Joel är född i Sundsvall. Han blir nästan överkörd av Ljusdalsbussen. I förbigående nämns bussen till Ånge. Och sakta går det upp för mig - jag bor granne med Joel!

Och google berättar för mig att Joel bor i Sveg. Där Henning Mankell växte upp. Nej, hans pappa var inte skogshuggare. Men hans mamma stack när han var liten. Mycket är säkert självbiografiskt.

Men det bästa av allt: i Sveg finns en Joel-vandring. Man kan köpa en särskild karta och följa Joel genom samhället.

Åh - jag måste dit! När går nästa buss från Sundsvall till Sveg?

Sengångarens visa

Allt är ganska rörigt just nu. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Igår bläddrade jag i en fotobok, och såg en bild på en sengångare. Det vore nog inte helt fel att leva så. Så här föreställer jag mig det:

Sengångarens visa

Åh. Ser man på. Det regnar...visst idag.
Tror jag ska gå. Och hämta en frukt.
Ja. Det ska jag.

Och löven vajar. Där. Och där.
Nu är det moln.
Nu är det sol.
Nu går jag att hämta min frukt.
Ett steg. Och två.

Nu äter jag min frukt. Fröna droppar från hakan. Dropp.
Saften är god. Ja.

Månen går upp. Snart sovdags. Jag blundar.
Nu blundar jag.

Heureka! Sanningen om draken

Sundsvalls kommun har en drake som symbol. Sen jag flyttade hit har jag inte hittat en enda person som kunnat förklara varför. Herrbasketlaget heter Dragons. I år ska det till och med byggas en flera meter hög drake i granris till julskyltningen. Då måste det ju vara någon riktigt gammal och stark symbolik bakom.

Och idag har jag hittat det! Jag snubblade (bildligt) över en man som bloggar om ALLT som har med Sundsvall att göra. Här berättar han om draken.

Det är en ganska komplicerad historia med många olika åsikter om hur det verkligen gick till. Klart är i alla fall att kommunen haft sin drake sedan 1988.
Det kan ha något att göra med branden i slutet av 1800-talet, att draken skulle vara någon slags skyddsdjur för staden.
Eller så valdes kommunens logga för att många hus i staden har just drakar som dekoration. Och det skulle bero på att draken enligt österländsk tradition är ett lyckodjur.

Jag känner mig genast så mycket klokare...

En kärlekshistoria

Blixtövning. En kärlekshistoria. I rollerna: två päron. Manus, scripta och foto: Jag och Johu.

20/11

Sconeskväll med grannen med stort G.
Desperate Housewifes var spännande, och min hyacint slog ut.
Nu luktar lägenheten såpa, scones och värmeljus och jag läser Henning Mankells berättelse om Joel, böckerna som förgyllde min barndoms slut med poesi och livsvisdom.
Det ska va gött å leva.

Morgon i paradiset

(utsikt fån köksfönstret igen)

Ungdomlig naivitet

Läser i lokaltidningen att några killar lagt glasbitar i två tjejers drinkar. De träffades ute och gick hem tillsammans för att leka drickalekar, verkar det som. Och så upptäcker tjejerna att de druckit bitar av en gammal glödlampa.

Så sjukt.

I artikelns sista stycke citeras en polis.:

"Ungdomlig naivitet
Han är dock kritisk till att flickorna så lättvindligt bjöd hem två helt okända män.
– Det handlar förmodligen om ungdomlig naivitet, men jag kan inte annat än uppmana till att tänka sig för ordentligt innan man tar hem någon man inte känner, säger han."

Ja. Självklart är det tjejernas fel. Som vanligt.

När de träffade två trevliga killar, borde en varningsklocka ha ringt: Säkert kommer de här killarna försöka skada oss på något vis.
Det är ju en vettig mansbild. Det är lösningen på tjejers rädsla, slutet på förtrycket. Skyll er själva.

Kärnfamiljsterrorn

Jag skulle skrivit om det här för länge sen. Men jag har inte orkat arbeta upp någon kampvilja. Så nu skriver jag bara:

I och med debatten om homoäktenskap har de vaknat till igen. Kärnfamiljsterroristerna.

Äktenskap är bara till för barnalstrande, enligt deras underliga logik. Och barn MÅSTE ha en MAMMA och en PAPPA. Något annat är otänkbart.

Enligt SCB är 25 procent av alla barnfamiljer, familjer med EN förälder. En mamma ELLER en pappa.

Och självklart är alla dessa barn, en fjärdedel av alla jävla barn i hela landet, helt psykiskt labila. De är olyckliga, störda, stökiga. De kan omöjligen hitta kvinnliga och manliga förebilder i sin faster, fritidsledare, gudfader eller lärare. De har haft en mindre värd uppväxt. De är tragiska stackare. Allt detta enligt kärnfamiljsterroristerna alltså. Bara en väg är den rätta vägen! Följ den rätta vägen! Följ den rätta vägen! Förbarma er över de ovärdiga barnen och föräldrarna! Fräls dem ifrån ondo!

Åh gud. Jag funderar på att bryta ihop eller åka in på ungdomsanstalt bara för att hjälpa terroristerna på traven. Tror jag redan är på god väg.

Dom där dagarna. När man vaknar sur och känner att det aldrig kommer att gå över. När man ligger kvar i sängen och drar sig, utan att njuta av det. Och frukosten är äcklig och håret är fett.

Dom dagarna blir så mycket bättre när man har en granne som drar med en ut för att mata svanarna. Dom dagarna blir omöjliga att hålla fast vid.

NEJ

Nej - ett av jordens bästa ord.

Ordet som låter dig prioritera, välja bort.
Ordet som får jobbigt folk att lämna dig ifred.
Ordet som, i alla fall om det används upprepade gånger, får tjatarna att sluta tjata. Ordet som får dem att förstå att du menar allvar.
Ordet som ger dig möjlighet att säga ja.
Ordet som låter dig bestämma dina egna gränser och tvingar andra att respektera dem.
Ordet som låter dig själv bestämma vem du är.

Prova det!

Falsk yoga

Läste tidningsrubrikerna i icakön. Något magasin hade yogaspecial: "Hitta din yogastil. Prylarna. Modet."

Oh my god.

De har fått allt om bakfoten! Yoga handlar om att slappna av och samtidigt vara helt fokuserad. Det man behöver ha koll på är kroppen, andingen och tanken.
Inte prylarna.
Inte modet.

Oj

Åh, vilken dag!
Sista dagen med rörlig bild, och vår första alldeles riktiga sändning.

Först nervositeten, impulsen att bara springa ifrån allt, övertygelsen att jag inte är redo, kanske snart men verkligen inte än.

Och så måste jag ändå.

Adrenalinet. Att lyssna lyssna lyssna efter order till Kamera 1, koncentrera mig på att inte hosta, inte nysa, inte snora. Inte darra på händerna! Och inte vika med blicken från displayen.

Och efteråt.

Lyckoruset. Känslan av att vi är världens bästa grupp, att vi gjort den bästa sändningen på åratal. Att ingen kan överträffa oss. Och jag är sprallig och harmonisk på en gång. Och ingen vill gå hem, vi fastnar i dörren och längtar efter våra fina kameror och längtar efter timmarna av redigering och längtar efter kritiken som gör oss så mycket bättre.

Fortfarande hög på känslan.