När jag var snuvig och sliten och skulle sova tidigt. Läste jag om förintelsen halva natten istället. Ninas Resa av Lena Einhorn. Och det gick bra rätt länge. Ninas familj klarade sig förhållandevis bra. Så bra man kan klara sig genom massutrotning, liksom. Jag tyckte boken var lycklig på det viset.
Men så kom stycket.
Warszawas getto ska tömmas. I stort sett alla ska "förflyttas österut". Läs: gasas.
Barnhemsföreståndaren har fått löfte av Judenrats chef att barnen ska få stanna i Warszawa. Men nu måste alla barn gå till tåget.
Barnhemsföreståndarna berättar för barnen att de ska få åka på utflykt. De ska få se skog och ängar och allt de längtat efter. Barnen blir uppspelta. De sjunger en vandringssång på väg till tåget.
Åh gud. Jag ser framför mig min älskade broders ögon. Hans väldigt långa ögonfransar. Jag ser hans gyllene hår. Kan inte föreställa mig honom utan det.
Grejen är inte att en smart och retorisk snubbe gjorde upp en ond plan. Grejen är att alla lät det hända. Och att vi alla låter det hända igen. Och igen.
Grejen är att bakom de stora siffrorna finns någons bror med gyllene hår och långa ögonfransar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar